Britternas utträde ur EU synliggör en annan pakt, nämligen den anglosfär bestående av Storbritannien och dess primära forna kolonier USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Länderna har sedan andra världskriget även en omfattande gemensam signalspaning, informellt betecknat Five Eyes.
Det är dessa fem ögon som på senare tid har koordinerat utspel och aktioner mot Kina, till exempel beslut att stänga av Huawei från sina marknader (alla utom Kanada) och att bedriva aggressiv propaganda kring Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra geopolitiskt känsliga områden i Kina.
Denna anglosfär utgör bara sex procent av världens befolkning, men står för 20 % av BNP, 40 % av välståndet och 45 % av militärutgifter. Det är länder som traditionellt har intagit tätpositionen i globaliseringen, och som utövar en omfattande kulturell dominans i stora delar av världen.
Det är en position man avser att behålla, och därför ser man med oro på Kinas tillväxt och ambitioner, särskilt som landet inte visar några tecken på att inordna sig som en amerikansk vasallstat, utan tvärtom utarbetar parallella system under egen kontroll.
Det är en form av zili gengsheng (自力更生) eller självförsörjning på en huvudsakligen intern marknad, med understöd från export på en extern marknad, så kallad dubbel cirkulation. På så vis behåller man sitt oberoende, samtidigt som man deltar i tillämpliga delar i det globala utbytet, utan att underordna sig andras världsordning.
Aggressionen mot Huawei har naturligtvis inget att göra med potentiellt spioneri i nätverken från Kinas sida, så som man officiellt hävdar, utan är ren protektionism för att gynna egen telekomindustri samt även undanhålla Huawei från den infrastruktur med vilken man själv utövar global övervakning.
Det är även en del i den amerikanska ansträngningen att innesluta Kina i ett försök att hejda eller i vart fall bromsa dess framfart. Ambitionen är långsiktig och har inte så mycket med Trump att göra, men har accentuerats under hans befäl med regelrätt handelskrig. Sakta har övriga medlemmar i Five Eyes anslutit sig till samma doktrin, senast Storbritannien, som gjorde en u-sväng.
Sverige har ungefär samma hållning, kanske delvis beroende på debaclet kring Gui Minhai, men även för att man av tradition är mer lierad med USA och Storbritannien än kontinentala Europa. EU i övrigt har inte alls samma härskna attityd mot Kina, och har inte heller någon ambition att underordna sig anglosfärens utrikespolitik – unionen söker istället en egen niche mellan de båda poler som utkämpar ett nytt kallt krig.
Man kunde även tro att Indien, som för närvarande är inbegripet i något slags bojkott av Kina efter regelrätta gränsstrider av kampsportsnatur, skulle ansluta till anglosfären i egenskap av forna koloni, men man har på samma sätt som EU en egen agenda, och är i grunden en del av en regional handelspakt som sträcker sig över större delen av Eurasien. I grunden är relationen med Kina god.
Däremot är Japan en naturlig allierad till USA, medan Sydkorea har en mer ambivalent hållning. Länderna i Sydöstasien ogillar Kinas dominans och dess ambition att lägga vantarna på alla resurser i Sydkinesiska havet, men uppskattar på en och samma gång de ekonomiska fördelar ett stabilt pax sinica ger. De ser i USA en säkerhetsgaranti för att Kina inte missbrukar sin ställning, men är inte naturligt allierade.
I en överblick av världen ser man inte två exklusiva system stå mot varandra som under det forna kalla kriget, utan en mer multipolär situation med en rad olika block. Anglosfären mot sinosfären är kanske de två dominerande parterna, men det finns en rad övriga intressen som inte entydligt väljer eller vill välja sida.
Av den anledningen kommer den amerikanska strategin att misslyckas. Man kan bromsa Kina, men inte hindra landet från att fortsätta växa ekonomiskt, kulturellt, tekniskt och militärt. Man kan inte så som en gång med Sovjetunionen försätta landet i konkurs, just på grund av Kinas oberoende och självförsörjande modell.
Man kommer inte heller att kunna förmå Kina att anta eller i vart fall närma sig det västliga politiska systemet. Kinas historiska erfarenheter gör att man värjer sig starkt mot alla former av externa påtryckningar, och om och när Kina antar en mer demokratisk bana är kinesernas suveräna beslut att fatta.
EU:s position – exklusive den svenska – är här den rätta. Man är ömsesidigt ekonomiskt beroende, och man behöver även varandra för att kunna utforma globala åtaganden kring klimat och annat. EU kommer därför inte att utestänga Huawei, och man kommer inte heller att bojkotta olympiska spelen i Beijing 2022 så som Five Eyes säkert vill.
Det hindrar inte att unionen kommer att fortsätta ha sin bestämda uppfattning om demokrati och mänskliga rättigheter, och att man kommer att påtala sådant vid behov. Men man kommer inte att agera kravmaskin och utfärda sanktioner, nämligen för att det dels inte har någon effekt, och dels inte gynnar ekonomin. Det är den enda rimliga hållningen man kan anta mot Kina.