Ett annat sätt att åskådliggöra hur anglosfären bildar ett politiskt-kulturellt block är genom Ingleharts välkända kulturkarta. Europeiska unionen är här åtskild i en protestantisk nordeuropeisk del, och i en katolsk central- och sydeuropeisk.
Kulturkartan definierar vidare en konfuciansk komponent med de östasiatiska länderna Kina (inklusive Taiwan), Sydkorea och Japan, ett block som angränsar till de två europeiska delarna. På motsvarande sätt angränsar ett angloblock till EU-länderna, men samtidigt utgör Europa en buffert mellan de engelsktalande och konfucianska nationerna.
Detta illustrerar tesen att Europa har ett annat förhållningssätt gentemot framförallt Kina än vad USA och Five Eyes har. Även om det finns en given övervikt för den kulturella samhörigheten med anglosfären, uppskattar européerna det rationella inslaget i handlaget med Östasien.
Kartan förklarar även varför Sverige avviker med en hätskare attityd mot Kina och en större samhörighet med anglosfären. Sverige delar visserligen rationalismen med Östasien, men har i gengäld desto mer gemensamt med de engelsktalande länderna i form av individuell frihetlighet och självförverkligande – dock mindre med avseende på traditionella värderingar kring familj, sexualitet och maskulinitet.
Anglosfären och sinosfären drar således inte jämnt på grund av kulturella skäl (jämte realpolitiskt praktiska), och misstänksamheten är därför utbredd. Sverige delar den skepsisen och förstår helt enkelt inte Kina (eller för den delen Japan), medan länder som Tyskland och Italien har en mer balanserad syn.
Det interkulturella avståndet är vidare större mellan Sverige och Ryssland än mellan Ryssland och Syd- och Centraleuropa, varför samma fenomen uppstår här. Merkel och Macron kan prata pragmatiskt med både Xi och Putin, medan Sverige osar av vrede vid blotta namnet på någondera av dessa potentater.
Ungern och Polen är två (katolska) nationer som står nära det ortodoxa blocket, och även här gäller att framförallt Sverige har svårt att fördra de värderingar som präglar dessa länders befolkningar, och omvänt. Men det är att märka, att det är Sverige som är den stora uteliggaren här, den extrem som avviker mest av alla.
Historien har format dessa värdegrunder, och det mest anmärkningsvärda är egentligen hur Storbritannien sticker ut som en udda fågel i det europeiska sällskapet. Samtidigt följer världens olika konfliktytor ganska väl de kulturella förkastningslinjerna, till exempel spänningen mellan å ena sidan USA och å den andra Kina respektive Ryssland. Det är en bra fusklapp när man vill förstå geopolitiska skeenden.