Europeiska sovjetunionen har tämligen ambitiösa klimatmål, men frågan är om det mest är tomma ord utan förankring i verkligheten. Ty under implementationen av detta bländverk initierar man nu ett flertal undersökningar för att utreda huruvida kinesiska tillverkare av solceller, vindturbiner och elbilar åtnjuter statliga subventioner.
Bryssel menar – likt USA – att Kina medelst sin industriella «överkapacitet» låter kinesiska produkter «svämma över» den europeiska marknaden, varvid europeiska företag måste kasta in handduken. I förlängningen anar man således nya protektionistiska ingrepp för att skydda den egna industrin från internationell konkurrens.
Men i realiteten är det snarare så att Europa – likt USA – lider av industriell underkapacitet, ett fenomen som har uppenbarats under dess underliga skuggkrig med Ryssland, då man inte ens förmår producera enkla produkter som artilleripjäser och annan ammunition i annat än mindre skala. Det är en effekt av att man under fyrtio års tid har avindustrialiserat och istället flyttat produktionen – och utsläppen – till Kina.
Sedermera har man kommit till insikt om vikten av att diversifiera logistiken och inte helt förlita sig på Kina som världens fabrik – det vill säga «riskminimera» – samt att låta återbygga någorlunda industriell kapacitet, men den ambitionen har en parallell och mindre god utveckling i att mer eller mindre «frånkoppla» Kina på amerikanskt manér, exempelvis att ge fingret till den vedervärdiga kommunistiska regimen i Beijing för att ta sitt pick och pack till det demokratiska föredömet i Hanoi.
Europa har i praktiken inte möjlighet att gå så långt, eftersom man är i stort ömsesidigt beroende med Kina, men USA har i egenskap av mer självförsörjande aktör redan kommit långt i processen. Den fria världens ledare och försvarare av den fria marknadsekonomin har i den ansatsen sjösatt ett flertal industripolitiska projekt som dryper av protektionism, av ett slag som även skadar Europa.
Till amerikanska metoder hör således att subventionera försäljning av elbilar, så länge komponenter som batterier med mera inte stammar från ett «country of concern» – läs Kina –, som komplement till sedvanliga tariffer, exportkontroll och marknadsförbud. Det är här inte bara fråga om subventioner, utan om att missgynna vissa aktörer. I motsats har de subventioner som förekommer – eller snarare har förekommit – i Kina tillämpats blint och rättvist, och dess största bidragstagare heter Tesla.
Statliga subventioner av industrier är nu inte okänt i Europa, utan snarare dess modus operandi – det skulle annars inte finnas någon Airbus. Speciellt Sverige ligger i topp i icke jordbruksrelaterat skattestöd till näringslivet, främst pappers- och annan tillverkningsindustri.
Man kan alltså inte både ha och äta kakan, och man kan inte räkna med att hela världen ska rätta sig efter underliga europeiska konkurrensregler på vissa men inte andra områden. Det är inget fel i att stödja industrier, men däremot är det fel att lägga krokben för överlägsna konkurrenter på det sätt som USA gör – och i längden kan skyddad industri inte överleva.
Europa ska därför välkomna kinesiska vindturbiner, solceller och elbilar. Konkurrensen möter man genom att vässa det egna näringslivet, kanske med subventioner och andra styrmedel, men främst genom att riva loss den omfattande röda tejp som kringgärdar europeiskt näringsliv, gigantisk satsning på energi för att komma till rätta med den dyra el som stryper europeisk produktion samt på andra sätt stimulera europeiska entrprenörer så att de inte tar klivet över till USA.