Drygt ett år har gått sedan Nord Stream sprängdes på amerikanskt initiativ, sannolikt av brittisk marin i maskopi med dansk och svensk motsvarighet. Då lade man omedelbart skulden på Putin, trots att det var fullständigt uppenbart att Ryssland inte hade något att vinna på saken – Washington pajade Putins trumfkort, och garanterade Tysklands vidare engagemang i Ukraïna.
När nu en ny gasledning saboteras, denna gång mellan Finland och Estland, pekar alla spår istället direkt mot Kreml, men paradoxen har här att mediekonglomeraten nu väljer försiktighetsprincipen. Det kan nämligen inte vara någon annan kraft som ligger bakom, och det rör sig inte heller om en olycka.
Motivet är dels Finlands inträde i Nato, men även en smärre hämnd mot Väst för sabotaget av Nord Stream. Man ska nog se det som en markering mer än en trend, och Ryssland har som sagt inget egentligt intresse av att provocera Finland eller andra mer än nödvändigt.
Samtidigt är den rimliga tolkningen av den annorlunda mediala retoriken att man nu börjar slå av på propagandan och uppviglingen av allmänheten, för att istället återgå till en mer nykter och professionell rapportering. Det heter inte längre att Rysslands krigsmaskin är i dåligt skick, att Putin är dödligt sjuk, att Ukraïna gör ständiga framsteg och så vidare, utan man levererar tvärtom realpolitiskt dystra prognoser om Kievs misslyckade offensiv.
Vita huset aviserar samtidigt att man är vid «repets ände» avseende finansiering till Zelenskyj, och att man inte kommer att kasta dollar in i det svarta hålet i all evighet. Därmed kommer även europeiska stater att följa, varvid kapitulationen är ett faktum. Ryssland har tagit hem spelet, och vi kan nu säga farväl till Ukraïna.
Till yttermera visso har en ny spännande konflikt (åter)uppstått i Mellanöstern, varvid medialt fokus naturligt skiftar. Både intresset för och viljan att stödja Ukraïna minskar kontinuerligt, och som en konsekvens även klicken i kommersmediernas digitala utgåvor.
Hamas’ terror har i detta avseende nyhetens behag, något nytt att förfasa sig och bli upprörd över, samtidigt som allmänheten bunkrar med fruktos och transfett i soffan för att beskåda israeliternas närmast bibliska svar, ungefär som på den gamla goda tiden då man livesände från Irak och andra amerikanska krigshärdar. Krig är ju skådespel för alla andra än de omedelbart inblandade.
