Man får helt enkelt aldrig nog av Matsuo Remi (松尾レミ) och hennes band Glim Spanky. Det är tunggung på högsta nivå, av ett slag som vi inte har hört sedan grungen slog igenom med dunder och brak i slutet av 1980-talet, eller än tidigare hårdrocken under de banbrytande 1960- och 1970-talen.
Det är musikaliskt raseri av japanskt snitt, en udda formel mitt i all kawaii som annars kännetecknar den kulturen. Matsuo Remi-san är nog inte vred i sig, men rösten uttrycker emellanåt rena ursinnet. Man kan bara älska det, man kan bara älska henne.
Med Japan förhåller det sig så att det vimlar av kompetenta musiker och andra proffs, men det som produceras är i regel kallhamrat och tråkigt, ackord på löpande band. Glim Spanky är ett lysande undantag, med själ, hjärta och kreativitet i överflöd. De älskar sin egen musik.
Det här är ett band man gärna vill se live, men då får man nog bege sig till Japan eller möjligen Kina. De skulle annars enkelt kunna finna en stor beundrarskara i USA, där blues och rock alltjämt håller ställningarna i konkurrens med eurodisco och annat modernt trams.
Matsuo Remi-san kontrakteras ibland för att sjunga nationalsången Kimigayo (君が代) vid fotbollsmatcher, en tradition man får hoppas vidmakthålls när OS i Tokyo slår upp dörrarna i juli. För att hennes röst kan uttrycka exakt det hymnen berättar, och för att Matsuo Remi-san är en utmärkt förebild för Japan.