Tvenne socialliberala blaskor publicerar tätt inpå varandra ett par ledare i ämnet svengelska, med andemeningen att det är tämligen töntigt att nyttja en amerikansk vokabulär för att framstå som mer raffinerad. I den ena får man veta att Gôtelaborgs centralstation föreslås få namnet «Göteborg grand central» (!!) i analogi med amerikanska motsvarigheter. Skämskudden kommer med ens fram.
Vi har varit inne på det tidigare, och för en gångs skull har folkpartisterna rätt. Undertecknad står allra längst fram i kön för att förorda kunskaper i främmande språk, inte blott engelska, utan så många som möjligt, för att det dels ger en inkörsport till andra kulturer och dels stärker kännedomen om modersmålet.
Men på en och samma gång måste det svenska modersmålet värnas från främmande tillskott som inte tillför något nytt, utan blott ersätter befintliga ord. Ett annat förhållande rådde då plattyskan och senare franskan erbjöd nya termer för moderna företeelser då Sverige långsamt anslöt till kontinenten, och på samma sätt var vi dåtilldags i en socioekonomiskt underdånig position gentemot Hansans kontinentala herrar.
Så icke gentemot jänkarna, mot vilka vi har ett tämligen barockt förhållande, som allena grundar sig på film och annan kultur. Svenskarna har köpt illusionen om Amerika, men förstår inte hur landet ligger i verkligheten, till skillnad från oss som har verklig bakgrund i det dystopiska amerikanska samhället.
För egen del är engelska i princip arbetsspråk och även principiellt föredraget språk numera, men det skulle för den skull aldrig falla mig in att kommunicera med en svensk eller i förekommande fall person av annan nationalitet på engelska, om jag förstår dennes språk. För mig framstår det som att man har underkastat sig en annan kultur och avsagt sig sin egen, och med sådana personer har jag inget gemensamt och heller ingen som helst respekt.
Ändå är det kutym att HR-nissar och andra läskiga figurer kommunicerar just på imperiespråket, kanske av lathet och under täckmantel av ett «koncernspråk». Sådant går direkt ned i papperskorgen, särskilt som alstren andas en synnerligen arrogant ton, dessutom under den imbecilla föreställningen att man skulle ha en särskild begåvning i ämnet.
I verkligheten bryter 99.5 % av svenskar tämligen grovt, utan att förstå att så är fallet, och under den infantila tron att man är något slags världsmästare i engelska. Det är en tantaliserande tanke att en sådan assertativ attityd skulle kunna vara konduciv för den vidare dialogen, men så är obviöst inte fallet.
Jag går gärna ned mig i engelska och andra språk och deras respektive utveckling i minsta detalj, men jag vinnlägger mig samtidigt om att ha vattentäta skott språken emellan och att någorlunda konservera det egna målet, inte minst för att bevara den historiska kontinuiteten och värna den egna kulturen – i annat fall är vi koloniserade och utsatta för andras kulturimperialism.