Den danska socialistregimen menar att det blott är ett fåtal – en lille flok – som ägnar sig åt koranbränning, och att en inskränkning av yttrandefriheten i det avseendet därför inte drabbar det stora flertalet. København aviserar därför en lagändring vad det lider, vilket i så fall innebär en återgång till de hädelselagar man avskaffade först 2017.
I svensk statstelevision intervjuas en dansk statsvetare, som upprepar pluralitetstanken och att bränningarna «inte har stöd» bland den stora allmänheten. Även den haltande jämförelsen med nationalsocialistiska bokbål upprepas.
Någon motbild ges emellertid inte, och svenska statsmedier står alltid och entydigt på den sida som vill inskränka yttrandefriheten till mån för andras inbillade rätt att slippa smädelse – det är statlig opinionsjournalistik av vänsterkaraktär under täckmantel av nyhetsjournalistik.
Därför kunde det vara värt rekapitulera att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som du och andra inte vill höra. Något särskilt skydd för yttrandefriheten behövs inte för att majoritetens uppfattningar ska värnas, utan den gäller typiskt ett litet fåtal av högst obekväma yttringrar. Yttrandefriheten är en del av minoritetsskyddet.
Yttrandefriheten ska således speciellt ge skydd åt den lille flok som bränner koraner, smädar religion och politik i satir, eller på annat sätt retar upp andra. Yttrandefriheten är exakt till för sådana uttryck som Josef Stalin, Adolf Hitler, Mette Frederiksen, Ulf Kristersson och allsköns islamister ogillar och vill förbjuda, snarare än för att spegla majoritetens uppfattning i någon fråga.
Det är ändå märkligt att man gång efter gång går fel i fråga om vad yttrandefrihet och dess funktion är, likväl som dess fundamentala historiska grund i hädelse och religionskritik. Att man i Sverige har avvecklat historieämnet och urholkat såväl bildning som meritokrati är välkänt, men uppenbarligen har det paralleller även i Danmark – det kan vi ikke lide.
