Pentagon har till dags dato inte publicerat några som helst bevis för att den kinesiska väderballong man i fullständig panik sköt ned i februari skulle härbärgera spionutrustning, så som man hävdade vid tiden – fotona lyser med sin frånvaro. Debaclet fick som bekant till följd att US-sekreteraren Blinken ställde in sitt besök till Beijing, och därmed kom även förhoppningar om töväder i relationen på skam.
På förekommen anledning har Zhongnanhai vid det här laget tröttnat på den tvetungade amerikanska retoriken, som gör gällande att man inte söker en frånkoppling, trots att man exekverar just en sådan medelst en lång rad former av «economic coercion», och att man inte söker konflikt med Kina, trots att man arbetar hårt för att provocera fram en sådan medelst höga dignitärers besök i Taibei och annan illegitim inblandning i den förlupna provinsen.
Följaktligen förekommer inte heller någon dialog på högre nivå de två emellan vid den årliga säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore, inte minst för att försvarsminister Austins kollega Li Shangfu (李尚福) vägrar att delta i ett formellt möte så länge illegala amerikanska sanktioner är riktade mot hans person. Sanktionerna beror på att han 2018 inhandlade flyg och missiler från Ryssland, vilket Kina förstås är i sin fulla rätt att göra utan att först fråga Onkel Sam om lov.
Det hindrar inte Austin från att babbla vitt och brett om «vikten av dialog», särskilt för att undvika en konflikt kring Taiwan. Enligt den amerikanske tungviktaren till försvarsminister söker USA med allierade undvika en sådan konflikt genom att styra allt fler kanonbåtar till Taiwan-sundet, en åtgärd som även sägs syfta till att upprätthålla «navigeringsfriheten» i området.
Så talar man med kluven tunga, ty «navigeringsfriheten» är naturligtvis inte hotad av någon annan än USA, som vid första bästa tillfälle skulle strypa oljeleveranser från Mellanöstern till Kina genom att blockera Malacka-sundet. Kina har däremot ingen som helst anledning att förhindra den egna livliga handeln med omvärlden, även om man naturligtvis skulle kunna sätta Taiwan i blockad vid en konflikt – med all rätt, eftersom det är kinesiskt territorium. Man kan också fråga sig hur länge USA skulle tolerera att kinesiska kanonbåtar stryker längs den amerikanska västkusten i syfte att «upprätthålla navigeringsfriheten», särskilt som man får panik av en harmlös vetenskaplig ballong.
Men om man nu verkligen vill undvika konflikt om Taiwan är den enklaste och smidigaste lösningen att inte peta in mer ved i brasan, och att låta status quo råda utan att ständigt höja insatsen och provocera Beijing. Kanonbåtar kommer inte att få Beijing att avstå militär handling, utan snarare leda till sådan. Å andra sidan kommer fastlandet inte att röra ett finger under status quo, utan kommer då att utveckla integrationen än mer.
Detta vill emellertid Washington förhindra, eftersom det på sikt leder till en naturlig och helt fredlig återförening, särskilt som Kinas ekonomiska tyngd ökar. Det handlar inte så mycket om halvledare som att Taiwan är en geopolitisk nyckelpunkt, det «osänkbara skepp» som är en del i första ökedjan och därmed ger USA förmåga att projicera kraft i området samt blockera Kina från motsvarande projektion.
Det är den verkliga omständigheten som ligger till grund för att USA har kopplat greppet om Taiwan sedan nationalistregimen föll i det kinesiska inbördeskriget 1949, och enkannerligen sedan man fick stryk av Kina under Korea-kriget 1950–1953. Retoriken om att försvara «demokratin» är mest ägnad att slå blå dunster i allmänhetens ögon och söka samling kring något ädlare motiv än ren maktkamp, och Washington kunde i själva verket inte bry sig mindre om kineserna i Taiwan – vilket man förstås vet i Taibei.
Härav upplöses paradoxen kring den lögnaktiga dynga som emanerar från Biden och hans anhang i Vita huset, och det råder alltså inga tvivel om att den amerikanska skurkregimen har långt framskridna planer på att ta sig an Kina i en konflikt om ön, på ungefär samma sätt som man har provocerat fram en het konflikt med Moskva genom att expandera Nato österut. Det är klassiskt amerikanskt modus operandi.