Det går inte en vecka utan att någon socialliberal ledarskribent varnar för att Kina har sina tentakler här och var i samhället. Exempelvis oroar sig notoriska Expressen för att kinesiska intressen kan köpa skog i Sverige, även om man inte kan precisera vad den egentliga faran med en sådan investering månne kan tänkas vara – bäst att ta det säkra före det osäkra, resonerar man!
Men värst i klassen är ändå statstelevisionen, som har utvecklat en våldsam allergi mot allt kinesiskt sedan en längre tid tillbaka. Minns det rasistiska utfallet mot kinesiska turister för några år sedan, eller för den delen hur den amerikanska nojan kring Tiktok har fått fäste även i tevehuset. Nyheterna blir förstås därefter, det vill säga helt skogstokiga.
För dagen «avslöjar» den statliga kanalen – vars underliggande stiftelse uteslutande leds av avdankade riksdagsledamöter – att en kinesisk affärspartner till Vattenfall har «partikopplingar», vilket därmed skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk av något slag, enligt resonemanget.
Det rör sig om Sanxing (三星), som är en av världens ledande tillverkare av elmätare och därmed en naturlig partner för Vattenfall. Problemet här tycks emellertid vara att grundaren tillika miljardären Zheng Jianjiang (郑坚江) «under flera år» och «fram till helt nyligen» varit delegat i nationella folkkongressen, vilket därmed skulle utgöra «kopplingen» till kommunistpartiet.
Med «nyligen» och «under flera år» menas 2013–2023, då den tolfte respektive trettonde kongressen var i kraft. I den senare fanns för övrigt även «Pony» Ma Huateng (马化腾), grundare och VD för Tencent (腾讯, Tengxun), ett betydligt större och mer känt företag. Statsteve och Expressen bör på förekommen anledning därför snoka i vilka eventuella kopplingar som kan finnas mellan Tencent och svenska intressen – det är en hel del, kan jag lova.
Det är ett uttryck för att eliten i Kina mangrant är medlemmar i Kommunistpartiet, vars medlemsskara uppgår till knappt hundra miljoner – var sjunde kines. Det finns alltså knappt något företag av rang i Kina vars exekutiva ledning inte är partimedlemmar, eftersom det underlättar att kunna verka effektivt i det kinesiska samhället. Undantag finns förstås, till exempel Volvos ägare Li Shufu (李书福), som ändå utgjorde partilös suppleant i den trettonde folkkongressen 2018–2023.
Det är så att säga inte någon nyordning, utan har gällt sedan Folkrepublikens grundande 1949. Godtar man inte den, kan man helt enkelt inte göra business med Kina. Frågan är således varför man först nu intresserar sig för sådana kopplingar, som alltså alltid har funnits. Det är inte Kina som har förändrats, utan omvärlden och dess attityd.
Saken har givetvis sin upprinnelse i Washington, vars geopolitiska spel går långt tillbaka i tiden, men vars fokus på Kina har accentuerats i takt med att landets ekonomiska muskler har vuxit i omfång. Det är en given ordning att herren på täppan inte frivilligt vill ge upp sin dominans, utan söker motverka uppkomlingar.
För ändamålet har man inte bara agerat i egen regi med handelskrig, exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion», utan även sökt engagera allierade och likasinnade världen över. Med gott resultat ska sägas, ty man har med giftig retorik och psykotisk skrämselpropaganda uppenbarligen lyckats så tvivel kring Kina och dess intentioner.
Det är förstås inte första gången man agerar sålunda, utan det har äldre paralleller till «gula faran» och den sinofobi som ligger latent i USA och Västvärlden. Men man formulerar det samtidigt i termer av «röda faran», och det är därför en ny variant av 1950-talets mccarthyism – nymccarthyism, som vi lämpligen bör benämna fenomenet.
Skillnaden är att 1950-talets mccarthyism var en renodlad amerikansk företeelse, medan den innevarande kinaskräcken har fått pandemisk verkan i hela Västvärlden. Det är ett självspelande piano som inte längre behöver underblåsas, och det finns inga rationella krafter som kan bekämpa farsoten.
Det är samtidigt den sortens mekanismer som ligger till grund för att världen slits sönder i block i ett nytt kallt krig, och man får alltså exakt det man önskar sig, i vart fall i Washington. Men därmed inte sagt att utgången blir den önskade och planerade.