Ur spår är den svenska järnvägen, bildligt och bokstavligt. Dels har vi ett stort nät av enspåriga järnvägar för gods- och persontransport, med omfattande störningar när ett tåg spårar ur eller på annat sätt havererar. Detta har i dagarna accentuerats på Malmbanan, där ett urspårat tåg blockerar framfarten och genererar dryga förluster för det stora gruvbolaget.
Vidare dras persontrafiken med omfattande och latenta förseningar, inalles 9 000 under 2023, enligt en granskning i statsmedier. På samma sätt som för godstrafiken ger det negativa följdeffekter för såväl näringslivet som enskilda individer, och den usla punktligheten är ett gott mått på den svenska järnvägens förlamande ineffektivitet.
På en skala från noll till sju i järnvägsinfrastrukturkvalitet (2019) tronar länder som Japan i topp med 6.8, följt av Schweiz, Sydkorea, Singapore och Nederländerna. Sverige hamnar på plats 39 med 4.0 i poäng. Till och med Ukraïna och Indien har bättre kvalitet i sina järnvägsnät.
Till yttermera visso är svenska tåg långsamma, eftersom den politiska tåglångbänken blockerar varje ansats till satsning på moderna tåg. Tidö-regimen agerar särskild bromskloss genom att helt och hållet strunta i saken, eftersom man inte «tror» på tåg som transportmedel.
Det brukar heta att vi är för glesbefolkade, men det än glesare Finland har inte haft några problem att bygga höghastighetståg, och återfinns på plats sju i världsrankingen. Man nämner även att höghastighetståg inte bär sig själva, men man måste alltså räkna in de indirekta effekterna på både vinst- och förlustsidan för att motivera en sådan infrastruktursatsning.
En komplicerande faktor är vidare att man tvunget ska bygga sådan räls och tågset i svensk regi, vilket med automatik ger dyra och oprövade lösningar som tar lång tid i anspråk att realisera. Hade man inte haft en osund allergi kring Kina, skulle man alltså enkelt kunna importera både räls och tåg till en betydligt billigare peng, eller möjligen konsultera japansk eller tysk expertis för ett drygare courtage.
Det finns ingen motsättning mellan tåg, flyg och bilar, utan samtliga transportsätt kompletterar varandra alldeles utmärkt, och tåg har i detta sammanhang sin bestämda nisch. Sverige måste få tummen ur ändalykten och komma ur sin patetiska roll som efterblivet infrastrukturutvecklingsland.
