The US side declared: The United States acknowledges that all Chinese on either side of the Taiwan Strait maintain there is but one China and that Taiwan is a part of China. The United States Government does not challenge that position. It reaffirms its interest in a peaceful settlement of the Taiwan question by the Chinese themselves.
Detta är vad som framgår av den joint communiqué som deklarerades efter Richard Nixons besök i Shanghai 1972, och utgör sedan dess formell amerikansk utrikespolitik visavis Kina och Taiwan.
Generalförsamlingens resolution 2758 angående Kinas representation i FN genom Folkrepubliken Kina snarare än Republiken Kina (Taiwan) innebär vidare att Folkrepubliken Kina de jure är successorstat till hela den tidigare Republiken Kina, inklusive provinsen Taiwan.
Även Taiwans ståndpunkt är de jure – enligt landets rättsstatliga styrdokument i konstitutionen – att det bara existerar ett Kina, men att dess rättmätiga representant är Republiken Kina. Taiwan har således exakt samma territorialanspråk som Folkrepubliken Kina, plus det numera självständiga Mongoliet.
Ledaren för Demokratiska framstegspartiet (民主进步党), 蔡英文, hävdar visserligen att Taiwan «i praktiken» är självständigt, men vågar alltså inte – och kan inte – formellt deklarera självständighet eller ändra konstitutionen i en sådan riktning. Det är således inte Taiwans ståndpunkt, utan enbart Demokratiska framstegspartiets. Taiwans formella ståndpunkt är status quo, och man söker inte självständighet.
Det är mot denna komplexa fond man ska betrakta amerikanska hustalaren Nancy Pelosis eventuella besök i Taibei. Pelosi är i egenskap av talman den tredje högst rankade funktionären i amerikansk politik, efter Biden och Harris. Pelosis resa skulle i den meningen bli en form av «statsbesök», vilket strider mot policyn om ett Kina.
USA har som andra länder informella relationer med Taibei, men har ingen diplomatisk representation. Givet principen om ett Kina kan man bara ha formella diplomatiska relationer med endera parten, och den förkrossande majoriteten av länder har av lätt insedda orsaker valt Folkrepubliken Kina.
Av samma skäl kan man inte skicka tunga politiska representanter till Taibei, eftersom det ofelbart tolkas som ett erkännande. Det gäller även i den andra riktningen, och Cai Yingwen kan inte åka till Washington i egenskap av «statsöverhuvud». I vart fall inte utan att orsaka politisk kalabalik.
Ändå är det uppenbart att det pågår ständiga försök att frångå denna ordning och bryta loss Taiwan som en självständig stat, dels av geopolitiska skäl (USA), dels av värderingsmässiga (EU och enskilda europeiska länder).
Pelosis besök, om det blir av, ska således ses i ljuset av denna intention, att koka grodan i små gradinkrement och så att säga nöta ned Beijings motstånd successivt. Ty det är svårt att se vad Zhongnanhai kan göra, annat än att mullra och spy ut retorisk galla. Nästa gång kan man öka insatsen ytterligare, och skicka Harris.
Kina vill nämligen minst av allt ha konflikt, utan söker stabilitet och ordning. Det är därför man böjer sig för amerikanska tariffer utan att slå tillbaka med någon större kraft, för att det kostar mer än det smakar. Kinas mål är inte primärt geopolitiskt, utan att fortsätta växa ekonomiskt.
Samtidigt är Taiwan av sådan betydelse att man inte kommer att ge efter, utan vid någon punkt brister tålamodet och man gör slag i saken med militära medel. USA:s och EU:s ständiga provokationer kan alltså innebära slutet för status quo och Taiwans demokratiska experiment.
Pelosi ska därför hålla sig borta från Taibei och inte i onödan utmana i en redan spänd situation. USA och Taiwan kan samtala i så många andra sammanhang och kanaler utan att för den skull göra symbolpolitik av saken genom ett pompöst besök av en hög företrädare.