Uppgifter gör gällande att amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi trots allt kommer att besöka Taiwan, nämligen på onsdag efter avlagd visit hos premiärminister Li Xianlong (李显龙) i Singapore. Det sker trots US-presidenten Bidens uppmaning om att nu inte är en bra tid, och utan att ta notis om Beijings spottande och fräsande om saken.
Kinas utrikesdepartement hävdar att Befrielsearmén inte kommer att stillatigande åse Pelosis besök (坐视不管, zuoshi-buguan), vilket därmed indikerar att man tar höjd för något slags agerande. Man kan givetvis inte skjuta ned Pelosis plan, men möjligen söka förhindra det från att nå Taibei genom att skicka en skvadron J-20 Weilong för vidare eskort – i så fall en farlig manöver som inbjuder till ett amerikanskt svar och diplomatisk kris.
Kanske nöjer man sig med att visa sitt missnöje genom att anställa något slags teatraliskt fyrverkeri, men då har man samtidigt förlorat ansiktet och bjudit in till allt fler besök från västliga potentater till den upproriska provinsen. Taiwan kan glida Beijing ur händerna om man inte gör allvar av sin eldfängda retorik, och det tycks exakt vara den västliga strategin, att peta på den sävliga pandan utan att den vågar svara.
Något perfekt läge för att återta Taiwan kommer aldrig att infinna sig, men nu kunde faktiskt vara ett av de bättre tillfällena, då Väst blöder under inflation och konfrontation med Ryssland. Kina kan tyckas ha tiden på sin sida, och därmed skulle man kunna bida sin tid ytterligare något, för att växa och rusta och sedermera uppnå överlägsen slagstyrka.
Problemet med det resonemanget är att USA och andra krafter kommer att söka förhindra den utvecklingen med alla till buds stående medel, samtidigt som Kinas demografiska situation blir en allt större nackdel med tiden. Kina kan fastna i medelinkomstfällan, och därmed stagnera.
Pelosis besök kan därmed bli den utlösande faktorn för att Zhongnanhai ska inleda 解放台湾行动 eller jiefang Taiwan xingdong, det vill säga operation befria Taiwan med klassisk amerikansk retorik. Vad skulle det månne innebära?
Primärt en fruktansvärt blodig historia, eftersom det är en mycket svår operation att landsätta styrkor på en klippig ö av Taiwans slag. Men Kina skulle ändå avgå med den militära segern, även om USA och till och med Japan lägger näsan i blöt. Det är vad samtliga simuleringar visar, och det är därför inte alls säkert att USA kommer till undsättning, trots Bidens försäkran om den saken.
Om USA ändå svarar militärt, kommer konflikten att bli mer utdragen, och man kan förvänta kinesiska missilangrepp mot de stora amerikanska baserna i Okinawa och Guam, samtidigt som kinesiska ubåtar kommer att försöka sänka så många amerikanska fartyg som möjligt. USA har världens överlägset mest kraftfulla militär, men regionalt har man inte nog med slagstyrka för att betvinga Kina.
Sekundärt kommer USA och EU att omedelbart införa omfattande sanktioner mot Kina, på samma sätt som tidigare mot Ryssland. Det är även här ett tveeggat svärd som kommer att bita oerhört hårt på framförallt Europa, som redan plågas av energikris och recession. Det slår naturligtvis även hårt mot Kina, varför saken till syvende og sidst handlar om uthållighet.
Här kommer USA att söka strypa tillförseln av olja till Kina, nämligen för att oljan är grunden för krigsmotorn. Man tillämpade en gång i tiden samma grepp mot Japan, vilket då föranledde det japanska imperiet att dels bomba Hawaii, och dels att invadera större delen av Sydöstasien.
Något liknande kommer inte att ske nu, men förvecklingarna kommer ändå att spridas. Oljan kommer främst från Mellanöstern och passerar ett antal stryppunkter, varav en befinner sig i Malackasundet mellan å ena sidan Malaysia och Singapore och å den andra Indonesien. USA kommer därför att blockera denna farled. Även sunden i Hormuz och Bab el-Mandab kommer att fyllas med amerikanska plåtschabrak, i syfte att förhindra transport av olja.
Kina har tagit höjd för ett sådant scenario på ett flertal sätt, bland annat genom att installera en militärbas i Djibouti (Bab el-Mandab) samt hamnar i Gwadar (Pakistan) och Hambantota (Sri Lanka), anläggningar som snabbt kan konverteras för militära ändamål. Även konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön syftar till att utöka räckvidden och försöka hantera en blockad i Malacka, även om det är oklart om Kina för närvarande har förmågan – småningom uppnår man emellertid förmågan med allt fler hangarfartyg.
Viktigare är då den korridor man har anlagt tvärs över bergen i Pakistan in mot Kashgar i Xinjiang, rutter som kan nyttjas för transport av olja från Iran. Man har även ledningar från Kaspiska havet över Qazaqstan in mot Dushanzi i Xinjiang – om någon händelsevis fortfarande undrar varför denna autonoma region har så stor geopolitisk betydelse.
Vidare får man rysk olja i rörledning från Sibirien till Heilongjiang i nordöst, samtidigt som man även har egen utvinning av olja. Från Ryssland erhåller man även stora kvantiteter naturgas, medan Mongoliet bidrar med kol. Detta är resurser som USA inte kan rå på, eftersom de ligger långt in i inlandet.
Kinas oljereserver motsvarar cirka tre månaders behov under normal kapacitet, men det är givet att man omedelbart kommer att ransonera olja och växla över till kol och andra kraftslag, samtidigt som man ökar importen från kanaler som står öppna. Det är därför inte troligt att USA lyckas med sitt oljeembargo.
Världshandeln går naturligtvis i stå på en gång, och Kina kommer sannolikt att svara på sanktionerna med exportstopp av allsköns produkter och råvaror, inte minst jordartsmetaller och elektronik av olika slag. Har du aldrig sett en börskrasch förr, så kommer den garanterat nu.
I övrigt är Kina i stort självförsörjande, något man medvetet har arbetat mot under en längre tid, så kallad dubbel cirkulation. Så länge man har Ryssland som anförvant är man någorlunda trygg, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas vänskap till Moskva och implicta stöd för invasionen av Ukraïna.
Kina kommer visserligen att drabbas hårt, men inte hårdare än Europa. Kina är världens ekonomiska lokomotiv och så inflätad i den globala handeln att det blir närmast totalstopp i maskineriet om man skär av Beijing från handelsrutterna och de internationella systemen. Det skulle vara årtusendets kris, och kanske skulle den småningom eskalera till en global konflikt – tredje världskriget.
Nu väntar vi bara på ordern från Xi.