Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

De kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Andlig ledare

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.