Tidningar som Aftonbladet publicerar regelbundet listor över vilka personer i den och den åldersgruppen eller i den och den staden som tjänar mest, eller artiklar om hur man fixar «miljonlönen» och dylikt, insprängt bland alla annonser och betalartiklar om hur man vinner storkovan utan ansträngning. Det är ett materialistiskt budskap som rimmar illa med tidningens politiska hållning, som vanligen uttrycks i termer av andras girighet, trots att Aftonbladet självt per definition är en girighetens våldsamt usla och fula produkt.
I andra medier kan man regelbundet följa den krassa materialistiska jakten på allt dyrare bostadsrätter, och vanligen är rapporteringen i övrigt centrerad kring löner, pensioner och produkter man måste ha i allt från bilar till senaste plattdatorn eller iluren (när den gamla blivit omodern) i ett aldrig sinande kretslopp av produktförnyelse.
Samtidigt arbetar allt fler allt mer i övertid, men under klagan att tiden inte räcker till. Man lägger sitt så kallade livspussel när man ska hinna med allt fler saker i ett välinrutat och välplanerat liv, utan att man för den skull blir särskilt mycket lyckligare än eljest – samstämmiga undersökningar visar nämligen att materiellt överflöd har försumbar eller ingen effekt på psykologisk välmåga eller lycka bland människor.
Detta är orsaken till att människor i fattiga Bhutan räknas som lyckligast i världen, liksom att depression är en välfärdssjukdom som har störst utbredning i länder där materialismen härskar, speciellt i USA och Europa och på senare tid även i Kina. Att köpa produkter ger en kortvarig eufori och aldrig bestående lycka, även om köpta erfarenheter i form av resor och dylikt ger ett mer positivt och även bestående intryck – hellre tågluffa än att köpa bil om man vill ha ut något av värde i livet.
Vi samlar på oss rikedomar i den mån vi kan inte bara för att det ger oss (fiktiv) trygghet, utan även för att det är ett uttryck för social status i ett samhälle, alldeles precis som i sten- och järnålderssamhällen där man slösade nygjorda guldsmycken på hövdingars begravningar för att markera rang.
Även om människor i ett samhälle stadigt blir rikare i absolut mening är det ändå den relativa jämförelsen med andra som är av vikt; det är här Aftonbladets listor kommer in, liksom reportage om chefer och direktörer som tjänar fantasiljoner pengar. Den som har en helt adekvat lön som täcker utgifter och räcker till en hel del nöjen blir ändå olycklig av att andra tjänar bättre, av att belönas sämre än andra och att därmed betraktas som mindre värd än andra – detta är helt på apsamhällets nivå, och vi tillbringar hela våra liv i detta marknadens ekorrhjul utan att kunna lösgöra oss.
Men det går förstås att ta en annan väg, och den är enklare än vad många tror. Det är en resa som börjar i huvudet, enligt de välbeprövade koncept som kommer till uttryck i österländska vishetsfilosofier, liksom även i klassiska västerländska motsvarigheter, framförallt hos Aristoteles.
Ett viktigt begrepp är här det som brukar kallas den gyllene medelvägen, att undvika extremer och att hitta en balans i tillvaron. Man kan enkelt notera att människan är i behov av att äta och därför inte kan upphöra att vara materialistisk eller att tjäna sitt levebröd, men också att det är föga uppbyggligt att sträva efter en större bil eller ett större hus än grannens utan egentliga praktiska motiv; det skapar inte mer lycka, det gör oss inte mer harmoniska, utan genererar bara vidare avund.
禅: Chan (= meditation) är den dominerande grenen av buddism i Kina och Sydöstasien. Det är en livsåskådning, en filosofi och framförallt en psykologi för att bli mer harmonisk och i samklang med omgivningen. Det är en metod som syftar till att genom regelbunden meditation frigöra sig från hat, aggression och hämndbegär, att acceptera världen som den är, att se framåt istället för att klänga fast vid det förflutna, att frigöra sig från beroenden av olika slag – inte minst materialistiska beroenden av produkter – och att leva i enlighet med en gyllene medelväg; att undvika extremer.
Chan är inte en religion i västerländsk mening; det finns inga gudar eller övernaturliga fenomen, utan allt är materia och energi. Buddismen ser frågan om skapelsen som helt meningslös, en fråga som inte går att besvara och som därför inte ger harmoni eller själslig ro. Chan handlar i princip uteslutande om att meditera, och är därför en psykologi som alla kan praktisera, i valfri position, på valfri plats – allt som krävs är egentligen att slappna av, andas korrekt och låta tanken flöda fritt för att på så sätt ta itu med lidande av olika slag. (Här kanske man vill efterfråga en guide, men man kan bara själv finna vägen; gör det inte mer komplicerat än det är.)
道: Dao (= vägen) handlar också om harmoni och balans med omvärlden, men i mer fysisk bemärkelse; det är en så kallad metafysisk filosofi som visserligen har en underlig religiös kosmologi i botten men som i praktiken är ett förhållningssätt till omvärlden. Daoismen strävar i allt efter naturlighet, tomhet, avskildhet, flexibilitet och «ickeaktion», att vara följsam som vatten utan att för den skull ge efter. Den gyllene medelvägen är även i daoismen ett centralt begrepp, som uttrycks i termer av måttfullhet, ödmjukhet och medkänsla.
Daoism är avgjort svårare att praktisera, och kommer vanligen till uttryck i den stora flora av kampsporter som emanerar från Kina. Taijiquan (太极拳, skuggboxning) är den mest renläriga applikationen härvidlag, och man kan enkelt lära sig grunderna på en lokal kurs eller via Youtube. Det är en bra typ av fysisk meditation eller avkoppling för att lätta på stress och andra obehagskänslor. Även qigong (气功, andningsarbete) kan fungera som en enklare praktisk daoistisk applikation.
儒: Ru (= lärd) eller konfucianism med ett västerländskt ord är en tredje typ av filosofi, som är såväl kompatibel med som fristående från chan och dao. Om chan uppehåller sig vid inre balans och harmoni i medvetandet, och dao vid balans och harmoni i kroppen och med den fysiska omvärlden, utgör konfucianismen en motsvarande balansakt för relationer mellan människor; det är en humanism eller relationsetik för att kultivera sin personliga moral och fungera väl tillsammans med människor; det är speciellt en ledarfilosofi.
Ru är relativt svårbegriplig för västerlänningar, men är intuitivt självklar för en majoritet i Östasien, eftersom samhällskroppen sedan länge genomsyras av lärans begrepp. En metod är förstås att studera analekterna, själva grundbulten för den teoretiska konfucianismen, och att genom de aforismer som där kommer till uttryck försöka förstå innebörden i metoden – ty det är en metod mer än en godtycklig samling moralkakor.
Vanligtvis betecknas det föredömliga handlandet genom en fiktiv ädel person, medan det förkastliga handlandet illustreras med en usling: 子曰：君子喻于义，小人喻于利。 Kong fuzi sa: Den nobla personen kännetecknas av rättfärdighet, uslingen kännetecknas av personlig vinning. Här ser vi att materialism avfärdas i konfucianskt tänkande, i alla fall som vägledande princip.
I själva verket är ett materialistiskt förhållningssätt påbjudet när tiderna så medger eller erfordrar detta: 子曰：笃信好学，守死善道。危邦不入，乱邦不居，天下有道则见，无道则隐。邦有道，贫且贱焉，耻也。邦无道，富且贵焉，耻也。 Kong fuzi sa: Sätt tilltro till studier och sök vägen hela livet. Undvik att vistas i oroliga stater och håll låg profil i tider då vägen inte råder, men hög profil i övrigt. När vägen råder i riket är det en skam att vara fattig och billig, och när vägen inte råder i riket är det en skam att vara rik och dryg.
Detta är inget annat än ett uttryck för den gyllene medelvägen, eller zhōngyōng (中庸) som det uttrycks på kinesiska: den balanserade mitten, den mest fördelaktiga positionen mellan extremer av olika slag. Huruvida materialism är av godo eller ondo beror således på omständigheterna, och man har att anpassa sig därefter istället för att göra personlig vinning till ett självändamål, i alla fall om man vill göra anspråk på moralisk rättfärdighet.
Tre metoder – en psykologisk, en fysisk, en moralisk – som alla kan övas i syfte att bli mer harmonisk och i samklang med sig själv, naturen och omgivningen. Genom att sakta arbeta sig in i dessa tänkesätt och regelbundet praktisera några enkla metoder kan man enklare förhålla sig till världen och dess realiteter.
Man kanske inte blir lyckligare, men man kan hålla olyckan på behörigt avstånd och göra begär av olika slag mindre påträngande. Man kan lära sig att finna en medelväg i sitt förhållande till det materiella, att kanske prioritera mer tid framför mer pengar, eller att spendera sitt kapital på ett mer förnuftigt sätt än att bräcka grannen. Man kan genom att finna lugn och ro i medvetandet lättare räta ut sina tankar och finna en förnuftig balans, att lära sig att avstå från frestelser som ändå inte ger något mer bestående intryck.
Chanbuddism, daoism och konfucianism är tre grenar av den vattnets filosofi som sedan länge utgjort ett samhällskitt i Östasien, och det är metoder som mycket väl skulle kunna tillämpas även av västerlänningar för att förbättra sin livskvalitet.