Kategori: Buddism

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Buddist, ateist och agnostiker

Sammanställningar över antalet bekännare i olika religioner präglas typiskt av ett västerländskt eller snarare amerikanskt kristet synsätt, där varje individ antas tillhöra en och endast en religion eller världsåskådning. De förment oberoende Adherents och Pew hör till de organisationer som oftast citeras i dessa sammanhang.

Typiskt i sådana framställningar är också att totalsumman alltid uppgår till världsbefolkningens storlek, vilket innebär att de 25 % av världens befolkning som är barn under 15 år räknas in i den religiösa statistiken, trots att barn vanligen inte har en utvecklad religiös föreställning; barn präglas tvärtom in i den religiösa miljö som är gängse på den ort man har råkat födas: kristen blir man om man föds i Tulsa, hindu om man föds i Mumbai.

Ytterligare en observation är att man är synnerligen frikostig med kristendomens statistik, där man utan att skämmas räknar in passivt medlemskap i de många kristna statskyrkorna, trots att sådana medlemmar på många håll i världen inte är troende utan enbart kulturkristna.

Det kunde ha varit i sin ordning om man vore konsekvent, men på en och samma gång har man en motsvarande och högst besynnerlig nedtoning av buddismens utbredning, där de närmare 700 miljoner kulturbuddister som finns enbart i Kina inte räknas. Tvärtom odlar man den gängse föreställningen om Kina som ett kommunistiskt land som fortfarande befinner sig i kulturrevolutionens tidevarv.

Den abrahamitiska tanken om att endast en världsåskådning ryms i en människa ställer alltså till det när man, som i fallen Japan och Kina, ställer ickereligiösa mot buddister, liksom när man spaltar upp konfucianism, daoism och buddism som separata system snarare än de intrikat sammanlänkade åskådningar de i själva verket utgör.

Ytterligare en felkälla utgörs av att bunta samman en rad filosofiska begrepp, som ateism, agnosticism och sekularism, som om de skulle i stå något slags motsatsställning till religion eller i övrigt ha något med varandra att göra. Men man kan vara såväl ateist som agnostiker, samtidigt som man bekänner sig till buddism och sekulärhumanism, ett antal åskådningar som fungerar väl tillsammans, men som även är fristående.

Ateism är nämligen avsaknad av tro på gudar och andra religiösa väsen, varken mer eller mindre. Ateism är inte en tro, som så många religiösa föreställer sig, utan just avsaknaden av sådan. Ateism är tro lika lite som avhållsamhet är en sexställning, för att citera en komiker. Däremot kan ateismen förgrenas i en rad olika typer, som postteism (åsikten att gudstro är en föråldrad företeelse utan relevans), igteism (en naturlig praktisk inställning av likgiltighet inför religiös gudstro) liksom mer militant ateism, där man medvetet förfäktar sin hållning som en motpol till teistiska åskådningar.

Agnosticism är ett till ateism helt ortogonalt begrepp, och utgör inte som många tror en sorts mellanting mellan troende och ateist. Ateism är en helt binär företeelse: antingen tror man, eller så tror man inte. Agnosticism är istället åsikten att man inte har eller inte kan ha kunskap om sådana gudomliga väsen, oavsett om man tror på dem eller inte – agnostiker finns således bland både troende och ateister. Även agnosticism är en binär företeelse, och antingen anser man att man har sådan kunskap om gudaväsens existens (gnosticism, kunskap), eller så anser man att man inte har det (agnosticism, ickekunskap).

Buddism är vidare en icketeistisk religion som saknar myter om en gudomlig skapare; buddismen avfärdar sådana trosföreställningar, eller är likgiltig inför dem. Det är en religiös praktik snarare än en religiös tro, och tonvikten ligger i de flesta skolor på meditation och riter mer än heliga skrifter. Det är i många avseende mer en filosofi eller psykologi än en religion, även om rörelsen otvetydigt uppvisar religiösa komponenter i en rad sammanhang.

Att ateism och irreligiositet är vanligen förekommande i exempelvis Japan och Kina står därför inte i motsättning till att buddism är den mest utbredda religionen i regionen. Inte heller finns någon motsättning i att buddister samtidigt omger sig med en polyteistisk åskådning i kinesisk folkreligion, eller att buddister ofta också är daoister och konfucianister. Västerländska försök att placera människor i entydiga fack är således dömda att misslyckas i en sådan pluralistisk kontext.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Prinsessan Wenchengs buddistiska mission i Tibet

Geografin ger att buddismen borde ha spridits någorlunda linjärt från dess epicentrum i nuvarande Nepal till angränsande regioner i Indien, Butan, Tibet, Kina och så vidare ner över Sydöstasien och upp över Mongoliet, Korea och Japan, och så har det till stora delar också utspelat sig.

Men geografin ger också att speciellt Tibet är ett oländigt och otillgängligt område, som inte lämpar sig för mission bland den glesa befolkningen. Visserligen förekom sådan verksamhet, men skrifterna lämnades åt sitt öde och kunde inte konkurrera ut starka lokala shamanistiska traditioner; det skulle behövas något mer för att få tibetanerna att godta en ny lära.

Ett sådant incitament gavs i och med det arrangerade äktenskapet (和亲, heqin) mellan det tibetanska imperiets grundare Songzain Gambo (~606/650) och prinsessan Wencheng (文成, ~623/680) av den mäktiga dynastin Tang (唐, 618/907), tillika brorsdotter till regenten Taizong (太宗).

Konflikter mellan de båda kejsardömena löstes ofta med sådana arrangerade äktenskap med åtföljande tributer. Tang och Tibet (Tubo, 吐蕃, eller Bod på tibetanska) stred om samma landområden i nuvarande Qinghai, Gansu och Xinjiang, och det var Tibet som var avgjort mest aggressivt i dessa dispyter; faktiskt intog tibetanerna huvudstaden Chang’an (长安, nuvarande Xi’an, 西安) långt in i centrala Kina under en kort period år 763 då, ett våldsamt uppror rasade.

Tibet var dock inte vidare känt i Kina innan Songzain Gambo besteg tronen och påbörjade Tibets expansiva fas. Enligt annalerna underkuvade Songzain Gambo först ett antal stammar av närbesläktade qiangfolk år 634, varefter han angrep den urmongoliska statsbildningen Tuyuhun (吐谷浑) nordöst om Tibet med åtminstone hundra tusen man.

Songzain Gambo hotade sedan med att anfalla Songzhou (松州) i Sichuan, vilket föranledde Taizong att skicka en delegation till Songzain Gambo för att blidka hans vrede. Songzain Gambo hade hört att turkiska och mongoliska prinsar hade erhållit Tang-prinsessor som tributer, och lät hälsa att han själv önskade ett sådant arrangemang.

Taizong vägrade, varvid Songzain Gambo höll sitt löfte och anföll Songzhou år 638. Tang svarade med att skicka en övermäktig armé, och tibetanerna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. Songzain Gambo skickade sina ursäkter och tributer till den kinesiske kejsaren, men insisterade alltjämt på en prinsessa från hovet som plåster på såren. Taizong måste här ha insett propagandavärdet i en sådan gåva, eftersom han gick med på arrangemanget.

Prinsessan Wencheng med följe gav sig av till Lhasa år 641. Någon långvarig fred följde inte av detta, men händelsen skulle ändå förändra Tibet för alltid. Vid denna tid var buddismen fast etablerad i Kina, även om det fanns försök att motarbeta åskådningen som en främmande lära. I egenskap av utpräglad buddist skulle Wencheng således komma att introducera buddismen i Tibet, tillsammans med Songzain Gambos första maka, prinsessan Bhrikuti Devi av Nepal.

Kinesisk historieskrivning ger kort och gott att Wencheng civiliserade ett barbariskt folk, samtidigt som modern kinesisk ideologi strävar efter att knyta så tidiga band som möjligt till Tibet, givet den separatistiska laddning som finns i regionen och även i världsopinionen. Men det är speciellt tibetanska källor som härleder den tibetanska buddismens frö till Wencheng och Bhrikuti Devi, och det finns för allt i världen monument som fortfarande minner om händelsen, så som templet Jokang i Lhasa.

Det var naturligtvis inte så att Wencheng i egen hög person undervisade sin tibetanske kung och hans folk, utan i hennes följe fanns en hel stab med historiker och andra skriftlärda som skred till verket att sprida såväl buddism som kinesisk kultur i övrigt; Wencheng var snarare en kärlekens inspirationskälla för en sådan mission. För Bhrikuti Devi gällde motsvarande arrangemang, och båda lär ska ha släpat med sig statyer av Budda till världens tak. Det kulturella utbytet gick för övrigt i båda riktningar, och ett antal tibetanska lärde gav sig således iväg att studera i Tang.

Man kan redan i detta urstadium se varför tibetansk buddism kom att bli en så speciell gren. Wencheng bidrog med mer eller mindre renodlad chan (禅) eller meditativ mahayana, medan Bhrikuti Devi snarare introducerade något embryo till vad som idag betecknas som esoterisk vajrayana. Samtidigt behöll man de shamanistiska traditionerna i den ursprungliga naturreligionen Bön, varvid det amalgam som kallas tibetansk buddism är en typisk synkretism av ett flertal olika läror och mysticism.

Det samma kan förstås sägas om den buddism som i Kina kommit att korsbefruktas av daoism och konfucianism, eller den chanbuddism som i Japan tagit intryck av shintoism och andra inhemska läror. Utöver detta har tibetansk buddism naturligtvis differentierats i ett otal skolor, samtidigt som tibetansk buddism har återbördats till Kina som statsreligion, nämligen under mongolernas Yuan-dynasti (元, 1271/1368), och i övrigt har haft en del kulturellt inflytande. Det var för övrigt mongolerna som introducerade titeln dalai lama.

Det tibetanska imperiet blev inte långvarigt, utan gick samma öde till mötes som det mongoliska; båda attackerade Kina, och blev därmed uppslukade som mer eller mindre integrerade delar av riket. En kärlekskrank primitiv tibetansk kung beseglade således sin nations öde genom att trakta efter en skön prinsessa från världens då mäktigaste och mest utvecklade imperium.

Wencheng anländer till Lhasa (Målning: 尼玛泽仁, 1993)
Kategorier
Buddism Religion

Buddismen har inga kostregler

En vanlig uppfattning är att alla religioner har kostregler. Men den tesen stämmer inte, om vi med religion inkluderar buddism, och om vi med regler menar absoluta påbud. Buddismen har nämligen inga «budord» överhuvudtaget, utan har i sin mest grundläggande utformning en samling enkla föreskrifter, som är att se som rekommendationer och en kondenserad form av buddistisk etik: de måste ses i sitt sammanhang, och de är individuellt anpassningsbara.

En vanlig missuppfattning är således att buddister är eller måste vara vegetarianer. I själva verket råds buddister att inte vara petiga med maten, utan att ta för sig vad som bjuds. Undantaget är om man serveras ett djur som specifikt har slaktats för den egna personens räkning – men det är då inte en kostregel, utan en konsekvens av buddismens etiska kärna att inte vilja ta liv (i berått mod, i onödan, omodererat), i strid med den första föreskriften. Om man är en passionerad buddist kan man driva detta till sin spets och bli vegetarian, men det är inget krav, ens för en munk.

En annan missuppfattning är att buddister inte dricker eller får dricka alkohol, speciellt som den femte föreskriften säger just så. Men dels har denna föreskrift en mycket mer allmän innebörd, nämligen att man inte ska låta berusning av något som helst slag – sex, tevetittande o.s.v. – utgöra ett hinder på den åttafaldiga vägen mot harmoni. Dels är det inte heller vinet i sig som är ett problem, utan vilka konsekvenser ett alltför vidlyftigt bruk av någon substans (eller vana) får.

Blir man berusad av vinet, någon drog eller någon annan företeelse är detta visserligen i strid med föreskrifterna. Men det är då inte att betrakta som en «synd», eftersom buddismen inte känner något sådant begrepp, utan snarare ett hinder på vägen mot personlig utveckling: som buddist gör man rätt i att försöka moderera sin livsföring i allt. Buddismen har inte heller någon «gud» som övervakar dig, utan du är alltid ansvarig inför dig själv vad du tar dig för.

Vanligen brukar buddism i typiskt västerländskt kristen tolkning inbegripa sådant som «själavandring», men det är för att man då inte har förstått begreppen reinkarnation och karma. Buddismen betraktar allt som förgängligt: den kropp och det medvetande som definierar dig har ett definitivt slut, och din «själ» kommer inte att återfödas som hund eller något annat i något nästa liv.

Buddismen är således en filosofi för nuet och detta livet, en psykologi för att bemästra livets tristess och otillfredsställelse i största allmänhet genom att bli ett med naturen. Det är en filosofi för att uppnå största harmoni och samexistens med allt övrigt liv. Det finns inget som är «heligare» än något annat och som därför måste helgas extra mycket.

I buddismen lägger man sig således inte raklång inför en förment helig ko (inte heller för Budda själv), och inte heller har man några betänkligheter att äta detta djur – eller något annat; buddister äter svin, hund, groda och insekter om det är vad som erbjuds, och ser inga djur som speciellt «orena». Inte heller måste djuren vara slaktade med någon särskild metod – begrepp som kosher, halal och liknande existerar inte i buddismen.

Kanske liknar buddismen i denna pragmatism ändå den svenska kostkyrkan, särskilt i beaktande av den övergripande måttfullheten som ideal, enkannerligen då vad gäller alkohol. Men denna svenska kostkyrka är då det sekulära och omnivora alternativet i djungeln av dieter som utesluter än det ena och än det andra, precis som buddismen är det sekulära alternativet bland religioner; kompatibel med allt och alla.

Kategorier
Asien Buddism Tibet

Buddistiskt våld

Här brukar betonas att man måste ha historien klar för sig när man analyserar händelser som annars ter sig rätt obegripliga, till exempel strider om obebodda ögrupper mellan å ena sidan Kina/Taiwan, Sydkorea och Ryssland, och å den andra sidan den forna imperialistmakten Japan, som även genom sitt handlande långt efter kriget – vägran att kompensera «tröstekvinnor», tendens till historierevisionism i undervisningen, besök vid Yakusuni-templet, ambitionen att åter bli militaristiskt – retar upp samtliga grannländer.

För den historiskt okunniga omvärlden ser man istället att Japan är en demokrati och därmed axiomatiskt anses ha större legitimitet än diktaturer som Kina, auktoritära regimer som Ryssland och till och med nysprungna demokratier som Sydkorea och Taiwan. Man negligerar alltså fullständigt historien, något som man knappast skulle göra om det gällde Tyskland.

Något liknande gäller för en av de otaliga konflikterna i Myanmar, nämligen den mellan företrädesvis muslimska rohingya och vanligen buddistiska arakan. Rohingya är här att betrakta som en förföljd minoritet, men egentligen är det riktigare att säga att de båda grupperna sedan länge träter inbördes.

Orsaken till förtrycket mot rohingya är i botten historiskt, nämligen för att rohingya allierade sig med den brittiska kolonialmakten under andra världskriget. Myanmar i övrigt valde att alliera sig med det fascistiska Japan för att driva ut britterna, även om det japanska imperiet förstås inte nöjde sig med det utan helt enkelt ockuperade nationen i sin ambition att lägga under sig hela Östasien.

Andra etniska grupper ser helt enkelt rohingya som förrädare i kampen för ett fritt Myanmar, vilket också återspeglas i tidigare jihadistiska ambitioner att upprätta en muslimsk stat i Arakan, liksom i motsvarande muslimsk förföljelse och tvångskonvertering av buddister när styrkeförhållandena var annorlunda. Än idag har muslimer i regionen en ambition att tvinga på andra sin abrahamitiska religion, något som inte har en motsvarighet i de mer lokala religionerna som buddism.

På ytan kan det därför möjligen te sig som en konflikt mellan religioner, och många ser det som underligt att buddister deltar i våldsamheter mot andra grupperingar. Men givet den historiska kontexten och den större bilden kan det ses som helt logiskt att buddister går i försvar mot vad som kan förstås som en aggression mot nationen och kulturen.

Buddism har annars inga som helst problem att fredligt samexistera med islam och andra religioner; det är ju en egenskap som särskiljer östliga vishetsläror, att de inte som abrahamitiska religioner kräver monopol och blind åtlydnad under en enda gud (man har överhuvudtaget inga gudar i buddism). Kinesiska hui-muslimer är därvidlag ett mönster som skiljer sig från de mer aggressiva muslimerna i det att man inte försöker pracka på omgivningen sin livsåskådning.

Det ligger således inte i buddismens natur att anstifta våld; historien i fallet är ungefär lika snårig som den för forna Jugoslavien, och kan inte användas som ensamt rättesnöre. Som tibetlaman Dainzin Gyaco påpekar handlar buddism om tolerans, medkänsla och förlåtelse – det ligger inte i den buddistiska naturen att vara långsint, eftersom det är en form av lidande att ideligen hysa hat.

Å andra sidan har laman motsvarande problem att fördöma tibetanskt etniskt våld som riktas mot hankineser i Lhasa, och laman ser heller inget problem i att buddistmunkar indoktrineras i att släcka sina egna liv i självbränning för lamans orealistiska politiska anspråk. Att laman lever i exil i Dharamsala beror för övrigt på att hans CIA-stödda revolution mot kinesisk överhöghet misslyckades, och han har således själv deltagit i motsvarande slags etniska strider i väsentligen samma syfte. Att laman är en hycklare av rang får således anses vara bevisat.

Konflikterna i Myanmar kommer inte att lösas över en natt, utan kommer att vara ett öppet sår i nationen under lång tid framöver; det blir ofta så med en kulturstat som invaderas, ockuperas och koloniseras av andra makter, det tar förfärligt lång tid att hitta tillbaka till en egen identitet. Religion är ett element i dessa konflikter, men man kan inte på något vis hävda att det är en konflikt mellan huvudsakligen muslimer och buddister – det är inte främst en religiös konflikt, utan en etnisk, territoriell och historisk.

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Chan

Buddism är en lära vars syfte är att eliminera otillfredsställelse. Det sker genom att uppnå kontroll över medvetandet genom meditation och andra tekniker, där man målmedvetet strävar efter att söka naturens sanna tillstånd och att avstå från skadliga begär. Den åttafaldiga vägen används som fusklapp för att hålla fokus i sin strävan:

  • Rätt förståelse: att uppfatta naturen som den verkligen är. Ty om man inte uppfattar hur otillfredsställelse uppstår kan man heller inte eliminera den. Buddismen är därmed en rationell filosofi som i allra högsta grad är kompatibel med vetenskap. Det är på samma sätt en icketeistisk filosofi som avfärdar alla former av skapelsemyter och gudar – i buddismen är frågan om universums uppkomst meningslös, då den inte leder till det avsedda målet.
  • Rätt avsikt: viljan att frigöra sig från nycker och egenskaper som är skadliga.
  • Rätt tal: att tala sanning, att inte missbruka uttrycksfriheten. Även om man är fri att uttrycka sin mening enligt lag begränsar den inneboende moralen sådant tal som åsamkar andra skada. Buddismen är inte egoistisk, och handlar inte enbart om det egna lidandet, utan om alla livsformers lidande. Man har ett negativt ansvar även för andras välgång.
  • Rätt uppförande: den motsvarande moraliska skyldigheten att inte i handling såra andra, liksom att upprätthålla en god personlig moral. Döda inte, stjäl inte, missbruka inte sexuell aktivitet. Det sistnämnda är inte en egentlig moralkaka, utan förståelsen av att omåttliga mängder av sex och annat är en orsak till otillfredsställelse och skadligt begär.
  • Rätt livsföring: att inte involvera sig i skadlig handel och vandel, exempelvis kring vapen, droger, vapen, slaveri med mera. Ty man får inte skada annat liv, inte heller indirekt. Som en konsekvens bör en buddist sopsortera och i övrigt värna miljön.
  • Rätt strävan: enbart vilja räcker inte, man måste också anstränga sig för att realisera sin vilja att göra sig av med skadligt tankegods.
  • Rätt medvetenhet: att vara uppmärksam på allt som sker runt den egna existensen, så att man kan vidta rätt åtgärder. Att vara flexibel.
  • Rätt koncentration: att sträva efter att uppnå djup och skärpa i sin meditation.

Buddism är i grunden inte svårare än så, och är inte särskilt mystisk till sin natur, även om det finns mer andliga aspekter i olika skolor, särskilt om man viger sitt liv åt buddism som monastisk företeelse. Buddism är inte en allomfattande lära, och gör heller inga universalanspråk på sanning eller annat. Buddismen är därför kompatibel inte bara med vetenskap, utan även med de flesta filosofier, humanismer, religioner och politiska ideologier. Buddism är en psykologi, ett verktyg, en livsåskådning i mängden, men däremot inte en ideologi.

Buddism kommer i en rad skolor och förgreningar, men med samma grund. Theravada är vanligare i Sydöstasien, mahayana i Östasien och tantrisk vajrayana i Tibet och Mongoliet. I Kina, Vietnam, Korea och Japan är 禅 (chán = meditation) den dominerande grenen, och är i princip mahayana i kombination med daoism: dao (道 = väg) handlar om balans i den fysiska världen, medan buddism söker balans i medvetandet. En viss korsbefruktning med konfucianism finns också i chan.

Chan uppehåller sig minst av alla buddistiska skolor vid riter och texter, och tar istället meditationen som viktigaste element. Chan är en yogisk disciplin, och den passar utmärkt tillsammans med andra motsvarande läror kring andningsteknik och meditation i kinesisk filosofi, som exempelvis qigong (气功) och taijiquan (太极拳).

Det är därför ingen tillfällighet att kinesisk kampsport främst utvecklats av chanbuddister, eftersom den samlade fysiska och mentala balansen är ett fundamentalt inslag för utövare av kampsport. Allra mest känt är Shaolin (少林 = ungskogen), en chanbuddistisk skola med kloster beläget i Zhengzhou, Henan.

Chan och de flesta andra former av buddism är en filosofi man kan känna respekt för, en lära som är rationell, en livsåskådning som är nyttig. Chan är tillsammans med daoism och konfucianism del av den vattnets smidiga filosofi som utvecklats i Österland, en filosofi som syftar till att skapa flexibilitet och harmoni i såväl kropp som själ. 水 (shui = vatten) är också en informell symbol för dessa filosofier.