Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Sextioårig konfederation vid vägskäl

Två förödande världskrig lade Europa i ruiner och försköt den globala maktbalansen. Extrem nationalism hade länge söndrat kontinenten. Tyskland, då den västra halvan, blev inte rumsrent över en natt, utan var isolerat efter krigsslutet. Men Tyskland hade naturtillgångar som Frankrike inte hade, nämligen kol och stål.

Kol- och stålgemenskapen gav således fransoserna tillgångar och tyskarna erkännande och återinträde i världsgemenskapen. Beneluxländerna och Italien ingick också i denna den första europeiska gemenskapen, vars slutliga mål var att bilda en europeisk federation för att förhindra ytterligare krig mellan nationer över resurser.

Det målet är ännu inte nått, då EU i grunden är en konfederation av suveräna stater som har ingått förbund i fördrag. Enhällighet inom förbundet krävs för fördragsändringar, vilket blir svårare att upprätthålla med fler medlemsstater och allt större komplexitet i organisationen. Konfederationer är som skapta för att upplösas, och unionen har därför utvecklat ett antal federala drag som ett sammanhållande kitt.

Europaparlamentet och EU-domstolen är två sådana federala organ som har beslutsrätt i hela gemenskapen, och där nationalstaten inte längre är suverän; suveräniteten har delvis förhandlats bort i fördrag. Den gemensamma valutan är en annan federal företeelse, där vissa stater har ett tidsbegränsat undantag. Försvar, skatter, socialpolitik och utrikespolitik ligger emellertid alltjämt på nationell nivå, och EU är därför ingen fullskalig federation.

Europeiska gemenskapen är således en sammanslutning av nationer snarare än medborgare. Tanken är inte och har aldrig varit att upplösa nationerna och bilda en europeisk superstat, utan att skapa gemensamma förutsättningar för medlemsstaterna. Med gemensamma regler, fri rörlighet, gemensam valuta och så vidare blir handel och annat utbyte mer effektivt och gynnar samtliga medlemsländer, samtidigt som Europa framstår som en starkt sammanhållen enhet för omvärlden.

Samtidigt är balansgången svår att upprätthålla. Sedan unionens första tid har motstånd funnits mot alltför stora mått av överstatlighet, och den senaste tidens utveckling har accentuerat detta problem. Unionen har åstadkommit frihet för europeiska medborgare, men har samtidigt misslyckats med att skydda de medborgare som inte har kunnat utnyttja friheterna fullt ut. Å andra sidan är det nationalstatens uppgift att sörja för det skyddet, och EU har inte mandat att göra det, eftersom unionen inte är en fiskal federation.

Öppna gränser inom unionen är en annan frihet som numera är förknippad med problem, nämligen för att unionens yttre gränser inte kontrolleras gemensamt utan av enskilda nationalstater. Numera finns en antydan till en sådan gemensam ansträngning, men den är ofullständig. Migrationskrisen är ett resultat av unionens oförmåga att hantera dynamiska situationer som inte i förväg är förhandlade i fördrag eller beslutade i gemensamma församlingar. Eftersom EU inte har utrikespolitiska befogenheter kan man inte snabbt och resolut hantera akuta situationer som berör flertalet medlemsländer.

Unionen skulle således behöva utvecklas till en fullskalig federation med gemensam beskattning, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik i tillämpliga delar, så att unionen i sig själv kan agera när det krävs. Dilemmat är att de suveräna nationalstaterna motsätter sig en sådan utveckling, samtidigt som de skyller resultatet på unionen.

Men det är inte Europeiska unionen som beslutar om hur många flyktingar som söker asyl i enskilda nationalstater, den har ingen beslutanderätt alls, och medlemsländerna står handfallna i att komma överens om en gemensam lösning, eftersom man har vitt skilda ståndpunkter. En federal union skulle ha befogenhet att redan från början kontrollera skeendet vid den yttre gränsen och därefter i den vidare hanteringen.

Att lösa upp unionen är inget alternativ, ty då skulle Europa snabbt sjunka in i gamla mönster av nationella trätor och till och med krig. Konkurrenskraften gentemot omvärlden skulle för de flesta länder försvagas, och ansenlig friktion skulle uppstå i handel och andra utbyten. Något måste vi ha lärt av Europas blodiga historia?

En starkare federation innebär förvisso att den nationella suveräniteten minskar, men å andra sidan blir det då ordning och reda på torpet. En union med en handlingskraftig centralenhet skulle med säkerhet orsaka bisterhet i månget nationellt parlament, men skulle å andra sidan klara av att reda ut de kriser som förlamar unionen och dess medlemsländer. Man förlorar en del, men vinner desto mer.

Europeiska unionen 60 år
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Geostrategin bakom Syrien

Bombastiska demagoger i medier eldar massorna med hätska termer som «Assadregimen» för att förklara den syriska situationen. Därmed har man, även på förmedlande nyhetsplats, tagit ställning i konflikten mot al-Assad och Ryssland, och för USA och en kommande jihadistregim i Syrien, bestående av de förmodade segrarna i de stridande rebellfraktionerna, varav de flesta hör till terrornätverkens band.

Låt oss därför begrunda vad saken egentligen gäller, och varför Förenta nationerna är och har varit tandlöst i att bringa ordning i den humanitära katastrofen. Kartan nedan visar hur stormakternas pjäser är uppställda i det geostrategiska spelet, nämligen i form av utländska baser, och här framgår att Rysslands enda postering i Mellanöstern finns just i Syrien. Rysslands intresse är självklart att bevaka denna utpost.

USA vill å andra sidan motsatsen, det vill säga att mota bort ryssarna för att bli ensam herre på täppan i regionen. Av det skälet har man lagt ned omfattande resurser på att stödja regimkritiker och att forma rebellgrupper för att destabilisera Syrien. Det är inte al-Assad man i första hand har velat eliminera, utan Ryssland, med full vetskap om att en jihadiststat skulle komma att ersätta den nuvarande installationen. Tanken att USA skulle kunna invadera Syrien med landtrupp är dock befängd, eftersom det skulle resultera i direkt konflikt med Ryssland.

Kalla kriget tog således aldrig slut, utan tog bara en ny skepnad. Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning har Nato expanderat in i Baltikum, Polen och andra territorier invid Rysslands gräns, vilket har fått landet att revidera sin säkerhetsdoktrin. Samtidigt upplever sig Ryssland förnedrat, med följd att Putin med populistiskt majoritetsstöd har kunnat rusta upp och hävda sig i den regionala politiken, i syfte att åter göra Ryssland till en stormakt. Annekteringen av Krim är trivial i beaktande av detta.

Därför är också Förenta nationerna impotent, för att de båda makterna har vetorätt i säkerhetsrådet. Det är så organisationen är konstruerad från första stund. De brutala effekterna på civilbefolkningen är en sekundär fråga och ses som indirekt skada som är underordnad den geopolitiska ordningen. Man ger förstås en läpparnas bekännelse för tragiken, men pekar mest finger åt motparten, medan sanningen är att båda har exakt samma grad av medskyldighet: det går inte att särskilt peka ut Ryssland, så som man gör i «objektiva» medier.

Men det finns även andra intressen i konflikten. Iran stödjer den syriska regeringen och Saudiarabien rebellerna (trots att Syrien till övervägande del är sunni) i det proxykrig som sedan länge utkämpas mellan de stora shia- och sunnistaterna. Här är Iran en fiende till USA, medan Saudiarabien är en allierad, vilket ytterligare låser USA till rebellsidan, trots att den består av fientliga krafter.

Ytterligare en spelare i konflikten är kurderna, som strider mot al-Assad och därmed finns på den amerikanska sidan. För Türkiet är det främsta målet att förhindra kurdernas framfart och en framtida kurdisk stat, varför man sedermera har ställt sig på al-Assads och Rysslands sida, enkannerligen sedan kuppförsöket mot Erdoğan tidigare i år. Men Türkiet är medlem i Nato och allierat med USA, vilket bara accentuerar virrvarret i getingboet.

Kina deltar indirekt i spelet genom att stödja Ryssland i internationella sammanhang, nämligen för att man likt Ryssland känner av en stark amerikansk närvaro kring sina gränser, och således har ett naturligt intresse av att reducera USA:s globala inflytande.

Givet hur brädet ser ut kan USA därför svårligen gå segrande ur konflikten. Syrien kommer att bestå, och rebellerna motas bort, även om det för al-Assad är en pyrrhusseger av formidabla mått. De verkliga förlorarna är dock civilbefolkningen och det allt mer destabiliserade Europa som axlar den humanitära katastrofen i stormaktsspelets skugga.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

När Kina dominerar världen

Västliga medier spottar kontinuerligt ut förutsägelser om Kinas omedelbart förestående kollaps, och man har gjort så de senaste tjugo åren utan att profetian har realiserats eller i övrigt har haft någon verklighetsförankring.

Analyser har byggt på värdering av olika nyckeltal, men precis som sådana nyckeltal i aktieanalys är beroende av bransch och andra faktorer, måste en komparativ analys av Kinas ekonomi ta hänsyn till strukturella skillnader, samt även beakta skalskillnader.

Exempelvis brukar man berätta om spökstäder med tomma nybyggda kåkar som ett omen kring en omedelbart förestående kollaps av vad man tror är en fastighetsbubbla. Man ser då inte detta i perspektiv av att ytterligare flera hundra miljoner kineser kommer att urbaniseras det kommande halvseklet, och att sådana yttringar därför drunknar i den totala efterfrågan på bostäder.

Det är möjligen en lokal minibubbla, utan någon som helst relevans till den makroekonomiska utvecklingen. En skillnad gentemot Väst är att sådana byggen i Kina inte är finansierade på krita, utan vanligen med eget kapital av diverse magnater. Därför finns inte heller någon kreditbubbla, och inte heller sätter sig bankerna i klistret så som de brukar göra i Väst.

När bedömare i Väst tittar in i kristallkulan för att se vad som står skrivet i stjärnorna för Kinas vidkommande handlar det därför om önsketänkande. Man vill inte att en auktoritär regim ska kunna vara mer effektiv än det demokratiska Väst, och man vill heller inte tro att en statskapitalistisk hybridregim bättre hanterar marknadsekonomin.

Men vad verkligheten berättar för oss är att den kinesiska modellen fungerar alldeles utmärkt, och att den kommer att fortsätta göra det länge än (tills en naturlig avmattning kommer). Stabil tioprocentig tillväxt tar förr eller senare ut sin exponentiella rätt, och ett land som 1978 var tämligen fattigt har i tur och ordning passerat stora ekonomier som Frankrike (2004), Storbritannien (2005), Tyskland (2006) och Japan (2009). Näst på tur står USA, kanske så tidigt som 2016.

Kina är då världens största ekonomi, även om man i kraft av betydligt större folkmängd länge kommer att släpa i per capita-hänseende. Men tids nog kommer Kina att passera USA även i det avseendet, liksom på de flesta andra. Redan har Kina tagit sig förbi USA i exportvolym, tillverkningsvolym, bilförsäljning, energikonsumtion och patent, och därefter följer även detaljhandelsförsäljning, importvolym, börsvolym, försvarsanslag med flera parametrar i takt med att Kinas ekonomi fortsätter växa.

Men inte bara Kina växer, utan även Indien har en omåttligt stark tillväxt. Av flera olika skäl kommer Indien inte ikapp Kina, men man tar in på USA och övriga världen. Följden blir att USA och Västeuropa krymper i dominans, och att världen skiftar skepnad. Det är kanske därför man förfaller till önsketänkande, för att man inte vill inse vartåt det barkar, för att man psykologiskt har svårt att ta till sig en värld i förändring.

Västeuropas och senare USA:s dominans har byggt på vetenskaplig och industriell revolution, samt förstås på stora mått av kolonisation. Det kalaset är nu slut, samtidigt som övriga världen har tagit till sig vetenskap och teknik, och formar kunskapsmodeller efter egna behov.

Vi ser här hur Kina istället för att kolonisera Afrika bygger kontinenten under ekonomisk frihandel, till allas båtnad. Vi observerar också hur Kina noga skaffar sig kontroll över jordartsmetaller och andra råvaror som krävs för att underhålla en allt större och allt mer avancerad ekonomi, allt medan den gamla världen sömnigt tittar på.

Med matematisk precision kan man hävda att Kina i en framtid inte bara kommer att utgöra en ekonomisk pol i en ny världsordning, utan även i allt större utsträckning blir ett centrum för forskning, kultur, mode med mera. Det är detta vi kommer att se, snarare än en kinesisk kollaps.