Kategorier
Hälsa Politik Vetenskap

Piller mot fetma?

Så kallade nätläkare förskriver tydligen diabetesmedicin till personer som vill gå ned i vikt, vare sig de är motiverat överviktiga eller ej, därtill utan att ha träffat vederbörande. Detta enligt en granskning i medier. Förvånande är det inte, men är det en hållbar strategi och en uppbygglig praxis?

Argumenten emot är legio. Dels nyttjar man medicin avsedd för andra ändamål och patientgrupper, varvid brist kan uppstå. Dels skickar man notan till skattebetalarna, då receptbelagda läkemedel faller under högkostnadsskyddet. Och dels bryter man mot allsköns regler för att kunna tjäna en hacka, och man undrar förstås varför ett fenomen som nätläkare överhuvudtaget får förekomma.

Men det främsta problemet är att man inte angriper grundorsaken, utan ger en tillfällig behandling efter vilken patienten återfaller i tidigare mönster. Alternativt måste man ge en livslång behandling, vilket varken är medicinskt eller ekonomiskt motiverat under den försäkringsmodell som gäller.

Det är vad jag skulle vilja kalla den additiva modellen, det medicinindustriella komplexets metod för att söka behandla medicinska problem med piller istället för att åtgärda de grundläggande orsakerna till problemet, i syfte att invagga patienten i permanent beroendeställning till medicinmän och läkemedelsoligarker. De senare gör nämligen inga bra affärer så länge människor håller sig friska.

Sådant beroende förekommer sedan länge för personer med diabetes typ 2, där man ger den substans (insulin) som orsakar problemet (insulinresistens). Sådan förvärvad diabetes och annan metabol ohälsa är ofta ett resultat av fetma och inaktivitet, varför man kan slå flera flugor i en smäll genom att offerera långvarig prenumeration av piller mot ett flertal åkommor.

Medlen fungerar på en rad olika sätt, som att sänka glukoshalten i blodet. Men detta kan man åstadkomma på helt naturlig väg genom att lägga om till kolhydratfattig kost, i vad man kan benämna den subtraktiva modellen. Man eliminerar då den faktor som ger förhöjt blodsockervärde, varvid stabila nivåer erhålls och därmed även långvarig mättnad.

Men i fetmavården rekommenderar man tvärtom människor att huvudsakligen följa «svenska näringsrekommendationer» utformade av Livsmedelsverket, vilket innebär ett huvudsakligt energiintag i form av kolhydrater. Man rekommenderar således bröd och spannmål, just de grupper som ger stor variation i blodsocker och insulinsvar, och som en följdeffekt hungerkänslor.

Samma rekommendationer förordar vidare att man ska välja magra mejeri- och andra produkter, och uttrycker speciellt en förlegad syn kring mättat fett. Samtidigt förordar man n6-rika så kallade vegetabiliska fetter som ersättning, fleromättade fetter som enkelt oxiderar och skapar stor obalans i omsättningen. Med sådana rekommendationer är det inte konstigt att fetman fortsätter att öka, för det är inte en lösning på problemet, på samma sätt som insulinsprutor inte är en lösning för insulinresistens.

Felaktiga rekommendationer ger felaktiga resultat, och därför söker man komplettera med tillsatser i form av hormonreglerande piller och injektioner istället för att gå till problemets rötter, det vill säga att åtgärda insulinresistens och åtföljande komplikationer som fetma och diabetes genom att ordinera en korrekt handlingsplan.

En sådan kan bestå av exempelvis ketogen kost under en längre tid för att återställa hormonnivåerna och åtgärda insulinresistensen, varefter man kan indoktrinera patienten i mer hållbara livsmönster avseende diet och motion.

Medicinmän bör alltså hellre ordinera ägg och bacon med grönsaker än piller, samt i övrigt anmoda patienten att helt undvika socker, matoljor, bröd, pasta, färdigmat, lågfettprodukter och annan bearbetad skräpföda samt även fruktosrik frukt. Patienten bör vidare uppmuntras att på sikt dra ned antalet mål till två eller rentav ett per dygn under ett kortare ätfönster om högst åtta timmar per dygn, samt att skrota alla former av «mellanmål», för att ge kroppen erforderlig tid att bearbeta ohälsan – även detta går under den subtraktiva modellen.

Detta är realiserbart just på grund av att man håller blodsockerhalten på en låg och jämn nivå, och just därför kan man börja bränna av överflödigt fett samt reparera sin insulinresistens. Så länge blodsockret är högt lagrar kroppen nytt fett snarare än att bränna av existerande. Och så länge man har insulinresistens är cellernas åtkomst till energi rubbad, med resultat att man är konstant hungrig och istället lagrar energin som ytterligare fett i en synnerligen ond cirkel.

Givet att de förskrivna pillerna angriper blodsockret är det ganska uppenbart att mekanismerna är allmänt kända, men ändå praktiserar men inte kunskapen i en mer profylaktisk anda enligt ovan, utan håller fast vid gammal skräpvetenskap och ordinerar hellre medicin än metoder och fungerande rekommendationer. Det är inte hållbart över tid, varken för berörda individer eller för samhället i stort.

Detta är vad läkare borde ordinera i största allmänhet, snarare än kemikalier med ett långt register av biverkningar.
Kategorier
Hälsa Vetenskap

Korrekt kostmodell

För optimal hälsa berättar vetenskapliga resultat att det är viktigare hur man äter än vad man äter, nämligen att man tillämpar någon form av tidsbegränsat ätande, det vill säga periodisk fasta. Man får här bäst resultat ju kortare intervall man väljer, men för de flesta torde ett dagligt ätfönster om åtta timmar vara enklare att upprätthålla över tid. Man får samtidigt bäst effekt om ätfönstret placeras under de mest aktiva timmarna av dygnet.

På frågan vad man bör äta är svaret allsidigt, med näring från både animaliska och vegetabiliska källor. För optimal hälsa och långt liv bör man sträva efter att öka inslaget av grönt, men aldrig så långt att man utesluter animaliska produkter. I termer av diet är veganism en av de mer skadliga varianterna.

Bland animaliska produkter är fisk av det nyttigaste slaget, inte minst för riklig halt av fettlösliga vitaminer ADEK samt fettsyror av typ omega-3. Rött kött är å andra sidan en utmärkt källa till B-vitaminer, järn och en rad andra mikronutrienter, medan ägg ger den fullvärdigaste sorten av protein.

Det finns ingen vetenskapligt grundad övre gräns för hur mycket rött kött eller fisk man bör äta, och inte heller har mild kurering i form av rökning och saltning någon inverkan på hälsan. Avgörande är istället det totala kaloriintaget under dygnet i förhållande till energiförbrukningen.

Betydligt viktigare ur hälsosynpunkt är att undvika bearbetade livsmedel av olika slag, det vill säga produkter som har formats i komplexa industriella processer. Färdigmat, flingor, matoljor och liknande hör till denna kategori. Istället ska man bejaka naturliga hela ingredienser i egen matlagning.

En uppbygglig hälsomodell.

Bland fettsyror är omega-3 och omega-6 essentiella, och måste tillföras kroppen med födan. Normalt ska de föreligga i någorlunda rimlig proportion, men på grund av förekomsten av bearbetade livsmedel har balansen rubbats betänkligt, vilket får konsekvenser för ämnesomsättningen, bland annat i form av störd mättnadsmekanism.

Omega-6 förekommer naturligt i raps och liknande grödor, och framställs industriellt i form av vegetabiliska matoljor som rapsolja, som sedan nyttjas flitigt i bearbetade livsmedel, bakverk, margarin och andra produkter. Detta är den primära orsaken till att bearbetade livsmedel bör undvikas.

Den sekundära anledningen är tillsatt socker, som i kombination med vegetabilisk olja är ett recept för metabol katastrof. Det är härur man kan härleda huvudorsaken till den accelererande fetmaepidemin, även om en rad andra parametrar också är av betydelse.

En sådan är givetvis motion, som utövas i alldeles för liten grad av moderna sociala medier-knarkande personer med alldeles för mycket stillasittande. En rekommenderad daglig dos motion är inte tio tusen steg, utan snarare femton tusen. Gång räcker alldeles utmärkt, men för optimal hälsa krävs även någon form av regelbunden aerobisk och anaerobisk ansträngning under en tid.

Matcirkel. Grunden för en allsidig kost.

Omegafettsyrorna är fleromättade fetter av strukturell betydelse för celler, och de nyttjas således inte primärt för energiutvinning. Fleromättade fetter är samtidigt väldigt instabila, och oxideras lätt till transfetter, i såväl matlagning som i kroppens förbränning.

För energi ska istället mättat fett som smör nyttjas, och i kallt format enkelomättade fetter som olivolja till salladen. Detta är de naturliga fetter människan har nyttjat under hela sin existens, och det är bara under de senaste hundra åren fleromättade varianter har nyttjats för ändamålet – en period som råkar sammanfalla med allt högre prevalens av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer, i utmärkt korrelation med bruket av sådana matoljor.

Antimatcirkel. Bara för festligare tillfällen.

Under dessa randvillkor är en optimal energifördelning av makronutrienter sådan att fett dominerar med cirka sextio energiprocent, följt av protein med tjugofem och kolhydrater med femton. Det är kanske inte riktigt vad Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten föreslår, men de har å andra sidan misslyckats fullständigt med att hantera den ökade sjukligheten och står handfallna med gammal skräpvetenskap utan värde.

Det som redovisas här är en korrekt kostmodell av modernt slag, en rationell teori som är enkel att följa och som ger resultat i form av optimal hälsa och därmed förutsättningar för både långt livsspann och långt hälsospann.

Matpyramid. I botten den fundamentala animaliska och vegetabiliska grunden, i toppen sockret och de industriella oljorna.
Kategorier
Hälsa Vetenskap

Läkande fasta

Att emellanåt utsätta sig för kontrollerad energirestriktion medelst längre eller periodisk fasta är inte bara ett utmärkt verktyg för att motverka och reversera välfärdssjukdomar som metabolt syndrom, diabetes, fetma, cancer, högt blodtryck med flera, utan även en metod för att förlänga såväl livs- som hälsospann, nämligen i saknad av sådana sjukdomar.

Till yttermera visso kan fasta nyttjas för att läka skador och sår snabbare, likväl som att skydda mot strålning och kemiska skador, exempelvis vid cancerbehandling – även om man naturligtvis bör använda fasta för att undvika att utveckla cancer överhuvudtaget (fasta motverkar övervikt och metabolt syndrom, som är förstadier till cancer).

Men om man väl hamnar i den situationen kan fasta hjälpa till att dels bromsa det vidare förloppet, nämligen genom att svälta cancerceller på erforderligt glukos från socker och kolhydrater i kosten (Warburgeffekten), och dels förnya stamceller och därmed vässa förmågan att återbilda skadad vävnad.

Strålskadade möss dog inom en vecka, förutom de som hade fastat.

Försök med möss har visat att tjugofyra timmars fasta skyddar vanlig vävnad mot strålning av Hiroshima-klass, eller 11.5 Gy (gray). Alla möss som inte hade fastat dog inom en vecka, medan samtliga möss som hade fastat överlevde. Ett dygn för en mus motsvarar ungefär en vecka för en människa.

Motsvarande experiment med kemterapi gav exakt samma resultat av samma orsak, nämligen att kroppen snabbt kunde återbilda och ersätta skadad vävnad genom stamceller. Det är häpnadsväckande.

Även kemskadade möss dog inom en vecka, förutom de som hade fastat.

Men mekanismen är giltig även för mer vardagliga skador, som benbrott, frakturer och sårbildning. Vid fasta växlar kroppen från ett katabolt eller nedbrytande stadium till ett anabolt uppbyggande. Utan föda finns inget externt material att bearbeta, varvid cellerna söker återvinna byggstenar från skadade celldelar för den vidare ämnesomsättningen (autofagi, mitofagi).

Saknad av föda orsakar metabol stress, varvid kroppen förbereder för maximal tillväxt då näring åter finns tillgänglig. Det sker genom ymnig produktion av tillväxthormon och föryngring av stamceller, samt inte minst genom att prioritera reparation av defekt material, inklusive skador av olika slag – ur evolutionär synpunkt är det mekanismer som maximerar ett skadat djurs överlevnadschans.

För egen del råkade jag härförleden ut för en stressfraktur i båda fötterna, efter att alltför snabbt ha ökat den dagliga distansen i spåret. Jag borde naturligtvis ha vetat bättre, men hade faktiskt inte en aning om att belastningen var så hög.

En stressfraktur är en typ av förslitningsskada i vilken sprickor uppstår i de små ben som utgör mellanfoten eller angränsande partier, och det finns inget ingrepp man kan göra för att läka tillståndet. En regionanställd medicinman skulle förmodligen rekommendera vila med en chipspåse i ett par månader, men det är naturligtvis ingen hållbar lösning.

Fem dagars fasta, plus vitamintillskott med kalcium, inklusive lättare träning, gjorde dock susen, och även om det kommer att ta ytterligare tid att helt läka sprickorna, går det alldeles utmärkt att kuta på som vanligt. Värken har nästan helt försvunnit, från att tidigare ha varit helt handikappande – en djävulsk smärta.

Även det är häpnadsväckande, men alltså ett påtagligt bevis för fastans läkande effekter. Fastans regenerativa fas har på bara några dagar inte bara i stort reparerat sprickbildningen, utan även gjort fötterna starkare, en process som vanligen tar åtta veckor. すごい!

Kategorier
Hälsa Japan Kultur Vetenskap

卍 En myriad steg 卐

Myten har att man bör ta 10 000 steg per dag för optimal hälsa. Men är det verkligen en myt, eller finns det månne någon sanning i påståendet? Är alla steg likvärdiga, till exempel i gång eller löpning, och finns det skillnader för olika åldersgrupper?

Ursprunget till parollen kan spåras till 1960-talets OS-frälsta Japan, där läkaren 波多Hatano野義郎Yoshirō bekymrade sig över befolkningens allt mer stillasittande livsstil. I ett antal artiklar avhandlade han den regelbundna gångens betydelse för hälsan, och frågade bland annat vilken tid och avstånd 10 000 steg motsvarar (万歩man-po歩くaruku時tokiのno時間jikan・距離kyoriはwa?).

Det kinesiska tecknet 万 (wan; japanska man) betyder just 10 000, men är också en mer abstrakt figur för ett stort tal eller en ymnig mängd, och har i vidare mening denotationen lyckobringade. Det traditionella tecknet är 萬, men även varianttecknen 卍 och 卐 förekommer, där de buddistiska svastikorna närmast motsvarar vårt begrepp «myriad», som är en bildlig beteckning för ett stort tal, med ordagrann betydelse 10 000.

Slagordet 一日tsuitachi一万ichiman歩po populariserades småningom, och fick 1965 en första kommersiell tillämpning i en pedometer eller stegräknare i regi av klocktillverkaren 山佐Yamasa時計tokei計器keiki. Man kallade produkten 万歩Man-poメーターmētā, det vill säga «tiotusenstegsmätare», men sedermera etablerades begreppet 万歩計manpokei med samma innebörd. I dag har man förstås typiskt stegräknare i telefonen.

10 000 är alltså i detta avseende en ungefärlig snittfigur som man bör sträva efter snarare än ett exakt mått. Studier av hur många steg människor verkligen tar ger en mer varierad bild, med vuxna bilåkande amerikaner i botten med 4–6 000 steg per dag, och ständigt omkringrännande barn med upp till 15 000 steg per dag.

Vuxna hamnar typiskt på 7–8 000 steg per dag, men det är i en modern tillvaro. Jägare-samlare landar på betydligt mer omfattande 16–17 000 steg per dag, medan elitlöpare kan tillryggalägga mer än så i träning som kan omfatta flera pass om dagen. Man finner i princip varken fetma eller hjärt- och kärlsjukdomar bland personer med så omfattande rörelsemönster.

Med utgångspunkt i WHO:s allmänna råd om fysisk aktivitet, nämligen minst 150–300 minuter av måttlig art per vecka, har man som måttstock 20–45 minuter promenad per dag, vilket dock bara motsvarar 2 500–6 000 steg i raskt tempo (125–133 steg per minut). Till detta kommer emellertid annan rörelse i vardagen, varför man kanske når 4–8 000 i medeltal, vilket uppenbarligen understiger 10 000 steg.

Forskning på området visar att antalet dagliga steg – eller noga räknat motsvarande intensitet i vilken som helst träning – har en invers korrelation med förekomst av välfärdssjukdomar, vilket är det förväntade. Gränsen för metabolt syndrom och moderna välfärdssjukdomar tycks här gå vid 15 000 steg, vilket är mer i linje med människans ursprungliga livsvillkor.

Utifrån dessa förhållanden kan man definiera en trappa i vilken 5 000 steg per dag – eller motsvarande aktivitet – motsvarar en helt sedentär livsstil, med stor risk för att utveckla fetma och folksjukdomar som diabetes, cancer, alzheimers och hjärt- och kärlsjukdomar, i vart fall om man inte anpassar kosten.

Låg aktivitet motsvarar 5 000–7 500 steg per dag, och modern normalaktivitet 7 500–10 000 steg per dag. En aktiv livsstil är i denna trappa mer än 10 000 steg per dag, och högaktiv räknas från 12 500 steg per dag. Detta gäller för vuxna, medan barn behöver röra på sig betydligt mer.

Tolkningen av dessa inbördes inkoherenta och motstridiga data är att 10 000 steg per dag i måttligt tempo – eller motsvarande aktivitet – är ett absolut minimum för att blott hålla sig vid liv, och att man helst bör sträva efter 15 000 eller fler steg i mer aktivt tempo, i vart fall motsvarande en rask promenad.

För egen del avverkar jag 20 000+ steg per dag i löpning i måttligt tempo, motsvarande 170–180 steg per minut, sex dagar i veckan. Det motsvarar ungefär samma mängd som jägare-samlare lägger bakom sig under en dag, och är inte så extremt som man gärna vill tro som modern soffpotatis – det är i sjäva verket den immobila livsstilen som är extrem, i vart fall i ett evolutionärt perspektiv.

10 000 förekommer även i en annan tillämpning med samma bildliga motsvarighet, nämligen hur många timmar man behöver träna för att bli riktigt bra på något. För att komma i hyfsat god form räcker det dock med avsevärt färre timmar i spåret, och kroppen anpassar sig väldigt snabbt till en ny normallast.
Kategorier
Hälsa

42 är svaret

En vilopuls under femtio slag per minut sägs utgöra bradykardi, vilket låter som en riktigt otäck sjukdom. Typiska symptom vid tillståndet är trötthet, yrsel, svettning och svimning, och kan bero på hjärtsjukdom, elektrolytisk obalans, hypotyreos eller låg ämnesomsättning, eller drogmissbruk.

Min puls ligger dock typiskt i intervallet 42–45, men jag har inget av ovanstående symptom. Ytterligare en kategori är vältränade atleter, men jag hör inte heller till den, även om jag springer regelbundet i motionstempo. Det är inte kopplat till ålder eller så, utan är av äldre datum, ända sedan tonåren. Inte heller vikt har med saken att göra, då jag vanligen ligger i övre trivseldelen av normalspannet.

Det har ändå aldrig kommit mig för att närmare undersöka saken medicinskt, dels eftersom några symptom alltså inte föreligger, och dels eftersom undersökningar vid friskintyg och liknande aldrig har påvisat några oegentligheter. Jag är fullt frisk med «oförskämt» goda värden, men har en «onormal» vilopuls.

Med vilopuls menas hjärtslag vid såväl fysisk som metabol vila, när man sedan en tid är stilla och inte smälter föda. Omedelbart efter föda eller intag av alkohol går pulsen typiskt upp till sextio, som ett resultat av insulinproduktion för att bearbeta glukos i blodbanan. Vid högt sockerintag kan pulsen tillfälligt gå än högre.

Gränsvärdet i andra riktningen är hundra, och kallas då takykardi. Om man får tro oraklen på nätet är normalvärdet mellan 55–80, eller 60–100 enligt amerikanska källor. Konsensus bland hjärtläkare är istället intervallet 50–90, men jag kan för mitt liv inte förstå hur en så hög vilopuls som nittio kan vara förenligt med ett hälsosamt tillstånd.

I själva verket visar studier att mortaliteten ökar exponentiellt med hjärtfrekvens, och att vilopulsen är en oberoende faktor. Ju mer ansträngt hjärta, desto större risk för sjukdom och död.

Mortaliteten ökar som funktion av vilopulsen.

Om jag finge spekulera indikerar låg vilopuls förutom en viss nivå av fysisk form (förmåga att pumpa blod) även låg grad av inflammation (min sänka är typiskt låg). En konsekvens är mindre risk för sjukdom och därmed död, och ytterligare en följd är således högre sannolikhet för längre liv.

Eftersom jag ännu inte har ramlat ihop på grund av låg vilopuls, och eftersom jag kan pinna på ganska ordentligt i spåret utan att dö, är mitt primära guesstimat att jag är här för att stanna ett bra tag till, och att man inte ska vara särskilt orolig för ett hjärta som emellanåt knappt är förnimbart – det är ett tecken på god vigör.

I själva verket borde man kanske omdefiniera normalintervallet till 40–70, och behandla allt därutöver som potentiella symptom på metabolt syndrom, högt blodtryck och risk för hjärtsjukdom, diabetes och andra patologiska tillstånd.

Vilopulsen tycks vara normalfördelad i intervallet 40–90 slag per minut. En vilopuls om 42–45 är lägre än för 99% av befolkningen.