En vilopuls under femtio slag per minut sägs utgöra bradykardi, vilket låter som en riktigt otäck sjukdom. Typiska symptom vid tillståndet är trötthet, yrsel, svettning och svimning, och kan bero på hjärtsjukdom, elektrolytisk obalans, hypotyreos eller låg ämnesomsättning, eller drogmissbruk.
Min puls ligger dock typiskt i intervallet 42–45, men jag har inget av ovanstående symptom. Ytterligare en kategori är vältränade atleter, men jag hör inte heller till den, även om jag springer regelbundet i motionstempo. Det är inte kopplat till ålder eller så, utan är av äldre datum, ända sedan tonåren. Inte heller vikt har med saken att göra, då jag vanligen ligger i övre trivseldelen av normalspannet.
Det har ändå aldrig kommit mig för att närmare undersöka saken medicinskt, dels eftersom några symptom alltså inte föreligger, och dels eftersom undersökningar vid friskintyg och liknande aldrig har påvisat några oegentligheter. Jag är fullt frisk med «oförskämt» goda värden, men har en «onormal» vilopuls.
Med vilopuls menas hjärtslag vid såväl fysisk som metabol vila, när man sedan en tid är stilla och inte smälter föda. Omedelbart efter föda eller intag av alkohol går pulsen typiskt upp till sextio, som ett resultat av insulinproduktion för att bearbeta glukos i blodbanan. Vid högt sockerintag kan pulsen tillfälligt gå än högre.
Gränsvärdet i andra riktningen är hundra, och kallas då takykardi. Om man får tro oraklen på nätet är normalvärdet mellan 55–80, eller 60–100 enligt amerikanska källor. Konsensus bland hjärtläkare är istället intervallet 50–90, men jag kan för mitt liv inte förstå hur en så hög vilopuls som nittio kan vara förenligt med ett hälsosamt tillstånd.
I själva verket visar studier att mortaliteten ökar exponentiellt med hjärtfrekvens, och att vilopulsen är en oberoende faktor. Ju mer ansträngt hjärta, desto större risk för sjukdom och död.
Mortaliteten ökar som funktion av vilopulsen.
Om jag finge spekulera indikerar låg vilopuls förutom en viss nivå av fysisk form (förmåga att pumpa blod) även låg grad av inflammation (min sänka är typiskt låg). En konsekvens är mindre risk för sjukdom och därmed död, och ytterligare en följd är således högre sannolikhet för längre liv.
Eftersom jag ännu inte har ramlat ihop på grund av låg vilopuls, och eftersom jag kan pinna på ganska ordentligt i spåret utan att dö, är mitt primära guesstimat att jag är här för att stanna ett bra tag till, och att man inte ska vara särskilt orolig för ett hjärta som emellanåt knappt är förnimbart – det är ett tecken på god vigör.
I själva verket borde man kanske omdefiniera normalintervallet till 40–70, och behandla allt därutöver som potentiella symptom på metabolt syndrom, högt blodtryck och risk för hjärtsjukdom, diabetes och andra patologiska tillstånd.
Vilopulsen tycks vara normalfördelad i intervallet 40–90 slag per minut. En vilopuls om 42–45 är lägre än för 99% av befolkningen.
Samtiden präglas av extrema dieter av olika slag, av vilka den trendigaste är veganism. Det ska vara «köttfritt» i skolan, menar många, eftersom kött anses hota «klimatet» och sägs vara sämre för hälsan. Soja is the way to go!
En del går förvisso istället åt andra hållet, och menar att vi bör leva som före jordbruket och civilisationen under en «paleodiet» fri från spannmål, baljväxter och mejeriprodukter, och en del går så långt som att förespråka en strikt karnivor diet. Av samma ensidiga snitt finns frukterianism, ägg- och vindiet samt barnmatsdiet…
Men man kan ta hela saken ett snäpp längre och förorda lakto-ovo-pesce-carni-pollo-vegetarianism som den ideala kosten, det vill säga den numera extrema ansatsen av att äta allt: mejeriprodukter, ägg, fisk, kött, fågel och grönsaker. Det vill säga en omnivor kosthållning för allätare som grisar, björnar och råttor.
Motiv för en sådan närmast radikal hållning är bland annat att undvika näringsbrist, exempelvis kalcium om man utesluter mejeriprodukter i en paleodiet, eller B-vitaminer och fettsyror DHA/EPA om man till äventyrs är vegan och i farozonen för att utveckla mentala problem och erektionssvikt.
En annan rational är att möjligheterna till kulinariska upplevelser är betydligt fler om man inte utesluter hela kategorier av föda, och att man inte behöver tacka nej till vissa rätter eller på annat sätt uppföra sig som en idiot på middagar och dylikt.
Tanken att avstå kött på grund av «klimatet» är för övrigt befängd, eftersom det rör sig om ett slutet kretslopp, på samma sätt som för all annan föda som omsätts i naturen. Det kanske går åt mer vatten till att föda upp kor än att odla majs, men vattnet förbrukas inte i ett svart hål, utan cirkulerar i kretsloppet i form av avdunstning, urinering och så vidare.
Begrunda även att det fanns närmare sextio miljoner bison i USA innan européer anlände och nära nog utrotade arten, att jämföra med de trettio miljoner kor som i dag betar på gräsåkrar som är olämpliga för andra grödor. Den metan kossorna rapar upp är inte ett större problem nu än för femhundra år sedan, och är under alla omständigheter också en del av kretsloppet – metan bryts relativt snabbt ned i atmosfären till koldioxid, som tas upp av växter för tillverkning av glukos och cellulosa, som äts av kor &c ad infinitum.
Vän av ordning vill kanske invända att jag här intermittent framhåller sockrets farlighet, förordar fasta och kalorireduktion samt på annat sätt förespråkar ätmönster och dietära inskränkningar som många anser som hyfsat extrema. Guilty as charged, men observera att begränsningarna inte är absoluta, utan huvudsakligen handlar om dosering och proportioner.
Den näringsfilosofi som förespråkas här lägger tonvikt på animaliska produkter, grönsaker, mejeriprodukter och föda bestående av hela, naturliga ingredienser, men medger i en avsmalnande pyramid utrymme för såväl kolhydratrik kost som godis, allsköns skräpmat och alkohol – att tillåta sig att festa efter fasta, att både äta kakan och ha den kvar (snarare än att bara äta kakor och godis).
Homo sapiens är evolutionärt given av omnivor kost, med intag av kött (fett och protein) som en delorsak till artens intelligenta och extremt energikrävande hjärna. Människan kan överleva på mer specialiserad kost, men föredrar en optimal ordning med riklig tillgång på alla slags födoslag.
Vi är en universalart, Homo universalis, med inte bara förmåga att äta allt (förutom cellulosa, som vi delegerar till kor), utan även att kolonisera alla slags biotoper och nyttja alla slags resurser. Det ligger inte i vår natur att avstå från nyttiga födoslag, och moderna politiska idéer om att «rädda planeten» är det allra sämsta argumentet för att avstå från hälsosam animalisk föda. Den som umgås med sådana morbida tankar behöver förmodligen äta mer fisk.
Svenskarna är ett sjukt folk, med närmare två miljoner momentant drabbade av hjärt- och kärlsjukdomar, en halv miljon av diabetes och 200 000 av cancer (femårsprevalens). Två tredjedelar av befolkningen lär ha hämtat ut minst en receptbelagd medicin under föregående år.
Har man inte sjukdom nu, så får man det förr eller senare, i statistisk mening. Exempelvis sägs var tredje person drabbas av cancer någon gång i livet, med en kontinuerlig uppgång i andelen fall bland befolkningen sedan 1970. Även andelen fall av diabetes typ 2 (och typ 3, alzheimers) ökar för varje år, med var tionde drabbad globalt.
Problemet är inte att vi blir äldre och därmed mer utsatta för ålderskrämpor, utan patologin ökar över hela linjen, med inte minst diabetes, fetma och metabolt syndrom bland barn och yngre, vilket därmed banar väg för tyngre tillstånd i mogen ålder. Det är en katastrof i vardande.
Själv hör jag inte till någon av dessa kategorier, utan har typiskt «oförskämt bra» värden, som en läkare en gång uttryckte saken. Det torde bero på god grundkondition, uppövad sedan tidiga tonåren och intermittent underhållen sedan dess. Å andra sidan har jag inte alltid haft en ideal kosthållning, vilket är en riskfaktor för de ovan uppräknade välfärdssjukdomarna.
Däremot har jag haft allergi, som inte räknas som en sjukdom men väl en typ av immunologisk överkänslighet. Jag lät en gång undersöka saken i vården, som berättade att jag hade mild överkänslighet mot katt och en del pollen, främst gräs och björk.
Jag har dock känt mig närmast dödssjuk varje vår och sommar, ungefär som när jag ligger för döden när jag drabbas av influensa vart tionde år. Den tredjedel av befolkningen som har samma slags symptom stämmer säkert in i påståendet, och det är alltså en plåga även i lindrig form.
Men notera perfekt ovan: har haft, vilket implicerar har inte längre. Sommaren är här, och paketet med Clarityn ligger orört. Ögonen svider inte och svullnar inte, näsan rinner inte. Vad the fuck har hänt??
Det som har hänt är att jag under senare tid har α) experimenterat med fasta i olika former, speciellt längre vattenfasta som bidrar till att nybilda immunförsvaret från grunden; β) lagt om kosten mot mindre andel kolhydrater samt noga har försäkrat mig om att tillföra alla erforderliga näringsämnen; γ) megadoserat DHA, EPA och D-vitamin flera multiplar över «rekommenderat dagligt intag».
Studerar man den vetenskapliga litteraturen finner man att samtliga tre är mekanismer som har betydelse för immunförsvaret och därför kan påverka allergiska tillstånd, och att det alltså är fullt möjligt att tillbakabilda överkänslighet helt och hållet, särskilt med vattenfasta.
Det visar vidare att allergi är ytterligare ett tillstånd som beror av moderna faktorer i omvärlden, inte primärt kemikalier i omgivningen som man lätt kan tro, inte heller «klimatet», utan av allt att döma tvivelaktig kosthållning.
Felaktig diet med för höga halter av socker, ω-6-haltiga «vegetabiliska» oljor och färdigpackad skräpmat har gjort oss inte bara fetare och sjukare, utan även mer allergiska – inte bara mot pollen, utan mot olika typer av föda, pälsdjur och annat som inte passar in i en trendig men felaktig «klimathypotes». Överkänslighet är helt enkelt en sorts falsklarm som aktiveras när metabolismen rubbas.
En fluga gör ingen sommar, och en anekdotisk händelse gör ingen vetenskap, men av detta kan man ändå dra slutsatsen att det är fullt möjligt att biohacka sin allergi och slippa oket av såväl passiviserande symptom som läkemedelsbolagens tyranni.
1 Undvik socker. Glukos är visserligen kroppens primära bränsle, men det är inte ett essentiellt ämne som behöver tillföras, utan kan produceras de novo vid behov. I själva verket behöver kroppen inte kolhydrater överhuvudtaget, även om det är en vanlig källa till både näring och energi.
Glukos är en monosackarid som sällan förekommer i fritt tillstånd, utan den är vanligen bunden i en disackarid med kusinen fruktos som en komponent. Resultatet kallas sukros, det vill säga det vi vanligen benämner strösocker. Ibland är komponenterna separerade i ett flytande tillstånd, som i honung.
Fruktos är kemiskt snarlikt glukos, men kan inte omedelbart nyttjas som energi av kroppen. Molekylen måste först brytas ned till glukos, vilket uteslutande sker i levern. Det sker vanligen utan problem, men vid för mycket intag av fruktos bildas fett kring levern och småningom kring andra organ, vilket leder till metabol obalans med insulinresistens och risk för sjukdomsutveckling.
Det är i grunden en naturlig process för att möjliggöra överlevnad under näringsfattiga perioder, och den nyttjas av djur som går i ide under vintern för att bygga upp ett formidabelt fettlager att leva på under den långa tiden i dvala. För människor som ständigt knaprar på sockriga mellanmål är effekten emellertid identisk, och är en delorsak i den pågående globala fetmaepidemin.
Fruktos leder även till omfattande glykering, som är en del i kroppens åldrande. Det är en form av oxidering som leder till rynkbildning utvärtes och liknande processer invärtes, en sorts karamellisering av cellvävnad. Även glukos leder till sådana effekter, men i betydligt mindre utsträckning.
Glukos förekommer även i polysackarider, det vill säga längre kedjor av sockermolekyler. Grönsaker byggs primärt av sådana kedjor, i form av antingen stärkelse eller cellulosa. Stärkelse bryts ned till glukos, vilket man enkelt kan leda i bevis genom att tugga länge på bröd, pasta eller en paprikabit, varvid enzymet amylas sönderdelar stärkelsen i glukos och man förnimmer sötma med tungan.
Glukos är i grunden inte ett problem, och således inte heller stärkelse. Glukoset används direkt som bränsle av mitokondrier, och överskottet lagras dels som glykogen (kroppsegen polysackarid av glukosmolekyler, likt stärkelse) i lever och muskler, och dels som triglycerider i fettceller. Denna typ av fettbildning är i grunden inte skadlig, utan är en bränsledepå som lagras som underhudsfett snarare än kring inre organ. Sådan fetma leder alltså inte till sjukdomar som diabetes.
Men överkonsumtion av glukos leder samtidigt till högt blodsocker och i längden till insulinresistens, och därmed till ett helt koppel av allvarliga sjukdomar. Glukos kan under sådana omständigheter bisarrt nog även omvandlas till fruktos, vilket frestar på levern och förvärrar problemet.
Det allra viktigaste rådet är således att dra ned på sockret i kosten, framförallt det tillsatta och fria sockret i skräpmat och allsköns processade produkter i allt från ketchup till smörgåsgurka, men även i form av frukt och andra fruktosrika produkter. Det finns en myt om att fruktos i frukt är bättre på grund av fiberinnehållet, men all fruktos bearbetas i levern. Frukt är naturens godis, och äts därmed med viss måtta.
Eftersom även stärkelse i form av pasta och bröd är socker, gäller rådet även sådana produkter. Kolhydrater i kosten bör mestadels komma från grönsaker, bär och frukt med låg sockerhalt, som avokado och blåbär, och mer sparsamt från andra produkter. Ris är bättre än pasta är bättre än bröd, i allmänhet.
Om man minskar intaget av kolhydrater, måste man således öka konsumtionen av de två andra makronutrienterna fett och protein för att få erforderlig energi. Man kan deliberera i vilken proportion, men om man vill biohacka sig själv för längre liv är mer fett bättre än mer protein, och om man vill gå ned i vikt är mer protein att föredra. En annan fråga är vilket slags fett man bör äta.
2 Undvik fleromättat fett. Det finns från officiella kanaler en mycket skadlig och seglivad mytbildning om att man i dieten bör byta ut mättat fett mot enkel- och fleromättat fett. Man menar att det för människan helt nya problemet med omfattande förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och kognitiva sjukdomar skulle kunna härledas till den uråldriga kost som människan har förlitat sig på. Det är ett fullständigt orimligt antagande.
Människan har nyttjat mättat fett som smör och ister för att det är beständigt, lätt att lagra och inte härsknar enkelt, och på samma sätt har man nyttjat vissa enkelomättade fetter som olivolja. Däremot har man aldrig kunnat utvinna fleromättade fetter, och inte heller förmått lagra sådana under rimlig tid.
Fleromättat fett som energikälla i «vegetabiliska» oljor är industriellt framtagna produkter som har föga att göra med växtriket, utan mer minner om motorolja och andra raffinerade produkter. Det är konstgjort fett som lätt oxiderar till gifter, inte bara vid upphettning under matlagning, utan även vid förbränning i celler, och är därmed otjänligt som föda.
Emellertid nyttjas inte allt fett som energi, utan har emellanåt andra funktioner, som signalsubstanser och dylikt. Fleromättade ω-3-fettsyror som dokosahexaensyra (DHA) och eikosapentaensyra (EPA) är således inte bara nyttiga, utan helt essentiella för kroppen, inte minst för att underhålla det centrala nervsystemet.
Man måste helt enkelt skilja på sådana utomordentligt viktiga fleromättade fettsyror, som inte oxideras i förbränning, och på «vegetabiliska» oljor som inte förekommer i naturen och som därför inte har i kroppen att göra. EPA och DHA är för övrigt animaliska fettsyror, med riklig förekomst i främst fet fisk, och det energimässiga fettet i fisken är förstås mättat.
3 Undvik konstgjord föda. Rådet om att sky margarin och andra «vegetabiliska» oljor kan utvidgas till att undvika de flesta livsmedel som har bearbetats så hårt att de inte längre har någon koppling till ursprungsprodukten.
Genom att själv tillaga mat av enskilda ingredienser försäkrar man sig om att kvaliteten är den riktiga, och att man inte får i sig tillsatt socker, tillsatta fleromättade «vegetabiliska» oljor och annat raffinerat skräp som är skadligt för organismen.
Man noterar att en tredjedel av amerikaner är sjukligt feta, en tredjedel överviktiga och en tredjedel normalviktiga, med en liknande och fördröjd utveckling i övriga världen. Men en annan observation är att hela nittio procent av amerikaner har åtminstone ett symptom på metabolt syndrom, och därför är i riskzonen för välfärdssjukdomar. Fetma är därför ett av flera symptom, och inte ett problem i sig.
Man kan härleda denna situation till de först uppräknade punkterna om socker och fleromättade fetter, där fruktos står för inte mindre än tio energiprocent i typiskt västerländsk kost, och där «vegetabiliska» oljor används universellt i allt från bakverk till tillagning i restaurangkök och hemmiljö, med ytterligare tio energiprocent.
Ett problem med «vegetabiliska» oljor och andra tillsatser är att de oftast har en hög halt av ω-6-syror, och att de därmed rubbar balansen med ω-3. Både ω-3 och ω-6 är essentiella, men de verkar i symbios med en någorlunda jämlik fördelning 1:1 till 3:1. Västerländsk kost med hög grad av raffinering gör att denna fördelning förskjuts till proportioner 10:1 i ω-6:s favör, vilket orsakar inflammation och därmed påverkar kroppens cellulära maskineri negativt.
Man skulle kunna hävda att det är viktigare att öka intaget av ω-3 som DHA och EPA från fet fisk än att minska intaget av ω-6, men bäst är att göra båda, och det enklaste sättet att få naturlig balans och undvika tillsatta ämnen är att tillaga maten själv, med någorlunda variation i dieten.
Givet diskussionen ovan består en sådan varierad diet av en pyramid med animaliska produkter och grönsaker i basen för optimalt intag av essentiella fettsyror, fettlösliga vitaminer, B-vitaminer och andra näringsämnen, med fett och protein som huvudsaklig energikälla. Därefter följer i allt mindre omfattning mejeriprodukter, bär, nötter, fröer och frukt med låg sockerhalt, och i allra minst utsträckning socker- och kolhydratrika produkter, färdigmat, godis, alkohol och annat för mer festliga tillfällen.
Matpyramiden
4 Tillämpa periodisk kalorireduktion. När man väl har begränsat det skadliga intaget av socker, fleromättat fett och skräpmat, är nästa steg att begränsa själva intaget av energi, i vart fall periodvis.
Man skulle kunna tro att det rör sig om att sakta ned ämnesomsättningen, för att på så sätt ge sig lite extra tid, men det är i själva verket mer raffinerat än så. Det handlar om att utsätta kroppen för perioder av metabol stress, på det att autofagi, mitofagi och andra processer kan iscensättas för att optimera cellulär funktion och rensa ut skadlig materia.
Tanken är inte att permanent utsätta sig för asketism, utan att emellanåt ge kroppen metabol vila och tillfälle till självreparation, medan man i övrigt äter normalt samt även festar vid tillfälle – att både ha och äta kakan. Det kan ske på en rad olika sätt, som periodvis fasta, tidsbegränsat ätande eller återkommande perioder med längre vattenfasta.
Förfarandet ger alltså optimal funktion på cellulär nivå, men bidrar även till att förnya stamceller och immunförsvar, vilket i sin tur ger en hälsosammare organism, och därmed en bra grund för ett längre liv.
I det moderna västerländska samhället får kroppen aldrig den vila som krävs för att dessa funktioner ska träda i kraft, eftersom vi äter för jämnan, med resultat att vi blir feta, sjuka och mer utsatta för död och försämrad livskvalitet.
5 Motionera regelbundet. Fasta är på cellulär nivå snarlik aerobisk träning, men det finns vissa effekter som är unika för just fysisk ansträngning. Muskelbildning är uppenbarligen en sådan, men även tillväxt av mitokondrier, cellernas energifabriker.
Det visar sig att åldrande innebär att mitokondriemassan tunnas ut, varför en given motåtgärd är att åstadkomma förnyad fission av mitokondrier (som inte kan nybildas). Detta sker genom såväl aerobisk konditionsträning som högintensiva former av träning, men det är den förstnämnda som är viktigast.
Högintensiv träning är å andra sidan viktigare för att frisätta BDNF, en nervtillväxtfaktor som stimulerar nybildning av hjärnceller samt rensar undan slagg i hjärnan på ungefär samma sätt som autofagi i andra celler. Ett långt liv är varken möjligt eller eftersträvansvärt om man inte är vid sunda vätskor och i kognitivt toppskick.
Konditionsträning med inslag av intervallträning underhåller således kroppens förmåga till energialstring, samtidigt som man eliminerar eller i vart fall minimerar risken för kognitiva sjukdomar som demens. Styrketräning ger ingen av dessa effekter, men är förstås nyttigt för att underhålla muskelmassa och undvika muskelatrofi, vilket inte bara drabbar äldre utan även oss stillasittande typer.
Om man får tro Livsmedelsverket bör man byta ut mättade fetter mot fleromättade sådana från «vegetabiliska» livsmedel, en åtgärd som sägs förebygga uppkomsten av hjärt- och kärlsjukdomar. Man hänvisar till «forskning», men det är då nog av mer daterat slag, likt verkets rekommendationer i övrigt.
Fleromättade fetter är industriellt framtagna produkter som människan inte tidigare har kommit i kontakt med, utan man har i alla tider livnärt sig på mättade fetter som smör och ister samt enkelomättade som olivolja. Ändå är det först i modern tid som hjärt- och kärlsjukdomar och andra välfärdssjukdomar gör sig gällande i högre utsträckning.
Historisk förekomst av sådana sjukdomar finner man främst bland eliter, exempelvis egyptiska faraoner och europeisk adel, och man har förvisso konstaterat att detta klientel åt mycket mättat animaliskt fett. Faktum är att man åt mycket av allt, och att detta orsakade följdproblemen snarare än specifikt fett.
På samma sätt kan man i modern tid inte entydigt peka ut vegetabiliska oljor som boven i dramat, men de ingår som en given beståndsdel i skräpmat, tillsammans med ärkeskurken socker. Begrunda gärna näringsdeklarationen för en rad olika sådana produkter, och du kommer att finna «vegetabiliska» oljor överallt, tillsammans med socker, mjöl och andra gifter.
Orsaken härtill är att de är billiga att framställa i jämförelse med animaliskt fett eller kallpressade oljor. Det är industriellt raffinerade produkter som pressas maskinellt, hettas upp i flera omgångar, hydrogeniseras, «tvättas» med cancerframkallande cyklohexan, färgas och slutligen förpackas med en rad tillsatta ämnen som substitut för de naturliga man har rensat undan.
Sådana oljor låter sig inte enkelt utvinnas ur raps och andra grödor, utan kräver osedvanligt hårt tryck. Det är av den anledningen människan inte har nyttjat dem historiskt, utan har föredragit mer lättillgängliga sorter. De härsknar dessutom lätt, varför de snabbt blir otjänliga som föda, vilket man måste kompensera för i den industriella processen.
Nomenklaturen grundar sig i den molekylära strukturen hos fettsyrorna. Mättat fett har fullt utvecklade bindningar mellan kol- och väteatomer i hela kedjan, vilket gör dem hårda, raka, stela, beständiga och mindre reaktiva. Enkelomättat fett har istället en enstaka dubbelbindning, vilket gör kedjan böjd och elastisk och därför flytande i makrotillstånd.
Fleromättat fett har som namnet antyder ett flertal sådana dubbelbindningar, vilket gör dem extra mjuka och följsamma, den egenskap vi förknippar med just olja. Det är när dessa dubbelbindningar kommer i kontakt med syre som oxidation sker, varvid så kallade fria radikaler, exempelvis peroxider och andra toxiner, bildas. Fettsyran polymeriseras till målarfärg och andra ämnen.
Dokosahexaensyra (DHA), en nyttig fleromättad fettsyra – exempel på dubbelbindning i gul markering.
Det sker genom autooxidation i rumstemperatur, varvid den fleromättade fettsyran härsknar, men i än större utsträckning under upphettning vid matlagning. Man frisätter alltså enorma mängder fria radikaler i sin mat när man lagar med «vegetabiliska» oljor, och kroppen har senare att hantera dessa ämnen på bästa sätt. Det ger oxidativ stress och ökad risk för cancer, och det är en svårförståelig tanke att man ska förse kroppen med antioxidanter som E- och C-vitamin samtidigt som man proppar sig full med skadliga oxidanter…
Naturliga fleromättade fettsyror i bland annat fisk, frön och avokado är å andra sidan både nyttiga och essentiella, men man tenderar att likställa alla «fleromättade» syror som generellt bra fetter. Det är framförallt ω-3-syror som DHA och EPA i fisk och α-linolensyra i fröer som är nyttiga, medan ω-6-syror som linolsyra har begränsat värde.
Dessa fettsyror används inte primärt som energi, utan som beståndsdelar. Men vid obalans, exempelvis betydligt högre halt ω-6 än ω-3, nyttjas överskottet som energi, och gör mer skada än nytta genom bland annat oxidation. «Vegetabiliska» oljor som solrosolja (56 %), majsolja (55 %) och rapsolja (18 %) är fullmatade med ω-6, och så även snabbmat och färdigförpackad mat i allmänhet.
Mättat fett har inte denna kemiska instabilitet, och oxideras därför inte heller i mitokondrierna. Mättat fett är ren energi, och det finns helt enkelt ingen biokemisk process som leder till hjärt- och kärlsjukdom eller andra sjukdomar för denna typ av fett.
I den mån kolesterol bildas i för hög mängd beror det knappast på fettet i sig, utan snarare på allt för mycket socker och för högt kaloriintag generellt, variabler man har svårt att eliminera i studier som bygger på självrapportering. Det finns vidare betydande geografiska och socioekonomiska skillnader i studier av mortalitet.
Om man betraktar en burgare från en snabbmatkedja, torde själva nötköttet med mättat fett vara det hälsosammaste i måltiden, medan stärkelsen i potatisen är oxiderad-friterad i ω-6-drypande «vegetabilisk» olja under hög temperatur och drycken mest består av fettleverframkallande fruktos.
Men det är alltså de senare företeelserna som är nyttiga i Livsmedelsverkets optik, om man ska hårdra saken – fruktos, kolhydrater och «fleromättat» fett, medan det hälsosamma köttet angrips som skadligt.
