Kategori: Ryssland

Kina-hatet har kommit av sig något i medierna på senare tid, i ljuset av den amerikanska skurkstatens ansats att lägga beslag på europeiskt territorium i form av Grönland samt Rysslands fortsatta krigföring i Ukraïna. Man gör kanske den elementära observationen att Kina inte har sina krigsbåtar vare sig här eller någon annanstans i närheten av oss, och därmed alltså inte utgör det «hot» man har yrat om.

Sådana mediehus som statstelevisionen har till och med placerat en riktig journalist i landet, samtidigt som mer objektiva nyheter publiceras, som att landet numera är den preeminenta vetenskapliga nationen i världen. Beijing framstår allt mer som världens stabilisator i en orolig tid, och landets ledare Xi Jinping som den statsman som upprätthåller både den «regelbaserade världsordningen» och frihandeln.

Det är samtidigt oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet, för att parafrasera en gammel sosseledare. Kina har i dagarna publicerat räkenskaperna för föregående års byteshandel, med resultat att bytesbalansen uppgick till 1.2 biljoner dollar. Ingen annan nation har någonsin kommit i närheten av sådana siffror.

Kina accelererar samtidigt som man utsätts för USA:s handelskrig, och man har sedan lång tid tillbaka planerat för just denna utveckling. Dels routar man om handeln på Amerika genom att nyttja transithamnar i tredje land med lägre tullsatser, för att där paketera om godset mot ett visst courtage, och dels satsar man mer på andra marknader.

Samtidigt fortsätter både det amerikanska och det europeiska handelsunderskottet gentemot Kina att växa, trots protektionism i form av strafftullar och dyrare paketavgifter. Europa och särskilt Tyskland har heroinistens beroende av Kina, men det är att märka att langaren i Beijing är lika beroende av oss – det är vad man kallar vinn-vinn.

För att jämna ut spelplanen måste relationerna och samarbetena fördjupas, bland annat genom att damma av och ratificera investeringsavtalet CAI, på det att europeiska producenter kan få bättre åtkomst till Kinas jättemarknad. Europa måste i gengäld skrota strafftullarna och låta grön kinesisk teknik stå för den fortsatta omställningen, medan europeiskt näringsliv förnyar sig under bättre villkor kring energi och statliga stöd – en europeisk industripolitik.

Jag har väl länge ylat här i mitt garage om att vi måste närma oss Kina, och den senaste tidens utveckling stärker bara den tesen. Man ska aldrig lägga alla ägg i samma korg, utan måste ha flera aktörer att bolla med för bästa resultat. Nu när den amerikanska korgen är trasig och alla ägg har ramlat ut och krossats mot marken, är det hög tid att diversifiera politiken och ekonomin genom att stärka förbindelserna med Beijing.

Europa lade alla sina ägg i den amerikanska korgen istället för att hedga med Kina och andra aktörer, och framförallt istället för att göra sig maximalt oberoende och självförsörjande. Samtidigt levde man så hårt på sina höga ideal att man offrade energisäkerhet och den egna industribasen på klimatets och migrationens heliga altare.

Nu sitter man där med skägget i brevlådan, medveten om att man har skitit duktigt i det blå skåpet, och man har ingen utväg. När det imperialistiska USA, vars doktrin i Europa har varit att hålla ryssarna utanför, amerikanerna inne och tyskarna nere, plötsligt ändrar skepnad och visar sitt rätta anlete, då är Europa maktlöst.

Om USA vill ha Grönland, så kommer man att ta Grönland, på samma sätt som man har tagit allt annat territorium i Nordamerika. Någon respekt för 56 000 eskimåer har man inte, på samma sätt som man aldrig har respekterat andra urinvånare på kontinenten.

Tiderna är nu sådana att stormakterna passar på att konsolidera sina intressesfärer, och det är en ständigt återkommande trend i världshistorien. Tanken att vi skulle ha nått ett politiskt slutstadium med en ordnad tillvaro för världen under en «regelbaserad världsordning» visade sig vara alldeles befängd, och världen fungerar helt enkelt inte så.

Förhoppningen att «the good guys» under «pax americana» skulle kunna upprätthålla en sådan ordning är än mer befängd, givet den amerikanska historien av ständiga krig, interventioner och andra operationer. Den amerikanska nationen har bara känt en handfull år av fred, och har i övrigt varit upptagen med att lägga under sig resten av världen medelst diverse ställföreträdande mekanismer.

Men i Europa har man hellre odlat skräcken för Kina, som aldrig har haft en motsvarande ambition, och inte heller har det nu, utan tvärtom historiskt har murat in sig. Den skräcken har amerikanska rötter, medan Europa traditionellt aldrig har sett på Kina med annat än förtjusning och nyfikenhet.

Den amerikanska räven har samtidigt kunnat gå ostörd i det europeiska hönshuset, och man har av någon anledning tolererat att Washington avlyssnar vårt näringsliv och våra politiker. För att vi inte har några alternativ. Eller vi har numera alternativ, nämligen Huawei med flera kinesiska aktörer, men vi valde bort dem på amerikansk order.

På samma sätt böjer vi oss nu för den amerikanska aggressionen i Venezuela, eftersom vi inte vill reta den store ledaren Trump. Detta för att vi har en fix idé om att kriga i Ukraïna, och för detta behöver vi USA. Vi offrar hellre frihandelsavtal med Mercosur och den egna trovärdigheten på världsscenen än att gå emot husse.

Och vi kommer att böja oss för USA även när man helt sonika lägger rabarber på Grönland. För att vi inte kan bjuda motstånd, och för att vi är i heroinistens beroendeställning till USA och dess IT-industri, dess försvar, dess institutioner och så vidare.

Man kommer att tjura ett tag, men världen går vidare, och för lilla Danmark kan det lika gärna kvitta att bli av med denna stora isbit. Trump har helt rätt i att København inte har resurser att utnyttja tillgångarna, och inte heller kraft att försvara territoriet. Det är realpolitik, inget annat.

Grönland blir därmed amerikanskt, och Europa måste vakna till sans och dra rätt slutsatser för en gångs skull. Den «transatlantiska länken» är inte längre, det är bara att inse. Vi måste stå på egna ben, och vi måste ha goda relationer med övriga världen istället för att inta en fientlig hållning till allt och alla.

Vi måste komma ned från våra höga hästar och ha båda fötterna på jorden, och sluta tro att vi är bäst i världen och världens samvete. Vi har inte längre den rollen, utan är snarare allt mer efterblivna på område efter område. Vi kan faktiskt inte äta våra «värden», utan måste ha mer substans i unionen i form av energi, industri och utveckling. Förstår man inte det, är Europa förlorat för all framtid. Då går vi in i en ny medeltid.

Kritik av den sort man riktar åt Ryssland för dess militära äventyr i Ukraïna blir det alltså inte tal om när det gäller USA:s flagranta brott mot folkrätten. Detta helt som väntat. Varenda marionettregim i hela Europa, med undantag av Ungern, ställer istället lydigt in sig i ledet med en svag läpparnas bekännelse om «FN-stadgan», varefter man mer eller mindre gratulerar Trump till att ha avlägsnat Maduro.

Det som står i centrum, även för Sverige, är att Maduro «saknar demokratisk legitimitet», och stassmister Kristersson fyller på med att venezuelanerna nu har «befriats från Maduros diktatur». Hans sekond Maria Malmer Stenergard kopierar britternas utsaga om att man inte fäller några tårar över Maduros öde, men säger i övrigt inget alls om USA:s modus operandi.

Krille brukar säga att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, men han och hans kolleger i hela Europa visar här att man är helt oförmögen till det. Maduros eventuella legitimitet är en sak för och bara för det venezuelanska folket, och ingen makt i hela världen har rätt att i dess ställe avlägsna dess ledare.

Det är den strikta innebörden av folkrätten, och den är A och O i internationell rätt och i FN-stadgan. Utan den ingen «regelbaserad världsordning», och om man slirar på den och likt Krille, Maria och resten av gänget har dubbla måttstockar, är det bara en tidsfråga innan man själv riskerar att bli utsatt för starke mäns aggressioner.

Det lär vårt grannland Danmark snart få erfara, då Trump tydligt har uttalat att han måste ha Grönland. Det kommer inte att ske med militär intervention, utan med en pekuniär påverkanskampanj av det slag vi brukar betacka oss för när det gäller Ryssland, men som vi här och nu faktiskt implicit har godkänt, eftersom vi inte tydligt ställer oss bakom folkrätten.

Men skola bildas nu av USA även för resten av världen, och Rysslands specialoperation i Ukraïna fick plötsligt den allra största legitimitet, utöver den man redan har fått från Washington. Situationen i Taiwan är en helt annan, där ön formellt redan är under Beijings jurisdiktion, men även här har man just avhänt sig alla rättigheter att rikta kritik mot en kommande annektering. Västs ord är nu tommare än vakuum och inte värda pappret de är skrivna på, i vart fall för omvärldens vidkommande.

Stassmistern har dessutom fel i sak när han säger att Maduros diktatur är all. Den lever vidare så länge Rodríguez och resten av kabinettet sitter kvar, och även om man skulle nedlåta sig till att bli en amerikansk marionettregim är risken överhängande att inbördeskrig bryter ut och att Venezuela slungas in i en riktigt allvarlig kris. Ska man göra en Pinochet 2 måste man ha hela militärmakten med sig, och det har man inte.

Till yttermera visso spelar man med i Trumps spel och förbigår med den största tystnad de egentliga skälen till interventionen, nämligen att ta kontroll över oljan samt att mota bort Kina och Ryssland från USA:s «bakgård». Maduros «demokratiska legitimitet» har överhuvudtaget inget med detta att göra, och inte heller den piss i Nilen till narkotikaström som emanerar från Venezuela.

För Trumps vidkommande är Venezuela ett skithålsland i mängden, och han kunde inte bry sig mindre om det venezuelanska folket. Hans enda intresse är att dominera, att stjäla, att roffa åt sig och att i största allmänhet bära sig åt på det brutala vis som alltid har kännetecknat världens preeminenta skurkstat, det USA som vilar på kolonialismens, negerslaveriets och imperialismens grund.