Västmedier kommer att anpassa narrativet och hellre tala om Venezuelas «odemokratiska ledare Maduro» än om USA:s olagliga anfall på en suverän stat. Någon kritik eller retorik av det slag man riktar mot Ryssland är således inte att vänta, utan man ser det som en legitim operation av alliansens ledare.
Synbarligen är det en militärbas som har angripits i Caracas, i anslutning till en flygplats. Lågt flygande plan har observerats i natten, och det finns ingen anledning tro att det skulle vara någon annan än den store satan själv, det vill säga skurkstaten USA, här i begrepp att för femtielfte gången anfalla ett spanskamerikanskt land på sin egen bakgård. It’s OK when the US does it, we’re the good guys.
Att man nyttjar flygplan istället för robotar är emellertid ovanligt, och vittnar om att Venezuela inte har mycket till luftförsvar att sätta in. Å andra sidan är det nog inte början av en invasion, eftersom manskapet för en sådan operation är alldeles för litet. Venezuela är ett tämligen stort land, ungefär dubbelt så stort som Irak, och därtill bergigt och oländigt.
Men om Washington nu ändå börjar engagera sig i specialoperationer i landet, kan snöbollen snabbt växa och förstärkningar successivt inkallas. Det är alltid lättare att påbörja krig än att avsluta dem, och vi kan här således se embryot till ännu ett amerikanskt evighetskrig.
Det passar nog både Kina och Ryssland bra, eftersom det ger incitament och klartecken till att själv rumstera i det egna närområdet, och eftersom USA binder upp sig självt en smula på en konflikt i en bananrepublik på andra sidan jorden. Sjunde flottan och andra grenar är visserligen självständiga, men det politiska kapitalet har för närvarande fokus på Maduro och dennes påstådda «narkoterrorism». En kanonstart på 2026!
Krigsminister Jonson menar att ett fredsavtal i Ukraïna kan försämra svensk säkerhet, då Ryssland efter en fred kan komma att omgruppera sina styrkor till vårt närområde. Därför är moderatregimen för det fortsatta kriget, för att det håller Ryssland upptaget på annat håll. Man vill kriget, inte freden.
Men resonemanget bygger på en felaktig premiss, varvid konklusionen förstås blir alldeles tokig. Den premissen är att Ryssland skulle ha intresse av att expandera gränslöst över Västeuropa och inte dra sig för att angripa Nato-länder i den ambitionen. En tankefigur som faller på sin egen orimlighet.
Den verkliga orsaken känner man egentligen, men vill ändå inte erkänna eller ens beakta, för att det då nullifierar fyra års krig och trettio års färgrevolution. Nämligen att Ryssland agerar som svar på Natos östexpansion och inget annat, och att Rysslands intresse består i att erhålla en säkerhetsdoktrin godtagbar för både Moskva och Bryssel.
I den premissen ryms också Pålles farhågor, nämligen för att Sverige har implicerat sig självt i konflikten genom att gå med i Nato och låta USA inta varenda bas i hela landet, samt även åtagit sig att tokrusta. Skulle Ryssland bara se på när Finland stationerar mängder av trupp längs gränsen och tossiga Sverige förbereder hela samhället för krig? Självklart måste man svara.
I den meningen är Ryssland oskyldigt, och krigshetsen emanerar snarare från Stockholm, Bryssel och andra europeiska huvudstäder. Detta trots att Ryssland är krigförande part i den egentliga militära konflikten, och i den meningen knappast oskyldigt.
Och det är förmodligen vad Mikael Jansson (AfS) menade när han på X framförde sunda tankar om krigsministerns utspel, samt förordade ungefär samma recept som härstädes. Det är åsikter som är i klar minoritet i ett krigspsykotiskt Sverige, men det är icke desto mindre den realpolitiska hållning som ligger närmast verkligheten och som kommer att stå sig över tid.
Åsiktskorridoren är i denna fråga trängre än eljest, och konformismen tål inte att avvikande åsikter ens läggs på bordet i denna infekterade konflikt. Det är spel mot ett mål och ensidig propaganda, medan alternativa och mer nyktra röster mobbas ut. Så är det förvisso i mångahanda frågor i den svenska ankdammen, men vad gäller «Ukrajna» har man dessvärre alldeles tappat koncepterna.
Alternativ för Sverige är ett randparti som inte har förtjänat så mycken uppmärksamhet, men om man här uttrycker sunda tankar om Ukraïna-konflikten samt vågar gå emot åttaklövern och den vämjeliga konformismen, så kan det kanske vara något att titta närmare på…
USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.
Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.
Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.
Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.
Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.
Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.
Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.
Storamerika växer fram.
Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.
I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.
Amerikanska skurkstaten har samlat en armada i Karibiska havet för att sätta press på Venezuela. Någon invasion lär det emellertid inte bli tal om, eftersom man för närvarande bara har 17 000 man att sätta in i en sådan operation mot ett land av tämligen stora dimensioner, därtill med ruggig terräng. Man har inte heller understöd i form av närliggande baser, och det är över tvåhundra mil till amerikanska fastlandet.
Däremot drar man sig inte för att i strid med internationell lag beslagta transportfartyg som lämnar Venezuela, under förvändning att de «olagligen» transporterar «sanktionsbelagd» olja. De unilaterala sanktionerna står USA självt för, en form av «economic coercion» som saknar stöd i internationell rätt. De pråmar man approprierar är för övrigt inte ens medtagna på skurkstatens märkliga lista över «sanktionerade» farkoster.
Men även den svenska lilla valpen vill gärna mopsa upp sig och leka stor vovve, i skuggan av den amerikanska byrackans beskydd. Därför trakasserar man ett ryskt handelsfartyg i sjönöd genom märkliga bordningar i regi av paranoida svenska myndigheter. Något suspekt hittade man givetvis inte, men man fick i alla fall tillfälle att visa sig på styva linan och «markera» mot Moskva.
Någon gubbe intervjuas på förekommen anledning av statstelevisionen angående händelsen, och kufen tycker att det «känns jobbigt» när den «verklighet man läser om och ser på TV kommer väldigt nära». Det är ett fucking fraktfartyg, inte ett hangarfartyg… snubben borde nog sluta kolla på statsteves propaganda och ge sig ut på havet där dessa båtar har funnits i alla tider. Ryssland har lika mycket rätt att nyttja Östersjön som andra.
Till saken hör emellertid att fartyget hör till ett bolag som är «sanktionerat» av västmakter, under förevändning av att andra fartyg i koncernen sägs ha transporterat nordkoreansk ammunition till Ryssland för bruk i Ukraïna. Det faller förstås på sin egen orimlighet, då man inte skulle utsätta sig för risken att tappa en sådan last till västerländska kanonbåtar, och det naturliga transportsättet för sådant gods är givetvis tåg.
Men här behövs inga bevis, utan man tar sig rätten och friheten att betrakta vartenda ryskt fartyg som illegalt i någon mening, som ett led i de västerländska hybridoperationerna och terrorn mot ryska intressen. Man har ensidigt «sanktionerat» ryska fartyg, varvid den så kallade skuggflottan har växt fram i den reguljära flottans ställe.
Som svar på den manövern har västmakterna visat allt mer intresse för dessa rostiga skorvar, i syfte att yttermera dra åt tumskruvarna. Metodiken minner om den som den amerikanska skurkstaten utövar i Karibiska havet, men skillnaden är att Venezuela bara kan se på, medan Ryssland har muskler att agera.
Numera flaggar skuggflottan öppet ryskt, samtidigt som beväpnad eskort förekommer emellanåt för att säkerställa att man inte trakasseras av EU-styrkor. Det är en sak att borda ett strandat fartyg, men man är inte lika tuff när det finns ryska jagare i krokarna.
Risken är att man ökar spänningen och utlöser en mindre skärmytsling när man på detta sätt blir allt mer aggressiv gentemot ryska handelsfartyg, en gnista som kan leda till storkrig. Man ska ha i minnet att blockader av det slaget i historien ofta har lett till krig, exempelvis de amerikanska oljesanktionerna mot Japan 1941.
Vad vi ser är kanonbåtsdiplomatins återkomst, en form av militärt hot till havs som var vanligt under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, men som inte har någon plats i den moderna tillvaron. Att spärra andras ekonomiska livlinor är en krigshandling, och därför ska man inte heller bli förvånad om ett kraftigt svar en dag kommer i retur.
Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.
Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.
Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.
Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.
Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.
Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.
2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.
Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.
USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.
Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.
Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.
Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.
Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.
