Ofta talas vitt och brett om att upprätthålla den så kallade navigeringsfriheten, men då i farvatten långt borta från oss. Det är då den amerikanska skurkregimen som uttrycker sig sålunda för att få ett alibi att vistas med krigsfartyg i Taiwansundet, där «navigeringsfriheten» helt enkelt inte är hotad av andra än möjligen USA självt.
Nu kan emellertid vara hög tid att skifta fokus och världsdel, då aktörer i Östersjön allt oftare ingriper mot andra länders fartyg. Senast är det den svenska moderatregimen under ägghuvudet Carl Bohlin, «statsmannen» som aldrig var, som har fått för sig att man kan åsidosätta sagda navigeringsfrihet gentemot vad man tror är ryska fartyg under falsk flagg.
Man åberopar bland annat Ukraïnas «sanktionslista» över fartyg i den ryska så kallade «skuggflottan», men den har inget som helst internationellt rättsligt värde och är ingenting som faller under svenska myndigheters agerande. Det är inte heller ett krigsfartyg, och lasten är inget annat än spannmål, en civil produkt som inte har någon som helst bäring på nationell säkerhet, miljö eller andra faktorer.
Regimmyndigheterna motiverar även tillslaget med att spannmålet ska utgöra en «stöld» på Krim, men Krim är alltså ryskt territorium vad den svenska idiotregimen än inbillar sig – det är ett rent svepskäl som inte passar sig i myndighetsutövning. Den svenska moderatstaten är inte heller polis, åklagare och domare i dylika tvister, om de skulle existera, och har alltså ingen som helst rätt att ingripa mot ett fraktfartyg.
Fartyget är däremot i sin fulla rätt att trafikera internationellt vatten, och det svenska idiotmyndigheter håller på med är inget annat än trams. Det är att göra sig själv till aktör i kriget, och drar således till sig potentiella hämndaktioner från rysk sida. Det är att äventyra svenska folkets säkerhet.
Det är för övrigt inte första gången adrenalinstinna kretiner till snutar bordar ryska fartyg, bara för att senare tvingas retirera. Släpp båtjäveln!
M/S Caffa, på väg till Sankt Petersburg med spannmål när den svenska CP-kustbevakningen ingrep.
Första världskriget pågick i fyra år och tre och en halv månad, medan det ryskukraïnska inbördeskriget nu räknar fyra långa år med samma slags utnötningskrig längs en orörlig front. Det mesta talar för att konflikten kommer att överträffa första världskriget i tid, om än inte i omedelbara mänskliga förluster.
Och även om de stridande parterna bara är två till antalet, är det i övrigt nästan samma parter involverade som i första världskriget, med främst ekonomisk krigföring som ingrediens. Ett bisarrt undantag är dåtilldags neutrala Sverige, som under Kristerssons moderatregim har mopsat upp sig och för sig med stormaktsambitioner.
Tiondet till Ukraïna uppgår för närvarande till 128 miljarder kronor, händelsevis nästan exakt den summa högerregimen har tagit ut i lån för att finansiera sina märkliga krigsäventyr i Poltava. Man skjuter notan för krigsminister Jonsons eskapader på kommande generationer, som har att betala av den ökade statsskulden samt räntor på denna.
Samtidigt har Kristerssons regim kört landet i diket i övrigt, med ökad arbetslöshet, levnadskostnadskris och mer eller mindre nolltillväxt. Ladorna gapar tomma, men man ska ändå tokrusta mot en inbillad fiende för närmare fem procent av bruttonationalinkomsten, varvid reformutrymmet i övrigt blir noll och intet. Såvida man inte lånar än mer till valfläsk.
På så vis är även Sverige och övriga Europa offer i det ryskukraïnska inbördeskriget, i så måtto att man har lagt all sin prestige och alla ägg i denna krigskorg. Därmed hamnar man än längre på efterkälken gentemot USA och Kina, för att man har en fix och patologisk idé om att Putin ska få för sig att angripa Nato i ett senare skede… 🤦🏼
I verkligheten har Kreml goda grunder att försvara flanken mot ett Nato som har expanderat kraftigt i östlig riktning, och man har dragit den röda linjen vid Ukraïna. Väst har inte hörsammat denna varning, utan synat Putins kort. Därmed har vi den situation som råder, en geopolitisk strid med Ryssland med Ukraïna som ställföreträdande pjäs.
I verkligheten är Ukraïna förstås ingen «demokrati», och ingen bryr sig egentligen om ukraïnierna. Före inbördeskriget betraktades Ukraïna allmänt som den korrupta autokrati landet alltjämt är, och socialporren i stats- och kommersmedier kring det stackars ukraïnska folket är väl mest att hänföra till alldeles för känslomässigt engagerade och tokpartiska reportrar som statsteves Elin Jönsson med flera.
I verkligheten hade ukraïnska folket kunnat slippa dessa umbäranden, genom att godta Putins krav om att inte låta sig införlivas i Nato. Men på Boris Jonsons och andra västpotentaters inrådan invaggades Zelenskyj i falsk förhoppning om att man kunde «vinna» mot Ryssland med västligt stöd, och därmed beseglades Ukraïnas öde.
I verkligheten kommer Ryssland att härda ut inte bara det tjugoförsta svenska stödpaketet och det tjugonde europeiska sanktionspaketet, utan i praktiken hur många sådana materiella och symboliska paket som helst. Sanktionerna tangerar numera löjets gräns, då rysk ekonomi så att säga är helt fristående från Västs.
I verkligheten tuffar rysk ekonomi på bra, dels för att man har sådana naturresurser som EU saknar (men behöver), och dels för att världen i övrigt, enkannerligen Kina och Indien, kompenserar den förlorade handeln på Väst. I den meningen är konflikten ett pyrande världskrig, då Kina fungerar som ekonomiskt och logistiskt stöd åt Ryssland i civil mening samt vägrar låta sig involveras i Västs skuggkonflikt.
I verkligheten vinner därför Ryssland kriget, och Europa blir då den stora förloraren vid sidan av ett sönderbombat Ukraïna. Europas förlust består i att ha tappat fart och kraft i förhållande till sina två stora konkurrenter på världsarenan, samt inte minst tid som skulle ha nyttjats för att vässa näringsliv samt forskning och utveckling.
I verkligheten står vi i Europa med Svarte petter på hand och rumpan bar, då vår industri har avvecklats och alldeles kommit på efterkälken i förhållande till Kina och USA. Europeisk bilindustri är så gott som död, och samma öde väntar en lång rad andra näringar i avindustrialiseringens, energikrisens och klimathysterins spår.
Det är det priset du får betala för att «stå med Ukraïna» och andra känslomässiga yttringar av intet värde, idealistiskt fluff som är helt avlägsnat från den hårda verkligheten vid fronten. I priset ingår dessutom ukraïnska folkets förlängda lidande samt i slutändan Moskvas seger – men många är tydligen alltjämt övertygade om att det ändå är värt att betala.
Ukraïnas ruiner symboliserar även självförstörelsen av Europa.
Kortväxte krigsministern Pål Jonson vill kompensera för sin mikropenis med ett antal fregatter av så kallad «Luleå-klass», enligt rapporter i regimkontrollerade statsmedier. Den ursprungliga planen gällde fem korvetter, men Pålle var tydligen i behov av mäktigare penisförlängare i form av 120 meter långa skorvar. Detta efter utbrottet av det ryska inbördeskriget i Ukraïna.
Beslut om fregatterna ska regimen fatta framåt vårkanten, och man kommer då att slösa 60 miljarder av skattebetalarnas pengar på ett skrytprojekt utan egentligt försvarsvärde. Vi vet dessutom att budgetar aldrig hålls, så räkna med 100 miljarder som minimum för dessa fyra plåtschabrak.
Försvarsvärdet är begränsat då bestyckningen främst gäller luftförsvar snarare än mer offensiva pjäser. Hur en sådan båt ska skydda sig mot ryska ubåtar och jagare är inte klarlagt, och det sjöburna luftförsvaret fungerar nog inte heller så bra mot hypersoniska robotar. «Luleå-klass» är helt enkelt ingen match för ryssen, om det skulle bli konflikt.
Grejen är ju nu en gång för alla så att det inte finns någon egentlig grund för drabbning, annat än i krigsministerns paranoida och högst förvirrade huvud. Retoriken om att vi «står näst på tur» efter Ukraïna är enfaldig, och har ingenting med verkligheten att göra.
Man har då maximalt och medvetet missförstått Moskvas intentioner, kanske i syfte att rusta och investera i meningslösa krigsdildos som aldrig någonsin kommer att komma till användning. Detta är pojkar som en gång lekte med tennsoldater och aldrig riktigt blev vuxna, enkannerligen den i rocken korte Jonsson.
Ett habilt försvar bygger man då bättre med ubåtar, nytt modernt flyg och framförallt kompetenta arméförband. Sverige kan inte kriga med Ryssland om herraväldet över Östersjön, annat än som en liten del av Nato, och den typen av fregatter är för den ryska flottan lika enkla att sänka som lerduvor. Man bränner här pengar på samma sätt som när man tillför den ukraïnska frontstriden mer bränsle, trots att utgången är på förhand given.
Konflikt kan förstås fortfarande uppstå, men det är då på grund av ständiga provokationer mot Ryssland och Sveriges märkliga anslutning till en försvarsorganisation stadd i döende. Det handlar då inte om rysk «invasion», utan om att oskadliggöra Nato-förband på svensk mark och andra pjäser som skulle kunna nyttjas mot Moskva, inklusive «Lule-klass»-fregatterna. Mot det har Sverige inget egentligt skydd i dagsläget, sedan man avhände sig neutraliteten och diplomatin.
Förmodligen blir det franspersonerna som får i uppdrag att leverera dessa sjöburna Peugeot.
Slår man på teven – i bildlig mening – möts man av något som mest liknar distriktsmästerskapen i curling. Varpa, skidskytte och sådant är ju nationalistiska statstelevisionens paradgrenar, medan intressanta sporter som freestyle nobbas benhårt. Ändå är det där de flesta medaljerna ligger.
Nå, man får väl följa Gu Ailings andra sejour i olympiska spelen, nu åter som företrädare för Kina snarare än USA, via andra kanaler. Men frågan är om det verkligen finns så mycket mer att se, givet den tunga våta politiska filt som ligger över spelen?
Judarna buades naturligtvis ut under invigningen, och man undrar förstås varför en folkmördarstat som Israel tillåts delta när man så benhårt stänger ute Ryssland år efter år. Jänkarna buades dock inte ut, men däremot deras politiska företrädare i form av vicepresident Vance – en märklig differentiering i hur man skiljer mellan idrottare (eller «atleter» som de kallas i statsteve) och politiker beroende på land.
Olympiska spelens grundtanke, under antiken såväl som i modern tid, är att det ska vara en sammankomst för förbrödring, en tid då man lägger ned vapnen. Det rimmar illa med alla de bojkotter och exkluderingar vi har sett under lång tid, från OS i Moskva 1980 fram till våra dagar.
Av någon anledning är det alltid Ryssland som utesluts när man råkar ha en militär drabbning, medan USA förstås kan invadera halva världen och ändå alltid komma undan. Effekten blir bara att spelens värde degraderas, och att det mest liknar skämtspel under västlig kontroll.
Ty vad är egentligen ett guld värt, när de bästa ändå inte får ställa upp? Betänk att Ryssland var andra bästa nation i hemmaspelen i Sochi 2014, innan man hamnade i onåd på grund av dopning och militära äventyr. Framförallt är det medaljer i ishockey, längdskidor och konståkning som mest blir till PVC-plast när ryssarna inte medverkar.
Till Milano och Cortina d’Ampezzo skickar Ryssland och Vitryssland totalt tjugo (20) idrottare (eller «atleter» som de kallas av gen Z), att jämföra med 212 under spelen i Beijing 2022, då under ryska olympiska kommitténs vimpel snarare än ryska federationens. Man blev ändå nionde bästa nation.
Resultatet blir att de italienska spelen blir ljumma, avslagna och ointressanta, och att de guld Sverige och andra nationer tar faktiskt inte betyder så mycket. Det är bara statstelevisionens kommentatorer som jublar, medan vi andra förmodligen väljer att spendera tiden på något annat.
Den «regelbaserade världsordningen», den som säger att Israel får skaffa kärnvapen utanför ickespridningsavtalet men inte Nordkorea, den som säger att Israel får arrestera personer i andra länder men inte Kina, den som säger att Israel får annektera annans territorium men inte Ryssland, har egentligen aldrig existerat, men är nu i vart fall definitivt död.
Det innebär också att de premisser som åtminstone partiellt byggde ordningen är tillintetgjorda, och att man därmed kan se på vissa företeelser i nytt fräscht ljus. Till dem hör frågan om svenska kärnvapen, en företeelse som bordlades under 1960-talet på amerikansk order, då man föreskrev ickespridningsavtalet (för alla utom Israel) och begränsning av laddningar till de fem dåvarande kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien.
Sverige bedömdes inte ha råd med ett eget kärnvapenprogram, och dess nytta som amerikansk marionett i ett eventuellt krig mot Sovjetunionen hade ändå varit bättre betjänt av konventionella stridskrafter. Washington beslutade, Stockholm lydde, och den socialistiska regimen under Erlander utvecklade för ändamålet en «pacifistisk» hållning för att motivera doktrinen.
Dåtilldags var Sverige officiellt neutralt, även om man spelade under täcket med USA, utan att berätta detta för svenska folket. Sedermera övergav Sverige den fejkade neutraliteten, även då utan att konsultera folket i demokratisk ordning, och anslöt i panik till Nato under en märklig rysskräck som åter hade blossat upp. Ett medlemskap som möjligen kan vara till ända inom kort, och därmed får symbolisera ett svenskt politiskt praktfiasko.
Därmed är frågan alltså vidöppen angående återupptagande av det svenska nukleära programmet, en ordning som hade setts som bisarr och verklighetsfrämmande för bara ett par år sedan. Men om Sverige ska ha ett försvar som främst syftar till avskräckning, är kärnvapen det mest effektiva sättet – förutsatt att man inte tvekar att använda dem vid ett angrepp, annars blir det mest en papperstiger.
Även kärnvapenmakter har en del gruff sinsemellan, som Indien och Pakistan eller Indien och Kina, men det är att märka att kärnvapen hindrar dessa konflikter från att nå full styrka, och framförallt omöjliggör en regelrätt invasion från någondera parten. Och häri ligger tryggheten med kärnvapen, den yttersta garanten för att vidmakthålla sitt territorium, under hot om ömsesidig förstörelse av stora mått.
Någon större arsenal behövs inte heller, utan det räcker med att garantera att ett antal större ryska städer kan omfattas av vedergällning, vilket i praktiken innebär 50–100 stridsspetsar. Det är ett alldeles för högt pris för moskoviterna att betala för ett invasionsäventyr i Sverige, oaktat att ett sådant inte ens hör till realistiska scenarier – men det ger ändå en viss trygghet under den patologiska ryssparanojan.
Prislappen blir också betydligt mer beskedlig än under 1960-talet, och bereder inga egentliga problem att inhysas i den regelrätta budgeten, särskilt inte om den framgent ska ligga på fem procent av BNP. Det som kostar är inte laddningarna i sig, som väl numera är en produkt man i princip kan tillverka hemma i källaren givet material, utan robotsystemen och de omkringgärdande säkerhetsarrangemangen.
Den naiva retoriken har alltid utgått från att spridning av kärnvapen leder till ökad instabilitet och större risk för konflikt med kärnvapen, men verkligheten har något annat att berätta. Exempelvis att Nordkorea går säkert från amerikansk intervention tack vare sina kärnvapen, till skillnad från Venezuela och andra sydamerikanska bananrepubliker och andra svaga stater som inte kan bjuda motstånd.
Att inbördeskriget i Ukraïna inte utvecklas till ett större paneuropeiskt krig beror uteslutande på Rysslands massiva kärnvapeninnehav, annars hade Bryssel och Washington inte tvekat att offra unga män och kvinnor på slagfältet för att lära Putin en läxa. Ingen kärnvapennation har någonsin blivit invaderad eller utsatt för allvarligare angrepp, just för att kostnaden för sådan aggression kan visa sig vara ohyggligt stor.
Utgången av Start-avtalet spelar härvidlag ingen roll, och världen blir inte så mycket mindre säkrare bara för att stormakterna utökar sina arsenaler. Fler stridsspetsar innebär nämligen bara att man ytterligare höjer kostnaden för motparten, och därmed att risken för konflikt yttermera minskas – detta är principen om MAD i praktiken, mutually assured destruction.
Kärnvapen är således den yttersta fredsmäklaren, och krig sker bara bland makter som saknar sådana vapen. Även om man kan tänka sig labila skurkstater nyttja kärnvapen offensivt, är det inget som ger någon vidare spridning, och har ingen bäring på ett eventuellt svenskt kärnvapenprogram – det är ett ickeargument givet att tekniken ju finns och därför kan utnyttjas oberoende av principer och värderingar.
Jag ställer mig därför positiv till ett svenskt kärnvapenprogram, för att det ger den avskräckningsförmåga vi åsyftar men i dag saknar, för att det är det mest effektiva sättet att värna ett territorium och ge ett kollektivt skydd. Däremot är det inte aktuellt att låta främmande makt (läs: USA) placera stridsspetsar på svenskt territorium, för då avhänder vi oss den egna beslutsrätten i en grundläggande existentiell fråga.
Dongfeng DF-41. Kina kommer inte återigen att invaderas av Japan eller hotas av amerikanska kärnvapen, tack vare det egna kärnvapenprogrammet.
