Kategori: Tibet

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimen

Kinas snabba ekonomiska utveckling sägs vila på «en grund av korrupta partifunktionärer, förföljelse av oliktänkande och tvister i den politiska toppen», enligt ett ledarstick i en svensk tidning. Det är klart att det finns sådana element i den kinesiska statsapparaten, men det är nog inte de som främst ligger till grund för utvecklingen, utan möjligen och snarare är eller kommer de att bli ett hinder för vidare utveckling vad det lider.

Sant är att en diktatur när den fungerar har mycket snabbare beslutsvägar än demokratier, och därmed också kan växa mycket snabbt, särskilt då från en redan låg nivå. När en hel nation drivs som ett välsmort företag med en given direktion finns heller inget större utrymme för opposition, utan man får finna sig i chefens direktiv, på gott och ont.

Anledningen till att Zhongguo youxian gongsi (中国有限公司, eller Kina AB) under de senaste 30 åren rönt stark ekonomisk utveckling bottnar dels i att företagsstrukturen efter Maos död renodlats och att man har gjort sig av med ideologisk bråte som aldrig fungerade. Kattismen, det vill säga den pragmatiska insikten att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss, har härvidlag varit en grundläggande faktor för hur man har implementerat reformer.

En annan sådan grundbult i den kinesiska politiken har utgjorts av dengismen (efter Deng Xiaoping), det vill säga ansatsen att fullfölja den gamla inriktningen att modernisera jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik genom sådan realistisk pragmatism och insikten att moderniseringen inte kan ske genom ett «stort språng», utan måste ske olika snabbt och orättvist fördelat – vissa måste bli rika först, vilket annars vanligen tolkas som en renodlad marknadsekonomisk teori: här blir det socialism med kinesiska kännetecken för att upprätthålla Partiets existensberättigande retorik.

Kina AB är således en formellt och nominellt röd kommunistkatt som implementerar en blå statskapitalism med stänk av sotbrun miljöförstörelse och svart autokratisk diktatur med vissa inslag av fascism. Härav följer den frenetiska utveckling som blir resultatet när marknadskrafter frigörs och en nation motsvarande en femtedel av världens befolkning öppnas upp för investeringar och frihandel under en stark stats ledning.

Härav följer också de sociala spänningar mellan stad och landsbygd liksom slitningar mellan generationer som uppstår när ekonomisk och social (men inte politisk) frihet införlivas. Kinas avgrundsdjupa klyftor är i nivå med USA:s, och det är i denna konkurrensdrivna girighetskultur vi kan spåra allmän normupplösning och korruption i såväl statsapparaten och näringslivet som bland privatpersoner – en korruption som dock ändå överträffas av den i det demokratiska grannlandet Indien.

Centralregeringen i Beijing har som alltid svårt att överblicka hela det väldiga riket, och korruptionen tilltar därför med kvadraten på avståndet från maktens centrum. Att det således uppstår schismer och rena belägringar, som i fallet Wukan i Guangdong i slutet av förra året är inte alls underligt, utan sådana smärre uppror räknas årligen i hundratusental – det underliga i just detta fall var kraften i upproret och myndigheternas acceptans till förhandling.

Fallet med Bo Xilai, den avpolletterade borgmästaren i Chongqing, demonstrerar just hur man skapar sig maktfickor på visst avstånd från Beijing, ett fenomen som inte är helt ovanligt i de rikare städerna Guangzhou och Shanghai. Det ovanliga med Bo Xilai är inte att det existerar sådana schismer, utan att de här för ovanlighetens skull bubblar upp till ytan och spelas upp inför en häpen världspublik istället för att smusslas under mattan.

Även dissidenten i Dongshigu, den blinde aktivisten Chen Guangcheng, kuppade in sig i den stora världens medvetande genom en spektakulär flykt från sin husarrest, lagom till den amerikanska delegationens ankomst till Beijing för viktiga samtal, dock bara för att kort därefter ge upp kampen och kungöra sin vilja att ta sig till USA, där han mycket snart kommer att falla i glömska.

Anledningen till att dissidenter som Liu Xiaobo har betydelse är nämligen för att de fortfarande agerar, även om det är passivt under stränga restriktioner. Bara det faktum att man är under sådan kontroll skapar friktion mellan Kina och omvärlden, vilket är anledningen till att Liu Xiaobo faktiskt har valt en existens bakom galler under flera år istället för att acceptera erbjudandet att gå i exil i USA. Han är en klassisk samvetsfånge, en martyr som offrar år av sitt liv för att förbättra Kina, något han alltså uppenbarligen tror är möjligt.

Inte alla dissidenter erbjuds sådana möjligheter, utan vanligen bara de som ställer till med mest problem för Beijing – det finns ju en gräns för hur många dissidenter som kan uppnå elitstatus och belysas i västerländska medier. Till dessa hör självklart Ai Weiwei, en kreativ person som når ut och inte drar sig för att provocera med teknikens alla hjälpmedel.

Dissidenter är alltså personer som inte så mycket bryter mot lagen som det osynliga samhällskontrakt som stipulerar att kinesen bör förkovra sig själv i materialism och i övrigt lämna den mesta av politiken till Partiet. Personer som går alldeles för långt straffas därför för sin överambition, när företagsledningen menar att de utgör ett hot mot produktionen eller stabiliteten.

Dissidenter är därför en sorts brickor i ett spel, där det ideligen och hela tiden pågår en kontinuerlig förhandling om de vidare villkoren. Ty även om det inte syns i verklighetens långsamhet mjukas Kina upp successivt, om än med ett steg bak för varje två steg fram. En «regim» av verkligt fascistiskt eller stalinistiskt snitt hade förstås bara låtit dessa personer «försvinna», så som skedde i Sovjetunionen och så som alltjämt sker i Nordkorea, medan sådana dissidenter i Kina utgör en verklig del av den politiska processen.

En särskild dissident har dock betydelse även i exil, nämligen tibetlaman Dainzin Gyaco, och det är ju för att han har gudomlig status i den tibetanska buddismen och därför inte kan falla i glömska förrän han är död och eventuellt reinkarnerad. Men det är också en dissident, som även om han gullas med av västliga potentater och hollywoodaktivister, inte har en konstruktiv roll i Kinas utveckling utan ideligen bidrar med rackartyg och att underblåsa schismer.

Han drar sig därvid inte för att i sin rika bekvämlighet i exil låta unga nunnor och munkar i Kina offra sina liv i meningslös självbränning för lamans fruktlösa ambition. Men om självbränning verkligen vore en meningsfull protestform, varför föregår då laman inte med gott exempel genom att som högste företrädare visa vägen? En brinnande tibetlama skulle väl om något ge eko i världens alla medier?

Kategorier
Kina Politik Religion Tibet

Brinnande munkar

Arabvåren och dess svep av revolutioner över Nordafrika inleddes när gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i mitten av december förra året. Det blev den gnista som kom att utlösa revolutionens brand, den incident som väckte den kollektiva vreden över en utveckling som gått i stå.

Att göra sig själv till martyr eller att på annat sätt offra sitt eget liv på ett dramatiskt sätt kan alltså göra skillnad, det kan inspirera andra att sätta sig i rörelse. Men det förutsätter då att det verkligen finns en undertryckt proteströrelse värd namnet, och att tajmingen är väl avvägd. När Per-Axel Arosenius 1981 tände eld på sig själv utanför skattmasens kontor efter att ha förlorat en tvist om 7000 kronor följde helt enkelt ingen revolution, och det är så de flesta självbränningar slutar, som personliga tragedier.

Så hur ska man då förhålla sig till de tibetanska munkar, hittills tio, som i Kina under året satt eld på sig själva? Uppenbarligen har man hämtat inspiration från den arabiska jasminrevolutionen, eftersom företeelsen inte förekommit tidigare, och det verkar också vara ett högst lokalt fenomen begränsat till Sichuan. Uppenbarligen vill man också med dessa handlingar väcka uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Fast vad är det man vill väcka uppmärksamhet kring – det förment kinesiska förtrycket mot tibetaner?

Och vad finns det egentligen för likheter mellan jasminrevolutionens upphov och den tibetanska situationen? Innan Kina 1950 återtog kontrollen var Tibet en lamaistisk teokrati med traditionell livegendom bland en befolkning som i huvudsak var analfabeter och inte förväntades leva längre än till 35 års ålder, en befolkning som under lång tids teokratisk misskötsel kontinuerligt hade minskat i storlek.

Under kinesiskt styre har medellivslängden fördubblats, befolkningen tredubblats och ekonomin tjugodubblats. Folket har också befriats från livegendom och patriarkat, och har tillgång till utbildning och sjukvård av dimensioner som tidigare var otänkbara. I själva verket har tibetaner aldrig någonsin i historien haft det så bra som nu, och aldrig haft så stora möjligheter som nu att faktiskt ta del av kultur, nu när man kan läsa och skriva i största allmänhet.

Eftersom utvecklingen fortsätter med tio procent tillväxt år efter år finner vi att det helt enkelt inte finns några likheter mellan den havererade nordafrikanska utvecklingen och den sprudlande tibetanska och kinesiska. Förutsättning för revolution finns inte alls, trots lokala oroshärdar och trots många kvardröjande problem. Inte heller finns något större hopp om stöd från omvärlden – det blir notiser här och var, men knappast mer; man vill knappast uppmuntra till självmord.

Ty tesen att man är så förtryckta och inte kan utöva sin kultur klingar ytterligt falskt givet den bakgrund som alla kan kontrollera. Politiskt förtryck finns, för att det alltjämt finns en separatistisk rörelse med den indiske laman i spetsen som fortfarande driver en kamp för ett fritt «Stor-Tibet», den kamp som är ett geopolitiskt spel från såväl den brittiska imperialismens tid som kalla krigets.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hamnade som ung i klorna på CIA och förleddes göra uppror under fagra löften om en ny tibetansk storhetstid, ungefär så som japanerna utnyttjade den siste kejsaren Puyi när han sattes som «kejsare» över japanskockuperade Manchuriet. Men medan Puyi sedermera kom till insikt om sin naivitet, har laman ännu inte upptäckt sin marionettroll, så här drygt tjugo år efter kalla krigets slut och drygt fyrtio år efter att USA drog tillbaka sina geopolitiska ambitioner i området.

Det politiska förtrycket är reellt och utöver det «normala» förtryck som finns i hela Kina, men det rör inte på något sätt kulturella eller religiösa områden – det är först när det blir politik av saken, när referenser till den högst politiske laman görs och man indirekt förordar separatism som det blir problem. Det är exakt där kinesiska myndigheter drar en röd linje. Hade laman hållit sig inom sina religiösa domäner och inte beträtt revolutionär politik hade detta överhuvudtaget inte hänt.

Om man bland lamaismens företrädare i Kina hade haft den minsta känsla för realpolitik hade man lagt ner dessa dumheter omedelbart och pragmatiskt format den vidare tibetanska buddismen inom de ramar som ges av den sekulära staten. Det finns nämligen inte någon möjlighet att Kina överger så mycket som en centimeter av sitt territorium, vilket hela nittonhundratalets historia vittnar om – allra minst kommer man att lägga sig i frågan om Tibet.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Andlig ledare

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.

Kategorier
Kina Språk Tibet

Språka på tibetanska

I Sverige har vi en debatt kring huruvida invandrare ska tvingas avlägga ett godkänt obligatoriskt språktest för att kunna erhålla medborgarskap, ett krav som inte ställs på den som föds utan språk i landet. Man motiverar saken med att kunskaper i det svenska språket är om inte nyckeln till integration så i alla fall ett gott verktyg för den som vill lyckas i det svenska samhället. Gott så.

I Kina är situationen radikalt annorlunda. I det väldiga landet talas ett otal dialekter i ett tiotal olika topolekter som är inbördes oförståeliga. Den som talar mandarin i Beijing förstår inte den som talar wu i Shanghai och Suzhou, och den som pratar kantonesiska i Guangdong begriper vanligen inte den min-dialekt som pratas i Fujian och på Taiwan. Samma förhållande gäller topolekter som xiang, gan och hui eller rent av andra språk som arabiska och tibetanska.

Standardspråket i Kina är mandarin, en nordlig dialekt med stort utbredningsområde. Mandarin motsvarar vår rikssvenska, medan gammalt svenskt dalmål på samma sätt motsvarar exempelvis shanghainesiska, en topolekt som skildes ut från samma träd som mandarin för ett par tusen år sedan och därefter genomgått olika förändringar, bland annat genom intensiv kontakt med Japan – shanghainesiskan har därför, precis som svenskan, två ordtoner istället för de fyra eller sex morfemtoner som finns i alla andra kinesiska dialekter.

Givet denna kaotiska situation kan man tycka att det vore bra och lämpligt om det funnes en gemensam standard som alla medborgare omfattades av, något som idag inte är fallet. Det är i alla fall den kinesiska regeringens mening, och av det skälet lärs mandarin ut i landets alla skolor. Det är i sig inget konstigare än att svenska lärs ut i alla svenska skolor – hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men stopp och belägg! Att man i områden med tibetanska befolkningsgrupper nu meddelar undervisning, förutom i engelska och tibetanska, på just riksspråket mandarin ses av samma klientel som förespråkar språktest för invandrare i Sverige som ett slags förtryck av tibetaner. Man kan här observera att tibetanska alltjämt är och förblir grundspråk i all lägre undervisning, medan den högre utbildningen domineras av mandarin.

Ett klagomål kring Tibet har varit att tibetanerna är förtryckta och att de diskrimineras – men om diskrimineringen bygger på otillräcklig kunskap i riksspråket måste det väl rimligen vara i sin ordning att åtgärda detta, och var annars skulle detta ske än i skolan?

Nyckeln till att förstå detta synsätt ligger förstås i att det fortfarande finns de som tror och anser att Tibet är «ockuperat» och att det kommer att bli «fritt» någon dag. I ett sådant grumligt perspektiv kan det säkert uppfattas som kulturimperialism att undervisningen bedrivs på ett för alla i landet gemensamt språk.

Men nu är Tibet en del av Kina och kommer så att förbli. Är det då bra eller dåligt att även tibetanska befolkningsgrupper får fullvärdiga kunskaper i det språk som är nyckeln till framgång?