Tibet – Sida 6 – ⚛︎ dougherty ☸︎

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.

I Sverige har vi en debatt kring huruvida invandrare ska tvingas avlägga ett godkänt obligatoriskt språktest för att kunna erhålla medborgarskap, ett krav som inte ställs på den som föds utan språk i landet. Man motiverar saken med att kunskaper i det svenska språket är om inte nyckeln till integration så i alla fall ett gott verktyg för den som vill lyckas i det svenska samhället. Gott så.

I Kina är situationen radikalt annorlunda. I det väldiga landet talas ett otal dialekter i ett tiotal olika topolekter som är inbördes oförståeliga. Den som talar mandarin i Beijing förstår inte den som talar wu i Shanghai och Suzhou, och den som pratar kantonesiska i Guangdong begriper vanligen inte den min-dialekt som pratas i Fujian och på Taiwan. Samma förhållande gäller topolekter som xiang, gan och hui eller rent av andra språk som arabiska och tibetanska.

Standardspråket i Kina är mandarin, en nordlig dialekt med stort utbredningsområde. Mandarin motsvarar vår rikssvenska, medan gammalt svenskt dalmål på samma sätt motsvarar exempelvis shanghainesiska, en topolekt som skildes ut från samma träd som mandarin för ett par tusen år sedan och därefter genomgått olika förändringar, bland annat genom intensiv kontakt med Japan – shanghainesiskan har därför, precis som svenskan, två ordtoner istället för de fyra eller sex morfemtoner som finns i alla andra kinesiska dialekter.

Givet denna kaotiska situation kan man tycka att det vore bra och lämpligt om det funnes en gemensam standard som alla medborgare omfattades av, något som idag inte är fallet. Det är i alla fall den kinesiska regeringens mening, och av det skälet lärs mandarin ut i landets alla skolor. Det är i sig inget konstigare än att svenska lärs ut i alla svenska skolor – hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men stopp och belägg! Att man i områden med tibetanska befolkningsgrupper nu meddelar undervisning, förutom i engelska och tibetanska, på just riksspråket mandarin ses av samma klientel som förespråkar språktest för invandrare i Sverige som ett slags förtryck av tibetaner. Man kan här observera att tibetanska alltjämt är och förblir grundspråk i all lägre undervisning, medan den högre utbildningen domineras av mandarin.

Ett klagomål kring Tibet har varit att tibetanerna är förtryckta och att de diskrimineras – men om diskrimineringen bygger på otillräcklig kunskap i riksspråket måste det väl rimligen vara i sin ordning att åtgärda detta, och var annars skulle detta ske än i skolan?

Nyckeln till att förstå detta synsätt ligger förstås i att det fortfarande finns de som tror och anser att Tibet är «ockuperat» och att det kommer att bli «fritt» någon dag. I ett sådant grumligt perspektiv kan det säkert uppfattas som kulturimperialism att undervisningen bedrivs på ett för alla i landet gemensamt språk.

Men nu är Tibet en del av Kina och kommer så att förbli. Är det då bra eller dåligt att även tibetanska befolkningsgrupper får fullvärdiga kunskaper i det språk som är nyckeln till framgång?

Kategorier