Kategori: Tibet

Kategorier
Filosofi Indien Kina Kultur Tibet

Indisk sekularism

Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.

Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.

Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.

Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.

Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.

Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Prinsessan Wenchengs buddistiska mission i Tibet

Geografin ger att buddismen borde ha spridits någorlunda linjärt från dess epicentrum i nuvarande Nepal till angränsande regioner i Indien, Butan, Tibet, Kina och så vidare ner över Sydöstasien och upp över Mongoliet, Korea och Japan, och så har det till stora delar också utspelat sig.

Men geografin ger också att speciellt Tibet är ett oländigt och otillgängligt område, som inte lämpar sig för mission bland den glesa befolkningen. Visserligen förekom sådan verksamhet, men skrifterna lämnades åt sitt öde och kunde inte konkurrera ut starka lokala shamanistiska traditioner; det skulle behövas något mer för att få tibetanerna att godta en ny lära.

Ett sådant incitament gavs i och med det arrangerade äktenskapet (和亲, heqin) mellan det tibetanska imperiets grundare Songzain Gambo (~606/650) och prinsessan Wencheng (文成, ~623/680) av den mäktiga dynastin Tang (唐, 618/907), tillika brorsdotter till regenten Taizong (太宗).

Konflikter mellan de båda kejsardömena löstes ofta med sådana arrangerade äktenskap med åtföljande tributer. Tang och Tibet (Tubo, 吐蕃, eller Bod på tibetanska) stred om samma landområden i nuvarande Qinghai, Gansu och Xinjiang, och det var Tibet som var avgjort mest aggressivt i dessa dispyter; faktiskt intog tibetanerna huvudstaden Chang’an (长安, nuvarande Xi’an, 西安) långt in i centrala Kina under en kort period år 763 då, ett våldsamt uppror rasade.

Tibet var dock inte vidare känt i Kina innan Songzain Gambo besteg tronen och påbörjade Tibets expansiva fas. Enligt annalerna underkuvade Songzain Gambo först ett antal stammar av närbesläktade qiangfolk år 634, varefter han angrep den urmongoliska statsbildningen Tuyuhun (吐谷浑) nordöst om Tibet med åtminstone hundra tusen man.

Songzain Gambo hotade sedan med att anfalla Songzhou (松州) i Sichuan, vilket föranledde Taizong att skicka en delegation till Songzain Gambo för att blidka hans vrede. Songzain Gambo hade hört att turkiska och mongoliska prinsar hade erhållit Tang-prinsessor som tributer, och lät hälsa att han själv önskade ett sådant arrangemang.

Taizong vägrade, varvid Songzain Gambo höll sitt löfte och anföll Songzhou år 638. Tang svarade med att skicka en övermäktig armé, och tibetanerna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. Songzain Gambo skickade sina ursäkter och tributer till den kinesiske kejsaren, men insisterade alltjämt på en prinsessa från hovet som plåster på såren. Taizong måste här ha insett propagandavärdet i en sådan gåva, eftersom han gick med på arrangemanget.

Prinsessan Wencheng med följe gav sig av till Lhasa år 641. Någon långvarig fred följde inte av detta, men händelsen skulle ändå förändra Tibet för alltid. Vid denna tid var buddismen fast etablerad i Kina, även om det fanns försök att motarbeta åskådningen som en främmande lära. I egenskap av utpräglad buddist skulle Wencheng således komma att introducera buddismen i Tibet, tillsammans med Songzain Gambos första maka, prinsessan Bhrikuti Devi av Nepal.

Kinesisk historieskrivning ger kort och gott att Wencheng civiliserade ett barbariskt folk, samtidigt som modern kinesisk ideologi strävar efter att knyta så tidiga band som möjligt till Tibet, givet den separatistiska laddning som finns i regionen och även i världsopinionen. Men det är speciellt tibetanska källor som härleder den tibetanska buddismens frö till Wencheng och Bhrikuti Devi, och det finns för allt i världen monument som fortfarande minner om händelsen, så som templet Jokang i Lhasa.

Det var naturligtvis inte så att Wencheng i egen hög person undervisade sin tibetanske kung och hans folk, utan i hennes följe fanns en hel stab med historiker och andra skriftlärda som skred till verket att sprida såväl buddism som kinesisk kultur i övrigt; Wencheng var snarare en kärlekens inspirationskälla för en sådan mission. För Bhrikuti Devi gällde motsvarande arrangemang, och båda lär ska ha släpat med sig statyer av Budda till världens tak. Det kulturella utbytet gick för övrigt i båda riktningar, och ett antal tibetanska lärde gav sig således iväg att studera i Tang.

Man kan redan i detta urstadium se varför tibetansk buddism kom att bli en så speciell gren. Wencheng bidrog med mer eller mindre renodlad chan (禅) eller meditativ mahayana, medan Bhrikuti Devi snarare introducerade något embryo till vad som idag betecknas som esoterisk vajrayana. Samtidigt behöll man de shamanistiska traditionerna i den ursprungliga naturreligionen Bön, varvid det amalgam som kallas tibetansk buddism är en typisk synkretism av ett flertal olika läror och mysticism.

Det samma kan förstås sägas om den buddism som i Kina kommit att korsbefruktas av daoism och konfucianism, eller den chanbuddism som i Japan tagit intryck av shintoism och andra inhemska läror. Utöver detta har tibetansk buddism naturligtvis differentierats i ett otal skolor, samtidigt som tibetansk buddism har återbördats till Kina som statsreligion, nämligen under mongolernas Yuan-dynasti (元, 1271/1368), och i övrigt har haft en del kulturellt inflytande. Det var för övrigt mongolerna som introducerade titeln dalai lama.

Det tibetanska imperiet blev inte långvarigt, utan gick samma öde till mötes som det mongoliska; båda attackerade Kina, och blev därmed uppslukade som mer eller mindre integrerade delar av riket. En kärlekskrank primitiv tibetansk kung beseglade således sin nations öde genom att trakta efter en skön prinsessa från världens då mäktigaste och mest utvecklade imperium.

Wencheng anländer till Lhasa (Målning: 尼玛泽仁, 1993)
Kategorier
Asien Buddism Tibet

Buddistiskt våld

Här brukar betonas att man måste ha historien klar för sig när man analyserar händelser som annars ter sig rätt obegripliga, till exempel strider om obebodda ögrupper mellan å ena sidan Kina/Taiwan, Sydkorea och Ryssland, och å den andra sidan den forna imperialistmakten Japan, som även genom sitt handlande långt efter kriget – vägran att kompensera «tröstekvinnor», tendens till historierevisionism i undervisningen, besök vid Yakusuni-templet, ambitionen att åter bli militaristiskt – retar upp samtliga grannländer.

För den historiskt okunniga omvärlden ser man istället att Japan är en demokrati och därmed axiomatiskt anses ha större legitimitet än diktaturer som Kina, auktoritära regimer som Ryssland och till och med nysprungna demokratier som Sydkorea och Taiwan. Man negligerar alltså fullständigt historien, något som man knappast skulle göra om det gällde Tyskland.

Något liknande gäller för en av de otaliga konflikterna i Myanmar, nämligen den mellan företrädesvis muslimska rohingya och vanligen buddistiska arakan. Rohingya är här att betrakta som en förföljd minoritet, men egentligen är det riktigare att säga att de båda grupperna sedan länge träter inbördes.

Orsaken till förtrycket mot rohingya är i botten historiskt, nämligen för att rohingya allierade sig med den brittiska kolonialmakten under andra världskriget. Myanmar i övrigt valde att alliera sig med det fascistiska Japan för att driva ut britterna, även om det japanska imperiet förstås inte nöjde sig med det utan helt enkelt ockuperade nationen i sin ambition att lägga under sig hela Östasien.

Andra etniska grupper ser helt enkelt rohingya som förrädare i kampen för ett fritt Myanmar, vilket också återspeglas i tidigare jihadistiska ambitioner att upprätta en muslimsk stat i Arakan, liksom i motsvarande muslimsk förföljelse och tvångskonvertering av buddister när styrkeförhållandena var annorlunda. Än idag har muslimer i regionen en ambition att tvinga på andra sin abrahamitiska religion, något som inte har en motsvarighet i de mer lokala religionerna som buddism.

På ytan kan det därför möjligen te sig som en konflikt mellan religioner, och många ser det som underligt att buddister deltar i våldsamheter mot andra grupperingar. Men givet den historiska kontexten och den större bilden kan det ses som helt logiskt att buddister går i försvar mot vad som kan förstås som en aggression mot nationen och kulturen.

Buddism har annars inga som helst problem att fredligt samexistera med islam och andra religioner; det är ju en egenskap som särskiljer östliga vishetsläror, att de inte som abrahamitiska religioner kräver monopol och blind åtlydnad under en enda gud (man har överhuvudtaget inga gudar i buddism). Kinesiska hui-muslimer är därvidlag ett mönster som skiljer sig från de mer aggressiva muslimerna i det att man inte försöker pracka på omgivningen sin livsåskådning.

Det ligger således inte i buddismens natur att anstifta våld; historien i fallet är ungefär lika snårig som den för forna Jugoslavien, och kan inte användas som ensamt rättesnöre. Som tibetlaman Dainzin Gyaco påpekar handlar buddism om tolerans, medkänsla och förlåtelse – det ligger inte i den buddistiska naturen att vara långsint, eftersom det är en form av lidande att ideligen hysa hat.

Å andra sidan har laman motsvarande problem att fördöma tibetanskt etniskt våld som riktas mot hankineser i Lhasa, och laman ser heller inget problem i att buddistmunkar indoktrineras i att släcka sina egna liv i självbränning för lamans orealistiska politiska anspråk. Att laman lever i exil i Dharamsala beror för övrigt på att hans CIA-stödda revolution mot kinesisk överhöghet misslyckades, och han har således själv deltagit i motsvarande slags etniska strider i väsentligen samma syfte. Att laman är en hycklare av rang får således anses vara bevisat.

Konflikterna i Myanmar kommer inte att lösas över en natt, utan kommer att vara ett öppet sår i nationen under lång tid framöver; det blir ofta så med en kulturstat som invaderas, ockuperas och koloniseras av andra makter, det tar förfärligt lång tid att hitta tillbaka till en egen identitet. Religion är ett element i dessa konflikter, men man kan inte på något vis hävda att det är en konflikt mellan huvudsakligen muslimer och buddister – det är inte främst en religiös konflikt, utan en etnisk, territoriell och historisk.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimen

Kinas snabba ekonomiska utveckling sägs vila på «en grund av korrupta partifunktionärer, förföljelse av oliktänkande och tvister i den politiska toppen», enligt ett ledarstick i en svensk tidning. Det är klart att det finns sådana element i den kinesiska statsapparaten, men det är nog inte de som främst ligger till grund för utvecklingen, utan möjligen och snarare är eller kommer de att bli ett hinder för vidare utveckling vad det lider.

Sant är att en diktatur när den fungerar har mycket snabbare beslutsvägar än demokratier, och därmed också kan växa mycket snabbt, särskilt då från en redan låg nivå. När en hel nation drivs som ett välsmort företag med en given direktion finns heller inget större utrymme för opposition, utan man får finna sig i chefens direktiv, på gott och ont.

Anledningen till att Zhongguo youxian gongsi (中国有限公司, eller Kina AB) under de senaste 30 åren rönt stark ekonomisk utveckling bottnar dels i att företagsstrukturen efter Maos död renodlats och att man har gjort sig av med ideologisk bråte som aldrig fungerade. Kattismen, det vill säga den pragmatiska insikten att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss, har härvidlag varit en grundläggande faktor för hur man har implementerat reformer.

En annan sådan grundbult i den kinesiska politiken har utgjorts av dengismen (efter Deng Xiaoping), det vill säga ansatsen att fullfölja den gamla inriktningen att modernisera jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik genom sådan realistisk pragmatism och insikten att moderniseringen inte kan ske genom ett «stort språng», utan måste ske olika snabbt och orättvist fördelat – vissa måste bli rika först, vilket annars vanligen tolkas som en renodlad marknadsekonomisk teori: här blir det socialism med kinesiska kännetecken för att upprätthålla Partiets existensberättigande retorik.

Kina AB är således en formellt och nominellt röd kommunistkatt som implementerar en blå statskapitalism med stänk av sotbrun miljöförstörelse och svart autokratisk diktatur med vissa inslag av fascism. Härav följer den frenetiska utveckling som blir resultatet när marknadskrafter frigörs och en nation motsvarande en femtedel av världens befolkning öppnas upp för investeringar och frihandel under en stark stats ledning.

Härav följer också de sociala spänningar mellan stad och landsbygd liksom slitningar mellan generationer som uppstår när ekonomisk och social (men inte politisk) frihet införlivas. Kinas avgrundsdjupa klyftor är i nivå med USA:s, och det är i denna konkurrensdrivna girighetskultur vi kan spåra allmän normupplösning och korruption i såväl statsapparaten och näringslivet som bland privatpersoner – en korruption som dock ändå överträffas av den i det demokratiska grannlandet Indien.

Centralregeringen i Beijing har som alltid svårt att överblicka hela det väldiga riket, och korruptionen tilltar därför med kvadraten på avståndet från maktens centrum. Att det således uppstår schismer och rena belägringar, som i fallet Wukan i Guangdong i slutet av förra året är inte alls underligt, utan sådana smärre uppror räknas årligen i hundratusental – det underliga i just detta fall var kraften i upproret och myndigheternas acceptans till förhandling.

Fallet med Bo Xilai, den avpolletterade borgmästaren i Chongqing, demonstrerar just hur man skapar sig maktfickor på visst avstånd från Beijing, ett fenomen som inte är helt ovanligt i de rikare städerna Guangzhou och Shanghai. Det ovanliga med Bo Xilai är inte att det existerar sådana schismer, utan att de här för ovanlighetens skull bubblar upp till ytan och spelas upp inför en häpen världspublik istället för att smusslas under mattan.

Även dissidenten i Dongshigu, den blinde aktivisten Chen Guangcheng, kuppade in sig i den stora världens medvetande genom en spektakulär flykt från sin husarrest, lagom till den amerikanska delegationens ankomst till Beijing för viktiga samtal, dock bara för att kort därefter ge upp kampen och kungöra sin vilja att ta sig till USA, där han mycket snart kommer att falla i glömska.

Anledningen till att dissidenter som Liu Xiaobo har betydelse är nämligen för att de fortfarande agerar, även om det är passivt under stränga restriktioner. Bara det faktum att man är under sådan kontroll skapar friktion mellan Kina och omvärlden, vilket är anledningen till att Liu Xiaobo faktiskt har valt en existens bakom galler under flera år istället för att acceptera erbjudandet att gå i exil i USA. Han är en klassisk samvetsfånge, en martyr som offrar år av sitt liv för att förbättra Kina, något han alltså uppenbarligen tror är möjligt.

Inte alla dissidenter erbjuds sådana möjligheter, utan vanligen bara de som ställer till med mest problem för Beijing – det finns ju en gräns för hur många dissidenter som kan uppnå elitstatus och belysas i västerländska medier. Till dessa hör självklart Ai Weiwei, en kreativ person som når ut och inte drar sig för att provocera med teknikens alla hjälpmedel.

Dissidenter är alltså personer som inte så mycket bryter mot lagen som det osynliga samhällskontrakt som stipulerar att kinesen bör förkovra sig själv i materialism och i övrigt lämna den mesta av politiken till Partiet. Personer som går alldeles för långt straffas därför för sin överambition, när företagsledningen menar att de utgör ett hot mot produktionen eller stabiliteten.

Dissidenter är därför en sorts brickor i ett spel, där det ideligen och hela tiden pågår en kontinuerlig förhandling om de vidare villkoren. Ty även om det inte syns i verklighetens långsamhet mjukas Kina upp successivt, om än med ett steg bak för varje två steg fram. En «regim» av verkligt fascistiskt eller stalinistiskt snitt hade förstås bara låtit dessa personer «försvinna», så som skedde i Sovjetunionen och så som alltjämt sker i Nordkorea, medan sådana dissidenter i Kina utgör en verklig del av den politiska processen.

En särskild dissident har dock betydelse även i exil, nämligen tibetlaman Dainzin Gyaco, och det är ju för att han har gudomlig status i den tibetanska buddismen och därför inte kan falla i glömska förrän han är död och eventuellt reinkarnerad. Men det är också en dissident, som även om han gullas med av västliga potentater och hollywoodaktivister, inte har en konstruktiv roll i Kinas utveckling utan ideligen bidrar med rackartyg och att underblåsa schismer.

Han drar sig därvid inte för att i sin rika bekvämlighet i exil låta unga nunnor och munkar i Kina offra sina liv i meningslös självbränning för lamans fruktlösa ambition. Men om självbränning verkligen vore en meningsfull protestform, varför föregår då laman inte med gott exempel genom att som högste företrädare visa vägen? En brinnande tibetlama skulle väl om något ge eko i världens alla medier?