Vilket land leder teknikutvecklingen i världen? Frågan är retorisk, men för en del lär svaret ändå komma som något slags överraskning, nämligen det klientel som tror att obetydliga svenska utbildningsanstalter som Chalmers och KTH skulle ha något att erbjuda den kinesiska militären eller andra kinesiska intressen, de som alltjämt tror att Sverige är något slags högteknologisk bastion och Kina blott en fabrik.
Enligt Australian strategic policy institute (ASPI) har Kina övertaget i inte mindre än 37 av 44 (84 %) kritiska teknologier, omfattande bland andra nanoteknik, materialteknik, AI, syntetisk biologi, batteriteknik, solceller och kvantkryptografi. ASPI uppger att Kina i en del grenar är ensam herre på täppan, med gräddan av institutioner samlade inom landet.
Egentligen är det bara USA som ännu kan bjuda motstånd, medan Indien och Storbritannien leder ett B-lag omfattande Sydkorea, Tyskland, Australien och i någon mån det kontinuerligt falnande Japan. Avvecklingslandet Sverige finns inte på kartan i detta sammanhang, och är väl på sin höjd relevant i marginalen av läkemedelsindustrin.
Men om man får tro de socialliberala ledarredaktionerna bör vi alltså isolera oss från den makt som har detta övertag, och som framgent kommer att dominera i än fler fält, nämligen av en paranoid och missriktad rädsla för att Zhongnanhai ska lägga sig i svenska intressen. Man ansluter därvid fullständigt till den amerikanska linjen av att mobba ut kinesiska intressen i allt från Huawei till Tiktok i syfte att försöka behålla den egna tekniska hegemonin.
Men för Sverige är en sådan approach fullständigt vettlös. Vi har inget att vinna på att gå i USA:s ledband i det meningslösa företaget att söka rädda en amerikansk dominans som är på upphällningen. Sverige måste förhålla sig till världen så som den faktiskt ser ut snarare än så som man önskar att den vore.
I den världen – das Ding an sich – är det Kina som är den stigande stjärnan, och från den kan vi nog inte isolera oss utan att skada oss själva allvarligt. Vi är inte direkt beroende av Kina i så stor omfattning – än – men däremot indirekt genom att EU är vår överlägset största handelspartner. Och EU:s största handelspartner är i sin tur just Kina, en omständighet som inte kommer att förändras, utan vi har tvärtom än större utbyte att förvänta – vill Sverige verkligen stå utanför den ordningen?