Kristerssons kabinett tycks ha publicerat ännu en «nationell säkerhetstrategi», en typ av politiska pamfletter som numera inte bara duggar tätt utan mer har antagit formen av spöregn, kanske för att flytta fokus från regimens fundamentala misslyckanden att komma tillrätta med inrikespolitiska problem som gängkriminalitet, recession, inflation och annat.
Men det som framkommer av luntan är gammal skåpmat, och med samma karaktär av tunnelseende som i tidigare rapporter. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än att värna Sveriges frihet, fred och säkerhet, hävdar man, samtidigt som man gör sig till en allt mer aktiv part i det krig som pågår på kontinenten samt utmanar Ryssland och därmed gör Sverige till måltavla för hybridkrig och framtida konflikt med kärnvapen.
Regimens mål tycks alltså inte alls vara Sveriges frihet, fred och säkerhet, utan tvärtom att äventyra denna genom att involvera sig i geopolitiska förvecklingar och göra sig till USA:s nyttiga idiot. Åtminstone på presskonferensen betonades återigen Ukraïnas rätt att själv välja väg i fråga om säkerhetspolitisk inriktning, det vill säga att bli medlem i Nato, och att Ryssland inte äger rätt till intressesfärer i regionen.
Men därmed bekräftar man bara att man struntar i den förhandenvarande säkerhetsordningen och bejakar Natos expansion på Moskvas säkerhetspolitiska bekostnad. Man ignorerar fullständigt Moskvas röda linjer och gör sig till aktiv part i ett farligt geopolitiskt spel som ytterst handlar om att bredda Västs räckvidd istället för att respektera status quo. På så sätt värnar man näppeligen svensk fred och frihet.
Följsamheten till Washington noteras, i det att man babblar vidare om den «regelbaserade världsordningen» samt slänger sig med begrepp som «Indopacifien». USA:s fiender är per automatik också våra, varvid man räknar upp de gängse vedersakarna Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Hur det slutna Pyeongyang eller shiaregimen i Tehran ens avlägset skulle kunna utgöra hot mot Sverige framgår emellertid inte av rapporten, utan hör till kategorin fria fantasier.
Angående Kina är det uppenbart att den egna snurriga ideologiproduktionen via diverse «centra» under aktivister som Jerdén har fått regeringen att gå alldeles vilse i pannkakan. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina, hävdar man visserligen, men så har man sagt i många år utan att man för den skull röra sig bort från klichéernas och propagandans värld. Den djupare förståelsen saknas.
Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet, hävdar man således i «strategin», men vad det skulle vara för «totalitär utveckling» är inte gott att veta. Kinas riktning är i själva verket den diametralt motsatta, med allt större mått av öppenhet mot omvärlden – även om omvärlden inte riktigt tycks välkomna den öppenheten.
Kina har inte heller någon ambition att «omforma den regelbaserade världsordningen», men däremot att avveckla den unipolära ordning i vilken USA godtyckligt sätter reglerna samt vid behov struntar i dem. Den ordningen är i praktiken redan historia, men i Rosenbad lever man i en svunnen tid och i uppenbart förlegade föreställningar om världen.
Det lär bli uppenbart för var och en i sinom tid, och i det kortare perspektivet kan det komma att gestaltas i form av markanta svängningar i amerikansk inrikespolitik samt en kinesisk fred i Ukraïna, händelser som inte lär mottas med applåder i vare sig Rosenbad eller Bryssel. Kristersson får nöja sig med att vara USA:s knähund och drömma vidare i sina besynnerliga Nato-fantasier.
