Nativiteten är den lägsta i Sverige på över tjugo år enligt tillgänglig statistik, med en summerad fruktsamhet om 1.52, att jämföra med 1999 års bottenrekord om 1.50. För att upprätthålla konstant befolkning krävs 2.1 barn per kvinna under moderna förhållanden, och populationen är därför stadd i negativ tillväxt sedan ett halvsekel tillbaka.
Ändå växer som bekant befolkningen, vilket uteslutande beror på invandring. Medan den etniskt svenska befolkningen minskar, tillkommer en allt större del med rötter i annat land, numera primärt av utomeuropeiskt snitt. Därtill kommer att fertiliteten i den senare gruppen är högre, varför fruktsamheten bland etniska svenskar är än lägre än för befolkningen i dess helhet.
Det är därför bara en fråga om tid innan svenskar blir minoritet i sitt eget land, om inget drastiskt sker för att motverka utvecklingen. Vi har redan observerat en rad effekter kring hur samhället förändras, exempelvis i hur främmande arkitektur ger stadsbilden ett nytt utseende; hur svenskar hunsas i hur de nyttjar sitt eget språk eller utövar sin egen kultur; hur allt fler särskilt utsatta utanförskapsområden växer fram; samt hur kulturell friktion ger upphov till våldsamma slitningar och allmän misstro.
Ett problem härvidlag är att bilden är densamma i stort sett hela Europa, även om Sverige intar en demografisk extrem i invandringskomponenten. Noga räknat sjunker fertiliteten i större delen av världen, vilket ger avstannande global befolkningstillväxt, småningom med resultat i negativ tillväxt.
Kinas befolkning krymper med början i år, och landet har redan passerats av Indien som världens mest folkrika nation. Kina gör därmed sällskap med Japan och Sydkorea, som sedan länge har stagnerande befolkningstillväxt. Fram till sekelskiftet växer världens befolkning med ytterligare tre miljarder, där i stort sett hela tillskottet kommer från Afrika, medan resten av världen ligger still eller krymper. Därefter vänder det nedåt.
Invandring som verktyg för att kompensera en negativ demografisk utveckling är därför bara möjlig som en tillfällig regim, som därtill mest ställer till med stor oreda. Japan, Sydkorea och andra nationer insåg tidigt den problematiken, och har därför valt att hantera befolkningsminskningen på annat sätt, eftersom den ändå är oundviklig, utan att äventyra samhällsstabiliteten.
Minskad global fertilitet och reducerad befolkning är samtidigt en positiv utveckling, dels eftersom en alldeles för stor population tär på resurser och habitat samt gör stor åverkan på klimat, och dels eftersom minskad fruktsamhet är ett resultat av ekonomisk utveckling, jämställdhet och personlig frihet.
Västvärlden har gått före med enmancipation omfattande allt större deltagande av kvinnor i arbetsliv, akademi och andra institutioner, och världen i stort följer med fördröjning. Som en följd av kontinuerligt minskad barnadödlighet har synen på barn förändrats i riktning mot kvalitet snarare än kvantitet, varvid man investerar allt i ett eller ett fåtal barn. Sexuell revolution och preventivmedel hjälper samtidigt i att kontrollera barnafödandet.
Lägre fertilitet är alltså ett resultat av högre livskvalitet, och ett uttryck för friheten att välja ett annat liv än det som traditionella normer bjuder. Som en konsekvens måste en makroekonomi byggd på evig tillväxt förändras på motsvarande vis, eftersom tillväxten är på sin upphällning, med eller utan invandring.
Samtidigt är matematiken obönhörlig, och förr eller senare måste födslotalen upp till runt erforderliga 2.1, varvid balans uppnås. Nationell och global befolkning i sådan balans är eftersträvansvärt, eftersom det ger världen i dess helhet mognad och stabilitet. Det är ett delmål på vägen mot global fred, jämlikhet och rättvisa.
För Sveriges vidkommande är frågan då hur normal fruktsamhet ska kunna åstadkommas, och svaret kan alltså inte vara att importera afrikaner ad infinitum. Problemet är i ett vidare perspektiv hur den svenska stammen ska kunna bibevaras på sikt och den katastrofala utvecklingen i övrigt reverseras. Politiken har ändå sent omsider börjat skissa på en del reformer i detta avseende.
När makarna Myrdal publicerade Kris i befolkningsfrågan för drygt nittio år sedan var tillväxten sedan länge stadd i nedåtgående, men av andra skäl än de som nu föreligger. Samtidigt hade en omfattande utvandring från 1850–1920 reducerat tillväxten. Det senare kunde vara ägnat att ge perspektiv på att invandring alltid medför konsekvenser vid källan, och att dränering av länders förmågor knappast är en hållbar utveckling.
Den socialdemokratiska attackvinkeln på problemet blev därför att bygga Folkhemmet, ett välfärdssamhälle omfattande barnbidrag, bostadsbidrag, skattefinansierad sjukvård, offentligfinansierad skollunch med flera ingrepp i samhällsekonomin, i kombination med mer radikala uppfostringsregimer kring emancipation och familjen.
Som följd – i kombination med att den globala depressionen släppte – angreps trångboddheten och andra sociala missförhållanden, med resultat att den nedåtgående trenden reverserades. På blott ett decennium ökade fruktsamheten från 1.8 till 2.7, och höll sig därefter på habil nivå fram till 1970-talet, då Sverige hade nått fullständig mognad.
Därefter har det burit utför, och man har försökt kompensera den demografiska utvecklingen med allt större mått av invandring, vilket bara har förvärrat problemet. Samtidigt har de statliga radikala ingreppen i människors liv blivit allt större, med en omfattande våg av vänsterliberal woke kring *2SHBTQIAP++, genuspolitik, radikalfeminism och annat skadligt gods, omständigheter som sammantaget gör folk betydligt mindre benägna att sätta barn till världen.
Bara en sådan sak som att staten och dess propagandakvarnar medvetet inympar «klimatångest» i den uppväxande generationen är inte ägnat att bidra till framtidsoptimism. Bättre hade varit att i makarna Myrdals anda – eller likt Polen och en del andra länder – ge verkliga incitament till familjebildning, dels av ekonomiskt slag men även i frihetliga hänseenden, inte minst att krympa statens räckvidd och uppfostrande roll.
Trångboddheten är dessutom tillbaka på grund av kraftig invandring och oförmåga att släppa bostadsmarknaden fri, samtidigt som klyftorna är stadda i ökning sedan lång tid tillbaka. Arbetslösheten är på samma sätt permanent hög med allt fler osäkra anställningsformer, vilket inte underlättar familjebildning. Och att avveckla den stabila energibasen i klimatextremismens namn har knappast hjälpt Sveriges näringsliv i konkurrensen, och inte heller bidragit till stabil ekonomi för familjer och individer, utan yttermera bidragit till osäkerhet.
Recession med kraftigt minskat byggande är inte heller ägnat att avhjälpa saken, utan accentuerar egentligen bara problematiken med ett Sverige statt i kontinuerligt förfall under ett antal ministärer, inte minst en socialdemokrati som alldeles har glömt sina rötter och ägnat sig mer åt radikalism än att vårda och utveckla det folkhem man en gång byggde, för Sverige och svenskarna. Något ljus i tunneln syns inte, utan mörkret är becksvart.