Anglosfären med Storbritannien och USA i spetsen fortsätter att lägga sig i Kinas interna angelägenheter och Hongkongs rättsordning, på ett sätt som inte hade tolererats i den omvända ordningen. Att förtala Hongkong och så tvivel kring Kina lyckas man förstås med, men frågan är i vilket syfte och till vilken nytta – Hongkong är numera säkrat från vidare geopolitiska framstötar och vilar tryggt i Kinas famn.
Under den gångna veckan utfäste Hongkongs polis belöningar på en miljon HKD för ytterligare fem personer som har avvikit från rättvisan, utöver de fem som redan är internationellt efterlysta. Ärendet fick Washington och London att protestera, bland annat för att nämnda länder låter husera de misstänkta, som i ett fall även har amerikanskt medborgarskap.
Hongkongs polis lät även förstå att «Agnes» Zhou Ting (周庭) småningom skulle komma att omfattas av efterlysning och belöning, om hon inte frivilligt återvänder från «exil» i Kanada. Även i detta fall mumlade Five eyes om den regelbaserade världsordningen, mänskliga rättigheter och så vidare, med vilket de kanske egentligen menar den avskyvärda misshandeln av Julian Assange snarare än Hongkongs internationellt vedertagna och rättssäkra praxis.
Mest högljudd är man emellertid i fallet kring mediemogulen «Jimmy Lai» Li Zhiying (黎智英), vars rättegång nu har inletts. Här menar 10 Downing Street att Li är «brittisk» medborgare (BNO-status) och att man därför har intresse av att bistå honom i ärendet. Samtidigt säger man sig agera i egenskap av part i målet kring den sinobrittiska deklarationen om Hongkongs överlämnande, som man menar inte efterföljs till punkt och pricka.
Mer oklart är vad USA har för legitimt intresse i saken, eller för övrigt den skara västliga konsulära figurer som har valt att bänka sig i rättssalen för att med sin närvaro försöka idka påtryckningar gentemot Hongkongs alltjämt självständiga rättsväsende. Det omvända förfarandet i ett västligt land skulle betraktas med viss häpenhet.
Men oavsett Lis passinnehav är han åtalad för att ha verkat i Hongkong, och i strid med dess lagar, såväl av äldre kolonialt snitt som den nyare nationella säkerhetslagen. Ärendet handlar ingalunda om pressfrihet, utan om Lis medverkan i att sälja ut Hongkong till främmande makt och på annat sätt ha deltagit i secessionistisk verksamhet, aktiviteter som är minst lika straffbara i kolonialländer som USA och Storbritannien.
Rättvisan måste ha sin gång, och det finns här ingen anledning anta något annat än att Lis fall kommer att prövas i enlighet med gängse normer. Om man på förhand antar att domen kommer att bli fällande och straffet långt, är det bara för att man då är intimt införstådd med den anklagelseakt som ligger till grund för åtalet.