Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.
Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.
Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.
Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.
Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.
En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.
Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.
Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.
Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.
Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.
En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.
En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.
För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.
Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.
Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.
Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.
Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.
