Alltsedan civilisationens vagga har den ledande makten i världen präglats av störst omsättning av energi och metaller av olika slag, som ställföreträdande parametrar för produktion, handel och välfärd. Omvänt är åtkomst till råvaror som mineraler och fossila bränslen en ständig grogrund för konflikt och ytterst krig, vilket vi har sett ett flertal exempel på i modern tid, men även tidigare i historien.
Bronsålderskollapsen -1200/-1150 hade kanske en grund i torka, men en avgörande faktor var ändå järnets framväxt, vilken helt rubbade intrampade handelsrutter och inbördes styrkeförhållanden. Grekland och Europa trädde fram som nya centra jämte Egypten efter Assyriens och Babyloniens fall.
Japan moderniserade under amerikanskt hot om våld, och kopierade därmed inte bara västerländsk civilisation och teknik, utan även koloniala tankegångar. Man såg hur de europeiska makterna skar sönder och samman Asien, och man valde därför att själv bli kolonisatör delvis i syfte att förekomma en utveckling där man själv blev koloniserad.
Men Japan är samtidigt en råvarufattig nation, varför man behövde Manchuriets och sedermera hela Kinas och övriga Asiens omfattande resurser. Ett problem i sammanhanget var att USA sanktionerade Japan och därmed skar av tillförseln av olja för industrin, vilket ledde till attack mot Pearl Harbor och sedermera storskalig kolonisation i Asien i syfte att säkra tillgångar. Genom att sänka den amerikanska stillahavsflottan vann man ett par år, även om man småningom förlorade kriget.
I modern tid söker USA ånyo strypa konkurrenter medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra olagliga medel, enkannerligen Kina, som man ser som ett hot mot amerikansk världsdominans. Det är framförallt halvledare och annan kritisk teknik man söker förhindra Kina från att nyttja, i syfte att sinka landets vidare utveckling.
Men styrkeförhållandena är här helt annorlunda, då det i själva verket är Kina som kontrollerar både råvarorna och produktionen samt i övrigt är världens logistiska nav. Framförallt kontrollerar man utvinning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller, som är kritiska för i princip all modern teknik.
För tunga jordartsmetaller har man helt och hållet monopol, och skulle enkelt kunna besvara omvärldens fientliga aggressioner genom att helt sonika implementera ett embargo på sådana metaller. Reserverna skulle ta slut inom ett år, samtidigt som det tar minst ett decennium att bygga upp en egen industri.
Att man ändå är tålmodig och finner sig i amerikanska provokationer beror på att man har siktet ställt längre fram i tiden, och man räknar med att kunna övervinna det tillfälliga motstånd som amerikansk exportkontroll innebär, bland annat genom att vässa den egna halvledarindustrin så att man slipper beroendet från omvärlden.
Även EU och USA vill som bekant minska beroendet av Kina och övriga Asien, varför man planerar att själv utvinna och raffinera mineraler samt bygga fabs för halvledarteknik. Man söker även utmana Kinas Ett bälte, en väg genom egna infrastrukturprojekt, som dock än så länge mest är pappersprodukter.
I egenskap av forna kolonialmakter har man inte heller särskilt stor framgång i att ta över Kinas handelsrutter i Afrika och Latinamerika, särskilt inte som man kommer med en rad pekpinnar i form av «värderingar» och krav om demokrati, mänskliga rättigheter och annat sekundärt stoff istället för ren business.
Diversifiering är naturligtvis bra och nödvändigt, men samtidigt sker det under aggressiva former i en tid då man alltjämt är höggradigt beroende av den man söker frigöra sig från. Ett annat problem är att man av allt att döma inte lyckas komma ur detta beroende, eftersom de uppställda målen är oförenliga.
Att utvinna och framförallt raffinera mineraler är dyrt och frestar på miljön, vilket naturligtvis är orsaken till att man ursprungligen har fasat ut egen industri och istället förlitar sig på import. Genom att på samma sätt ha förlagt annan smutsig industri till Kina och annorstädes, kan man slå sig för bröstet av att ha minskat utsläpp och miljöpåverkan, när man i själva verket bara har flyttat problemet.
Om man planerar att ta hem sådan verksamhet innebär det således att man också har att hantera miljökonsekvenserna, samt att godta ett betydligt högre pris för raffineringen, vilket i sin tur förgrenar sig i hela kedjan. Dessutom måste man finna lämpliga gruvor, men de finns typiskt i Myanmar och andra nationer med vänliga band till Kina – det globala Syd är betydligt större än Väst. Och ja, även Ryssland är en aktör härvidlag.
Man har för övrigt samma problem med kobolt, nickel, litium och andra mer vanliga metaller av vikt för elektrifiering, i det att Kina tålmodigt har bearbetat Afrika under en längre tid, medan de forna kolonialmakterna alltjämt betraktar kontinenten och dess länder med nedlåtande attityd. USA valde samtidigt att lämna Afghanistan efter tjugo års invasion, och lämnade därmed landets ofantliga mineralskatt till Kina. Kina kontrollerar helt enkelt metallerna, och det ska mycket till om Väst ska kunna bryta det beroendet.
Det är en dråplig ironi i sammanhanget att ämnena i fråga till största del upptäcktes i Sverige, nämligen skandium, yttrium, lantan, cerium, gadolinium, terbium, holmium, erbium, tulium och ytterbium, men å andra sidan har vårt land sent omsider kommit på andra tankar under en ny regim. Huruvida man kommer att gå i land med projektet återstår att se, men det är bara på den vägen man kan göra allvar av tanken att bli mer självständig och konkurrenskraftig på världsmarknaden.
Men även om EU och USA mot all förmodan skulle lyckas i sina ambitioner att bygga upp industrier för både jordartsmetaller och halvledare, betyder det inte att man blir oberoende av Kina. Man diversifierar visserligen en del av behoven, men kan aldrig slippa det ömsesidiga beroendet med mindre än att man klipper banden rakt av och därmed sätter världen i brand.
