Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.
Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.
Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.
Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.
Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.