Qu’ils mangent de la brioche är en klassisk skröna som tillskrivs Marie Antoinette, som dock aldrig uttalade eller ens menade detta. Ordstävet är ett uttryck för överklassens förmenta aningslöshet inför vardagslivets hårda realiteter, omfattande hungersnöd och brödbrist. Brioche är till skillnad från vanligt bröd gjort på smör och ägg, och var vid tiden därför en typisk lyxvara.
Alternativt kan saken uttryckas som att den som kontrollerar proteinet härskar över folket. Medan överklassen åt brioche, gåslever och oxbringa, hänvisades folket till bröd, potatis och gröt, den livets nödtorft som försåg arbetarna med den energi som behövs för att göda härskarklassen.
I modern tappning är motsvarande situation att den styrande klassen av magnater och politiker för fram billig ultraprocessad gegga som alternativ för underklassen, industriellt tillverkade livsmedelsliknande substanser av plantbaserat ursprung, med rikligt mått av socker, rapsolja och tillsatser. Eller tror du verkligen att kungen äter Cheerios till frukost, Billys pizza till lunch och en fryst vegorätt till middag?
Men numera är det inte aningslöshet som ligger bakom, utan en kylig kalkyl i syfte att kontrollera populasen och utfodringen av denna. Ty det handlar just om utfodring, att göda en så stor arbetarbas som möjligt, eftersom den eviga tillväxtens kapitalism fordrar detta. Ju fler kunder, desto större potential för vilken som helst produkt att generera mer avkastning.
Elva miljarder människor kan nämligen inte livnära sig på brioche, gåslever och oxbringa, eller ens mer torftigt slag av kött, varför denna industriella utfodring krävs för att underhålla stackens arbetsmyror. Låt dem äta rapsolja!, säger därför industrin, och får medhåll från politiken.
Den politiska klassen är mer bekymrad om att säkerställa att resurserna räcker till och att utfodringen av arbetarklassen kan ske någorlunda billigt. Man är därför med på det ultraprocessade tåg som näringslivet erbjuder, och gemensamt uttrycker de båda lägren dessutom att framtidens protein måste komma från insekter och plantbaserade alternativ snarare än från nöt, svin och vilt. Ja, inte för kungen naturligtvis, men för dig och mig.
Men för att kunna driva genom en sådan reform måste man riva upp en befintlig matkultur med flertusenåriga rötter, den boskapsnäring som definierar vår indoeuropeiska kultur. Ingen kommer nämligen frivilligt att äta industriprodukter tillverkade på mjöl av skalbaggar, varför det fordras en del tuktan och annan bearbetning.
Sådan kan åstadkommas på flera vis, varav ett är att skrämmas med klimatapokalyps eller hälsoargument om att överklassens mat egentligen är hälsovådlig. Köttet och det mättade fettet i smör, ost och ägg är alltså farliga för hälsan (och klimatet!), låter man meddela från Livsmedelsverket och den politiska klassens övriga påverkansorgan. Kungen skrockar gott åt tilltaget, samtidigt som nästa tugga gåslever åker ned i svalget.
Därför pushar man från det hållet konstgjort kött, sojabönor, rapsolja och andra billiga industrifetter framför naturliga råvaror som kött, ost och smör, med påhittade argument om att den kost vi har livnärt oss på i tusentals år skulle generera moderna folksjukdomar som tidigare utgjorde sällsynta företeelser, medan industriellt framtagen gegga på socker och rapsolja skulle ha hälsobringande effekter.
För ändamålet låter man ta fram politiskt och pekuniärt motiverad «forskning», som utan undantag baseras på epidemiologiskt underlag med stor bias i metoderna. Det har blivit ett självspelande piano, då det är enkelt att skriva ännu ett paper baserat på samma kohort och underlag som tidigare för att få sina behövliga citeringar, och då det är vad publiceringsindustrin faktiskt efterfrågar.
Ju mer akademisk gegga som framställs, desto större rätt tror man sig ha att framställa rönen som «konsensus». Exempelvis Livsmedelsverket anför sådana «demokratiska» argument, men ger samtidigt aldrig några DOI-referenser till rapporter kring vilka man bygger sina «näringsrekommendationer». Det är mest fråga om gigantisk ordsallad, där man förlitar sig på den egna falska auktoriteten för att övertyga, och det fungerar dessvärre.
Det visar sig emellertid gång efter annan att rönen faller pladask när man tillgriper mer seriös forskning av kliniskt slag, vanligen i form av randomiserade kontrollstudier (RCT). Sådana är svåra att genomföra, eftersom man måste kontrollera intaget av föda under en längre tid. Samtidigt finns både etiska och finansiella aspekter med sådan forskning, varför den är tämligen sällsynt.
Men när den genomförs visar den entydigt att de floskler som propageras av det medicinindustriella komplexet i maskopi med den politiska klassen är lögn, båg och förbannad dikt, och inte ens statistik. Rapsoljefraktionen genomförde faktiskt under 1960- och 1970-talen en egen sådan RCT vid ett mentalsjukhus i Minnesota, varvid man ville påvisa att de «mjuka fetterna» av fleromättat slag är bättre för hälsan än de förment skadliga mättade. Det blev ett totalt fiasko, varför man begravde studien i en byrålåda, då verkligheten inte överensstämde med den karta man hade ritat.
Studien påvisade således högre dödlighet i den grupp som intog de industriellt framtagna fleromättade underfetterna, vilket egentligen är förväntat av instabila fetter som lätt oxiderar i kedjereaktion. Bara det att man ju hade sin märkliga kolesterolhypotes, som man än i dag inte riktigt vill släppa taget om.
En färskare metastudie väger samman alla sådana randomiserade kontrollstudier, varvid resultat är att man överhuvudtaget inte kan påvisa någon association mellan mättat fett och kardiovaskulär (eller annan) sjukdom. Ingen korrelation, ingen association, och därmed ingen kausalitet. Nada. Zilch.
Forskargruppens slutsats är att de «näringsrekommendationer» om ett lägre intag av mättat fett som har grasserat sedan matpyramider började lanseras inte kan motiveras vetenskapligt, eftersom ingen effekt kan påvisas: The findings indicate that a reduction in saturated fats cannot be recommended at present to prevent cardiovascular diseases and mortality.
Forskning av högre kvalitet trumfar alltid billig skräpforskning, oavsett mängden av den senare. Här faller alltså hela korthuset kring de mättade fetter man så länge har demoniserat, på samma sätt som tidigare forskning har slagit hål på myten om det röda köttets förmenta farlighet. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och plantfalangen kan helt enkelt inte presentera några sådana.

Systematic Review and Meta-analysis of Randomized Controlled Trials, Yamada et al., DOI: 10.31662/jmaj.2024-0324)