Livsstilssjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, demens och så vidare fortsätter att öka, även med justering för ålder. Faktum är att sådana sjukdomar blir allt mer frekventa även i yngre generationer, vilket så att säga är en klar indikation på att något är alldeles galet i de kostråd som myndigheter ger och i den allmänna hanteringen av livsmedel och politiska styrmedel.
Men denna myndighetsvänster tycks inte vara benägen att korrigera sig själv eller ta intryck av nyare forskning, utan håller benhårt fast vid ett äldre paradigm som alldeles har tjänat ut. Detta paradigm gäller hypotesen om det mättade fettets fördärvlighet, och att det istället är de «mjuka fetterna» som är nyttiga, samt att mängden av «kolesterol» är en indikator för hjärt- och kärlsjukdom.
Man kan elementärt konstatera att man svenskom tar myndigheternas råd på största allvar, och därmed att konsumtionen av mättade fetter i mjölk och smör har minskat radikalt, samtidigt som konsumtionen av exempelvis rött kött har legat mer eller mindre konstant. Under samma period har även konsumtionen av grönsaker ökat flerfaldigt, i linje med rekommendationerna. Ändå fortsätter sjuktalen att stiga?
Man kan förstås till detta foga att konsumtionen av godis, glass, läsk, chips och ultraprocesad skräpmat också har ökat, och det är nog en bättre parameter för sjukligheten. Tillsatt socker är helt säkert en faktor, och så även minskad rörlighet. Men allra störst bidrag finner man i de «nyckelhålsmärkta» «mjuka fetter» som myndighetsvänstern anbefaller som «nyttiga», sådana industriella smörjmedel som raps- och solrosolja som numera är legio i tillagning hemmavid och i restaurangmiljö, men även i ultraprocessade substanser.
Exempelvis Livsmedelsverket hävdar här att forskningen visar tydligt att risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar om man byter ut en del av det mättade fettet i maten mot fleromättat eller mot enkelomättat fett från vegetabiliska livsmedel, men det är en skröna från just det paradigm som omtalas ovan och som går under benämningen «diet–heart hypothesis». Det förhåller sig i själva verket tvärtom.
Betrakta exempelvis Minnesota Coronary Experiment (MCE), såvitt man kan förstå den enda randomiserade kontrollstudie som föreligger i ämnet, till skillnad från de ymniga epidemiologiska undersökningar som annars åberopas. Experimentet företogs 1968–1973 vid ett antal mentalsjukhus i Minnesota, med innebörd att man hade fullständig kontroll över den diet som ålades patienterna.
Kontrollgruppen gavs en traditionell diet med stor andel animaliskt mättat fett, medan man i interventionsgruppen lät ersätta det mättade fettet med fleromättad linolsyra (omega-6) i form av majsolja. Linolsyra (18:2n6) är den dominerande fettsyran i «vegetabiliska» oljor som raps- och solrosolja.
Resultatet föll ut så att interventionsgruppen erhöll en förväntad kraftig reduktion av kolesterol i blodserum, vilket då enligt hypotesen skulle innebära bättre hälsa och skydd mot hjärt- och kärlsjukdom. Men i själva verket var dödligheten betydligt högre i interventionsgruppen, varför man beslöt att begrava studien i en byrålåda, eftersom verkligheten inte stämde överens med kartan.
MCE var ännu ett barn av Ancel Keys, vars utstuderade bias och forskningsfusk satte tonen för det paradigm som alltjämt dominerar, och som är behäftat med så stor prestige och så väldiga kommersiella intressen att det är synnerligen svårt att bryta. Å andra sidan kan man förstås hävda att kommersiella intressen finns vart man än tittar, och att ingen är fri från bias – vi har alla våra käpphästar.
Gott så, men datan är öppen för alla att studera, i den mån den inte har begravts i en byrålåda, och för ateroskleros eller åderförfettning finns ypperliga studier att hänvisa till. Här har man sedan länge noterat att kolesterol korrelerar väl med förekomsten av ateroskleros, särskilt det man kallar det «onda kolesterolet». En korrelation är visserligen ett nödvändigt villkor för kausalitet, men inte ett tillräckligt.
Kolesterol är annars en essentiell steroid som tillverkas av samtliga celler i kroppen, nämligen för att det utgör en del av det membran som cellerna har och som medger transport av nutrienter till cellerna. Det är en lipid eller fettsyra, som inte lirar med vatten, och därför behöver en buss eller taxi för transport i blodomloppet.
Sådana farkoster benämns lipoproteiner, som har den egenskapen att de är hydrofila på utsidan och hydrofoba på insidan, och därmed kan transportera kolesterol och triglycerider (fetter) i blodplasman. Kolesterol transporteras på grund av att produktionen är ojämnt fördelad i kroppen, varvid lipoproteiner ombesörjer transporten.
Fullpackade bussar med mycket fett och därmed låg densitet (LDL) i förhållande till vatten går från levern till celler, medan mindre taxifordon med små mängder kolesterol och hög densitet (HDL) går i den motsatta riktningen, i en ständig skytteltrafik som är ypperligt välreglerad och på det stora hela taget problemfri. I den mån kolesterol intas med kosten tackar kroppen för det och drar ned på den interna produktionen, medan allt överskott bryts ned i mindre beståndsdelar – jo, man kan faktiskt äta hur många ägg man vill.
Ateroskleros kännetecknas av att plack bildas i artärernas väggar när makrofager av någon anledning angriper LDL-partiklar, varvid ett slags «skumceller» bildas. Det sker i sådan omfattning att kroppen inte hinner städa undan ordentligt, varför ny frisk vävnad bildas ovanpå placken och därmed genererar en successiv förtjockning, som småningom stör omloppet så till den grad att en infarkt uppstår.
Frågor att ställa här är 1) varför makrofager angriper dessa transportfordon, och 2) vad denna plack egentligen består av. Om vi börjar med den senare frågeställningen visar ett flertal analyser av kompositionen av denna plack att linolsyra (omega-6) är den mest frekventa ingredienten, med närmare fyrtio procent. Därefter kommer oljesyra (omega-9, 18:1n9), en enkelomättad fettsyra som förekommer rikligt i olivolja. Båda är rejält förhöjda i förhållande till normal komposition.
Det man ska ta fasta på här är att kroppen inte på egen hand kan tillverka linolsyra. Det är en så kallad essentiell fettsyra som måste tillföras med dieten, medan oljesyra enkelt kan produceras. Oljesyra är tillsammans med palmitinsyra (mättad, 16:0) en av de mest frekventa syrorna i kroppsfett, och det är därför normalt att sådan transporteras med lipoproteiner.
Förekomsten av linolsyra i plack ger emellertid en delförklaring till MCE-experimentet ovan, nämligen att för högt intag av fettsyran orsakar plack och därmed åderförfettning och hjärtsjukdom. I själva verket orsakar linolsyra fler problem än så, men vi kan här nöja oss med att betrakta den kardiovaskulära komponenten.
På frågan varför detta sker är svaret oxidering. Fleromättade fettsyror har ett antal dubbelbindningar i kolkedjan, vilket gör dem till föremål för oxidering via fria radikaler. Det sker i kedjereaktion, så att när en kedja poppar och bildar en stel mättad transfettsyra, så poppar resten i snabb följd. Sådana transfetter betraktas av immunförsvaret som främmande inkräktare, varför makrofager skrider till verket för att eliminera dem, inklusive det omgivande lipoproteinet.
Men kedjereaktionen gör att det blir en veritabel massaker som efterlämnar alldels för mycket skräp, vilket utgör grunden för plack och ateroskleros. Att det är LDL med tät ansamling fett är i detta avseende naturligt, då kedjereaktionen får störst effekt där.
Linolsyra räknas som en essentiell fettsyra, även om det egentligen är derivatet arakidonsyra (20:4n6) som är den essentiella komponenten. Men vid för högt intag och i obalans med omega-3-syror uppstår oxidation, och sjukdom följer. I naturligt tillstånd finns inte linolsyra i sådan mängd som erbjuds av industriell ultraprocess, utan balansen omega-6:omega-3 är helt jämnt fördelad, medan den i den moderna tillvaron är närmare 15–20 eller än högre – härav sjukligheten.
Mättat fett kan å andra sidan inte oxidera, i vart fall inte under normal temperatur, utan är stabilt. Man finner alltså inte (naturliga) mättade fetter i plack i onormal omfattning, och därför är mättat fett inte heller en orsak till hjärt- och kärlsjukdom. Det är ren energi, i likhet med enkelomättade fetter som oljesyra, som är helt neutrala ur inflammatorisk synvinkel. Däremot kan hydrogeniserade mättade fetter framställda ur «vegetabiliska» oljor i ultraprocessad skräpmat orsaka samma slags problem, eftersom kroppen ser dessa substanser som främmande.
Dessa rön har varit allmänt kända i fyrtio år, men ändå fortsätter man från myndighetsvänstern att rekommendera rapsolja och andra «mjuka fetter» och margariner med hög halt av linolsyra. Det är en form av metabol woke att framhärda sålunda, eftersom man borde veta bättre. Datan är entydig: det är linolsyra i placken, inte mättade fetter, och det är linolsyra som i RCT-experiment orsakar högre dödlighet, inte mättade fetter.
Här brukar myndighetsvänstern, likväl som den allmänna veganvänstern, framföra att kött och mejeri minsann också innehåller såväl linolsyra som transfetter. Så är det, men det är å ena sidan konjugerad linolsyra som kroppen vet att hantera på ett annat sätt, och så är även fallet för naturliga transfetter i mejeri – det är i själva verket nyttiga fettsyror, till skillnad från de industriellt framställda «vegetabiliska» fröoljorna.
För att ytterligare komplicera saken är hög halt av glukos och fruktos i kombination med fett eller protein en grund för plackbildning, då i form av glykering. Det är fortfarande linolsyra som är den fundamentala boven, men man kan alltså göra cocktailen värre med stora mängder fritt socker i läsk och annan skräpmat.
Det står var och en fritt att lita på myndighetsvänstern i Livsmedelsverket, och att därmed häva i sig rapsolja i kombination med stora mängder kolhydrater, vilket enligt denna analys är ett recept för en katastrof. Eller så tar man till sig de entydiga rön som finns, och anpassar livsföringen därefter. Det innebär att sky linolsyra och «vegetabiliska oljor» som pesten, tillsammans med fritt socker och ultraprocessade substanser.
Alldeles oavsett om man är vegan, vegetarian eller karnivor eller föredrar någon annan specifik diet av det ena eller det andra skälet, bör man alltså särskilt se linolsyra och fritt socker med stor skepsis. Det är substanser som orsakar omfattande skada i organismen.