Primater är typiskt herbivorer, varav en del utpräglade frugivorer, som orangutanger, vars kost till två tredjedelar utgörs av frukt. Orangutanger bildar tillsammans med människor, schimpanser och gorillor familjen av hominider, men det är bara vårt släkte som har lämnat träden och därmed även förändrat dieten i riktning mot omnivor kost.
På marken finns nämligen inte frukt i samma utsträckning, samtidigt som kadaver utgör en riklig källa till näring av helt annat slag än frukt, inte minst fett och protein. Allt större inslag av animalisk föda i människans kost har samverkat med evolutionär utveckling mot mindre matsmältningsapparatur, mindre tänder, större kropp, större hjärna och högre kognitiv förmåga.
Släktet Homo räknar två miljoner år, och för varje iteration i en ny art (till och med Homo neanderthalensis) har volymen på hjärnan vuxit, vilket småningom har resulterat i intelligenta människor med förmåga att tillverka verktyg, tämja eld, kommunicera med språk och tänka i abstrakta termer.
Här finns en samverkan i så måtto att eld ger möjlighet att «smälta» maten i förväg genom upphettning, varvid erforderlig näring och energi snabbare kan tas upp av kroppen till en mindre metabol kostnad, vilket därmed har påskyndat den kognitiva utvecklingen. Gorillor som dagarna i ända käkar fibrer erfar inte samma slags utveckling.
Människans utbredning över alla möjliga biotoper har vidare förstärkt den omnivora flexibiliteten, varvid man har kunnat livnära sig på olika proportioner av animalisk och vegetabilisk föda. Under karga nedisningsperioder har såväl neandertal som invandrad Homo sapiens i Europa livnärt sig till 80 % på animalisk föda, vilket inte minst kommer till uttryck i de många grottmålningar med djur- och jaktmotiv som förekommer i Lasceaux, Altamira med flera paleolitiska landmärken.
Men även nutida jägare–samlare uppvisar typiskt en diet omfattande 65 % animalisk föda i termer av energi, med en sammansättning motsvarande 28–58 % fett, 19–35 % protein och 22–40 % kolhydrater. Samtidigt uppvisar sådana jägare–samlare inga som helst hjärt- och kärlsjukdomar eller andra för oss välbekanta «folksjukdomar» som fetma, diabetes, cancer med mera, vilket anses vara en paradox i ljuset av nutida kostrekommendationer.
Men den verkliga paradoxen är snarare att man trots kunskap om människans naturliga diet förespråkar drastiskt minskat intag av animaliska produkter, enkannerligen mättat fett, samtidigt som man slår ett slag för industriellt producerade «vegetabiliska» fröoljor som har funnits under blott hundra år av människans (sapiens) trehundratusen år långa existens, tillsammans med odlade gryn och ett överdrivet mått av fibrer. Hur blev det så?
Vetenskapen banade väg för massiv befolkningsökning från ungefär 1800, bland annat genom upptäckt av bakterier, hygieniska landvinningar, utveckling av vaccin, upptäckt av penicillin och annan antibiotika samt förmåga att kurera allt fler sjukdomar, synnerligen av kommunikativ art. Framförallt minskade barnadödligheten, men medellivslängden sköt i höjden även av andra skäl.
Den primära orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera är faktiskt ålder, varför man elementärt kan räkna med en högre incidens av sådana sjukdomar i en befolkning som lever längre. Men rensat för ålder noterade man i USA från 1900 ändå en stigande frekvens av hjärt- och kärlsjukdomar, från helt obetydlig incidens till mer eller mindre exponentiell tillväxt. Det fanns därmed ett givet intresse av att undersöka orsaken därtill.
Här kunde man a priori föreställa sig att rökning skulle vara en bov i dramat, givet att incidensen av rökning korrelerar väl med den för hjärtsjukdomar, men tobakens konsekvenser uppenbarades först långt senare, inte minst på grund av att tobaksbolagen motarbetade forskningen genom att bedriva motforskning och smörja rätt personer med sedelbuntar. Parentetiskt finns samma mekanismer numera i livsmedelsbolagen, varom mer senare. Även transfetter i margarin och andra «moderna» fetter är en rimligare hypotes, men man kände då inte till existensen och mekanismen av sådana.
En amerikansk forskare vid namn Ancel Keys framkastade istället 1953 hypotesen att hjärtsjukdomar orsakas av halten fett i kosten, vilket han sökte visa genom en komparativ studie omfattande sex länder. Idén fick han från samtida rön kring kolesterol, som man fann i högre utsträckning bland patienter med hjärtsjukdom. Tanken var således att intaget av fett i dieten orsakade denna högre halt av kolesterol.
Data över intag av fett i kosten för ett antal länder fann han i en FN-rapport, och den kurva som skissas i rapporten uppvisar mycket riktigt en övertygande korrelation. Problemet är bara att han valde ut sex länder för att anpassa data efter hypotesen, varvid punkter för övriga sexton länder förkastades. Sådan selektionsbias är inte förenlig med den vetenskapliga metoden, och går under benämningen forskningsfusk.
Man kan här välja sex andra länder, och få diametralt motsatt resultat. Beaktar man samtliga datapunkter kvarstår emellertid korrelationen, om än i betydligt svagare form, varför hypotesen som sådan alltjämt är värd att undersöka närmare. Keys fick vid tiden mothugg, och hans selektionsbias kritiserades av samfundet.
Men han var samtidigt påstridig, och lyckades småningom få gehör för sina rön, inte minst sedan en större sjuländersstudie (ännu pågående) initierades och efter att han fått fast fäste i akademin. Hans idé hade nu förfinats till att förkasta det mättade fettet till förmån för industriella matoljor (det «nyttiga» fettet med dagens terminologi).
Idén prövades faktiskt av Keys’ team i ett rigoröst experiment omfattande n=9423 patienter vid ett antal äldrehem och mentalsjukhus i Minnesota 1968–1973. Vanligen är näringsstudier av observationstyp, där man förlitar sig på att deltagare korrekt uppger intag av föda och andra vanor, men i denna randomiserade och dubbelblinda studie hade man fullständig kontroll givet patienternas ofria tillstånd.
Experimentet exekverades genom att byta ut mättat fett mot «vegetabilisk» linolsyra (LA), den dominerande komponenten i omega-6-baserade matoljor som rapsolja, men resultatet föll inte ut som tänkt. Visserligen såg man en kraftig reduktion i kolesterol i oljegruppen, men det avspeglade sig inte i minskad mortalitet, utan i ökad. Kontrollgruppen som åt mättat fett levde alltså längre, varför hypotesen om «vegetabilisk» fröolja som det «nyttiga» fettet omintetgjordes helt och hållet.
Ett problem i sammanhanget är att studien inte publicerades, uppenbarligen för att den inte gav avsett resultat. Den ignorerades på samma sätt som datapunkterna i tidigare korrelationsstudier, och begravdes därför i någon källare. Den återupptäcktes först långt senare, varvid resultaten publicerades 2016.
För all del kan det finnas skäl att förkasta studier och resultat, och man har försökt motivera sådan selektionsbias utan att för den skull övertyga, särskilt som man inte kan redovisa kvalitetsstudier som talar för den egna hypotesen. Beläggen är in i denna dag svaga, och har i stora drag överbevisats genom att andra mekanismer och orsaker har föreslagits och visat sig stämma med god precision (insulin–kolhydrat-modellen, och i själva verket korrelerar Keys’ ursprungliga data om hjärtsjukdomar bäst med dietärt intag av socker).
Frågan är således varför detta lågfettsparadigm alltjämt är förhärskande, och gång efter annan återkommer i näringsrekommendationer från myndigheter världen över. Inte kan väl hela världen vara inbegripen i en konspiration? Nej, i vart fall inte medvetet.
Men den prestige som har ansamlats i paradigmet kan man inte överge över en natt, ty om man erkänner att man har haft fel i femtio år kommer man att förlora all trovärdighet, vilket inte går för sig. Utöver prestige förekommer inte obetydliga pekuniära motiv för att upprätthålla paradigmet, inte minst genom stöd från livsmedelsbranschen, som har stora vinster att hämta i att billiga matoljor och raffinerade kolhydrater som flingor och bröd upphöjs som hälsosamma produkter.
Det är inte bara så att livsmedelskonglomerat bedriver egen «forskning» för medel som vida överstiger nationella anslag, utan man finansierar även annan forskning och verksamhet i fältet, på samma sätt som tidigare tobaksbolagen. Beslutsföra personer i myndigheter och andra organisationer erhåller vidlyftiga courtage av branschen för att upprätthålla paradigmet, och det är slutligen detta korrupta prästerskap som slussar rätt manskap in och ut i systemet.
Lyfter vi blicken och ser det i än större sammanhang, kan man notera att överheten sedan civilisationens begynnelse har kontrollerat allmogens diet på olika vis, mer eller mindre av nödvändighet. När vi lämnade jägare–samlare-stadiet och blev bofasta för att odla jorden med grödor blev vi kortare, sattare och sjukare (och fick mindre hjärnor), med ej tidigare skådad förekomst av karies och en rad andra sjukdomar.
Men den fattiga dieten på sädesslag till trots kunde man få stor befolkningstillväxt, vilket gav upphov till ytterligare stratifiering i samhället och framväxten av en elit, vars livsbetingelser alltid har skilt sig från den som omfattas av allmogen.
Den moderna tidens elit har oftast sökt styra populasen mot högre energiintag, inte minst då resurserna var mer skrala, som under svältperioder då skördar slog fel. Den importerade potatisen gav svensken stärkelse nog för att bli en energisk kugge i produktiviteten, och senare myndighetskampanjer lade just kolhydrater i botten av den pyramid man ansåg utgöra för ändamålet korrekt kost – med benäget bistånd av brödinstitutet och andra aktörer inom livsmedelsindustrin.
I politisk mening rör det sig alltså inte enbart om folkhälsa och näringsriktig kost, utan även om tryggad matförsörjning (vilket är varför vi har ett Livsmedelsverk som kombinerar branschvård med dietära riktlinjer). Numera är problemet dock närmast det omvända, i så måtto att vi äter för mycket och blir alldeles för feta och sjuka. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte ett problem (ur politisk synvinkel), i vart fall inte om man tar hänsyn till andra variabler.
Politiken har nämligen även att trygga förhållandena på arbetsmarknaden, inte minst den allt större vårdapparat som behöver en kontinuerlig ström av patienter för att kunna motiveras. Ingen frågar sig här varför vi blir sjukare, och det är inte heller vårdens uppgift att göra och hålla dig frisk – man vill istället ha dig som abonnent för återkommande behandling och förskrivning av läkemedel.
Samma tanke finns förstås hos läkemedelsbolagen och i den medicinska forskningen, som i grund och botten är en kommersiell historia i syfte att plocka fram produkter som kan generera vinst. Inte vill man bota diabetes och fetma genom kostnadsfria åtgärder som diet och motion när man istället kan ge en livslång prenumeration på insulin och ozempic?
I vidare mening har man alltså att balansera en rad intressen, som att underhålla livsmedels- och läkemedelsindustrierna, trygga matförsörjningen, smörja den ofantliga vårdapparaten och numera även ta hänsyn till «klimatet» och dylika parametrar. Det vore inte möjligt om allmogen lever som friska jägare–samlare, med en huvudsakligen animalisk diet och ett adekvat rörelsemönster.
Istället är det helt ändamålsenligt att hålla befolkningen lagom sjuk genom att utfodra arbetarklassen med samma slags biobränsle som används i stadsbussarna, eftersom man ju kan behandla åkommorna med statiner och insulinsprutor.
Den nedärvda indoeuropeiska matkulturen med stora mått av animalisk föda är inte möjlig att upprätthålla under nuvarande villkor och begränsningar, varför man söker ersätta den traditionella födan av kött, ägg och ost med billiga industriella fröoljor och kanske småningom insekter, det vill säga samma slags foder man ger kycklingar och svin för att få dem extra feta.
