Politiken i de sydamerikanska bananrepublikerna är allt annat än stabil, utan snarare getingbon utan dess like. Tänk kalabaliken kring Brasiliens Bolsonario och Lula, Venezuelas Hugo Chavéz och Nicolás Maduro, eller för all del den forna statskuppen i Chile, som sedermera transformerades till liberal mönsterekonomi styrd av Chicago.
Argentinas valvinnare Javier Milei (Partido libertario; La libertad avanza) sneglar på den senare modellen, om än utan amerikansk färgrevolution eller annan inblandning. Milei kom från ingenstans och gjorde rent hus i presidentvalet, men frågan är hur hans allians ska kunna bilda en habil regering som kan implementera hans program – den egna alliansen samlar bara 20–25 % av rösterna till de båda kamrarna.
Programmet i fråga vilar på libertariansk grund, i vart fall delvis. Libertarianism – minarkism, anarkokapitalism – är inte en särskilt framträdande ideologi i den politiska världen, utan hör till en mer renodlad akademisk skola med betoning på ekonomi, även om många av dess element har implementerats i verklig politik, under pejorativa beteckningar som nattväktarstat, nyliberalism med mera.
Argentina kunde emellertid behöva ett sådant libertarianskt stålbad, då inflationen skenar över hundra procent och tillväxten slår som en seismograf mellan positivt och negativt. Korruption och misslyckade ekonomiska reformer ligger i grunden, och receptet är således att i stora drag montera ned den överdimensionerade staten.
Milei argumenterar även för dollarisering av ekonomin, nämligen genom att avskaffa cemtralbanken och i princip annullera den egna peson. Genom att knyta ekonomin till en extern valuta hoppas man kunna tackla inflationen, men värdeminskningen beror förstås även på andra faktorer.
Intressant i detta avseende är att Argentina på senare tid har rört sig i riktning mot Brics och Kina, landets största handelspartner, och att det därför kunde vara mer uppbyggligt att knyta valutan till eller rent av nyttja kinesisk renminbi. Men Sydamerika omfattar de tvära kastens politik, och Milei säger sig tvärtom vilja frysa förbindelserna med Kina – vad det nu kan tänkas få för ekonomiska konsekvenser.
Han ser sig således som tillhörande den «fria världen» under amerikansk hegemoni, och säger sig naturligt linjera med både Trump och Bolsonario. De senare är knappast libertarianer, utan traditionella konservativa «starke män», men associationen har ändå fått andra att tala om Milei som Argentinas Trump.
Libertarianism som ideologi är strikt talat varken höger eller vänster, och står lika långt från konservatism som från (social)liberalism. Det är en frihetsideologi som betonar både personlig och ekonomisk frihet, men Milei har härvidlag vissa inkompatibla drag avseende den personliga friheten.
Visserligen är han principiellt för drogliberalisering och har ingenting att anmärka på *2SHBTQIAP++ och liknande fenomen, så länge de inte omfattar statens medverkan, men å andra sidan är han även motståndare till abort och eutanasi. De senare är dock gränsfall, då det mer rör sig om rättigheter (≠ friheter) som kräver statens benägna bistånd i utförandet.
Mer extrem är han kring global uppvärmning, vars existens han förkastar som ett skadligt ingrepp i ekonomin från den socialistiska vänstern. Således en verklig «klimatförnekare» med klar hemvist i lägret Trump–Bolsonario, och på grund av sådana egenheter betecknas han av andra som populist, extremhöger och andra förklenande begrepp.
Javier Milei kan därför kanske benämnas som «tokliberal», eftersom han uppenbarligen inte har riktigt alla hästar i stallet, i likhet med sina bråkiga likar i USA och Brasilien. Kanske kan han göra underverk med ekonomin om han kan få ihop en regering under fungerande kompromisser, men om han samtidigt ska alienera landets största handelspartner – Kina – lär resultatet snarare bli fullständigt kaos. Argentina håller andan.
