De socialliberala tänkarna tycks ha frångått forna ideal av att göra upp med patriarkatet och frigöra kvinnan från religionens ok, för att istället ta parti för medeltida värderingar. Om man förr slogs för att emancipera kvinnan i individualismens namn, anser man nu att kvinnan bör fortsätta vara en kuvös i allahs sold.
På annat sätt kan man inte tolka Twitters märkliga resonemang om att plocka bort en post från kinesiska ambassaden i USA om hur uiguriska kvinnor i Xinjiang numera är frigjorda och självständiga med ett betydligt större mått av reproduktiv hälsa än fordom, då de utgjorde «baby-making machines» åt sina skäggiga män.
Denna karakteristisk menar det amerikanska sociala medieföretaget utgör en form av «avhumanisering» snarare än den feministiska landvinning det är. Det rör sig här om samma underliga fenomen som när «feminister» i Sverige slåss för den muslimska kvinnans «rätt» att tvingas bära slöja under patriarkalt förtryck, eller som när allsköns vänsterliberaler tar parti för muslimska traditioner som inte har någon plats i ett civiliserat samhälle byggt på upplysning och individuella friheter.
De tidiga feministerna och socialliberalerna tog tvärtom strid mot (den kristna) religionen och dess motsvarande anspråk på att behandla kvinnan som en kuvös i syfte att producera söner och fler kuvöser, och i viss mån fortsätter väl kampen för reproduktiva rättigheter kring abort och preventivmedel än i dag mot dessa medeltida element inom kyrkan – utom i Afrika, där den amerikanska regimen aktivt motarbetar sådant, just där det behövs som mest.
Att man förfar tvärtom med motsvarande kvinnoförtryck inom islam har att göra med att «antirasism» är en överideologi som tar överhanden framför den normala feminismen. Invandring, därtill i massiva kvantiteter, har blivit en helig rättighetsko som inte får ifrågasättas, och gör man ändå det stämplas man automatiskt som «rasist».
Så även Kina, trots att landets hantering av utanförskap och radikalisering i Xinjiang inte skiljer sig från motsvarande landsomfattande sociala kampanjer sedan Folkrepublikens bildande. Det är inte heller någon nyhet att Kina har en policy kring begränsning av reproduktion, tidigare en ettbarnspolicy som numera är ersatt av en tvåbarnspolicy, med generöst utrymme för minoriteter och landsbor att sätta fler barn till världen, dock med en övre gräns.
Denna ansvarsfulla metod att hålla populationen inom hållbara ramar menar MR-jesuiter utgör en form av «demografiskt folkmord» eller möjligen «kulturellt folkmord», men man ska då komma ihåg att mänskliga rättigheter som fenomen är en form av modern religion och dess utövare typiskt religiösa element som sätter religiösa bryderier framför andra fri- och rättigheter i katalogen (här rätten till individuell självständighet, rätten till ett arbete och en inkomst, rätten till deltagande i samhällslivet med mera).
Detta är en form av «syntax error» som socialliberalerna, socialisterna och «feministerna» har att avlusa, ty i längden går det inte att upprätthålla dessa två oförenliga hållningar. Att vara socialliberal är att vara kluven, sägs det, men att stå mellan två hötappar utan att kunna välja är inte kluvenhet utan idioti. Ska man fortsätta försvara patriarkala företeelser i islams namn, eller ska man ta ställning för kvinnans och andra individers frihet och självständighet?
Man kan inte göra bådadera, och om man småningom väljer den traditionella liberalismen kommer man inte ha något annat val än att erkänna att Kinas hantering är den korrekta, en strategi värd att beundra och framförallt kopiera i våra av utanförskap allt mer tyngda samhällen.
