Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån, menade en tidigare statsminister. Andra har fyllt i med att det bara är invandrarna som har en spännande kultur, medan vår egen är begränsad till töntig midsommar och sådant som inte förslår mot nyare traditioner som spark med liten igelkott. Och i allra största allmänhet skryter svenskarna med sin kulturlöshet, och ger gärna bort köttbullarna till türkarna samt byter namn på sina negerbollar för att blidka andra folkslag, under det att man knäböjer i ursäkt för forna kolonialism, rasism och slaveri som aldrig var.
En sådan självutplånande och självförnekande attityd ses inte någonstans i övriga världen, utan där slåss man tvärtom med näbbar och klor för att bevara och försvara sitt hävdvunna kulturarv. Ett exempel ges i form av den koreanska nationalrätten gimchi (김치) – eller «kimchi» som det skrivs i Nordkorea och svenska medier – en sidorätt bestående av fermenterad kål och andra grönsaker, och som av FN har klassificerats som ett kulinariskt kulturarv.
Inläggningen ger rätten en surhet och därmed viss beständighet, på samma sätt som för surströmming (förmodligen av somaliskt ursprung) och saltade produkter, och det är denna process som gör den koreanska rätten unik. Den är belagd sedan flera tusen år tillbaka, med ett tidigare namn i chimchae (침채, 沈菜), som betyder blötlagda grönsaker.
Inte helt förvånande finns en snarlik rätt paocai (泡菜, kokta grönsaker; IPA: /pʰɑʊ̯t͡sʰaɪ̯/) i Kina, även om den vanligen inte fermenteras. Man kan här notera att den huvudsakliga ingrediensen i såväl gimchi som paocai är kinakål (大白菜, dabaicai), som stammar från norra Kina och där bara odlas sedan 1600-talet. Tidigare varianter av gimchi nyttjade istället främst rädisor.
Men även en fermenterad variant i form av suancai (酸菜, sura grönsaker) är vanlig i Kina, och minner om europeisk surkål. Kinakål är vanligen huvudingrediens, men i sydväst kan man också nyttja senap. Fermenteringen sker genom att lägga en vikt på kålen eller senapen (se video nedan).
Frågan huruvida gimchi är ett strikt koreanskt kulturarv eller om det möjligen är en fråga om fusion eller ett delat arv uppstår därmed, och saken har lett till heta debatter i såväl Kina och Korea som Japan – japanerna har här en variant kimuchi (キムチ) av mildare och ickefermenterat slag, vilket koreanerna menar är ett varumärkesintrång.
Med Kina går bråket djupare och har antagit närmast surrealistiska proportioner. Den senaste fnurran uppstod då standardiseringsorganisationen ISO upptog paocai i sin förteckning, varvid man noga deklarerade att dokumentet inte avser gimchi. En statlig kinesisk tidning hävdade emellertid att en standard därmed hade satts för den «kinaledda gimchi-industrin», ett uttalande som fick koreanerna att koka av ilska. Man menade att det var det senaste kinesiska försöket att söka världsherravälde genom att appropriera den koreanska nationalrätten.
Men det är även en ställföreträdare för andra politiska dispyter, till exempel gällande territorialrätten till ön (eller snarare revet) Suyanjiao (苏岩礁) / Ieodo (이어도) eller Sydkoreas installation av ett amerikanskt missilförsvar. Saken kompliceras av att närmare hälften av all koreansk gimchi importeras från Kina, medan Kina i sin tur via reglering har ordnat så att sydkoreansk gimchi inte kan exporteras till Kina – det är en sorts protektionism för att gynna paocai och andra inhemska varianter.
Vinnare i striden är kanske lite oväntat Kina, som på ett burdust sätt har fått uppmärksamhet för en internationellt sett okänd rätt som paocai. Det finns annars ingen i Kina som betvivlar att det rör sig om två skilda rätter, och även utrikesministeriet har sett sig nödgat förklara att det nog finns mer som förenar Kina och Korea än en dispyt om ursprunget till gimchi. Gimchi kallas i Kina annars labaicai (辣白菜, het vitkål) eller chaoxian paocai (朝鲜泡菜, koreansk paocai).
För en utomstående bedömare är den enkla sanningen här att gimchi är en unik koreansk rätt med ursprung i en allmänasiatisk kultur av fermentering och med ett nyare tillskott av kinesiska ingredienser, det vill säga en kulturell fusion.
Det är ekvivalent med att köttbullar är en unik svensk rätt, även om själva konceptet med rullade bullar av kött och grönsaker förekommer i många andra kulturer och ytterst är en sentida import i vårt land. Det är vidare liktydigt med att surströmming är en unik svensk rätt, även om andra kulturer både nyttjar fermentering och äter sill, eller att negerbollar är en unik svensk dessert, även om vi inte odlar vare sig choklad eller kokos i den höga nord.