Kina har fördubblat sin kärnvapenkapacitet sedan 2020, och har numera närmare fem hundra kärnstridsspetsar. Det är bara en tiondel av de amerikanska och ryska arsenalerna, men ändå skriker jänkarna som stuckna grisar i högan sky om det «kinesiska kärnvapenhotet», som därmed läggs till det «kinesiska hotet» överlag.
Hotretoriken har föga verklighetsförankring, men tjänar sitt retoriska syfte att ytterligare stärka det amerikanska militärindustriella komplexet och utöka den amerikanska militära överkapaciteten. Det är nämligen denna industri som bygger amerikansk välfärd och hegemoni, och man ser här ett gyllene tillfälle till ny kapprustning.
Under kalla kriget ledde en sådan kapprustning mellan USA och Sovjetunionen till kollaps för den instängda sovjetiska dvärgekonomin, men man kan nog inte räkna med att det scenariot ska komma att upprepas. Det är då troligare att amrisarna kör sig själva i bankrutt, givet att man har avindustrialiserat, utlokaliserat produktionen till Kina samt lider av en gigantisk statsskuld, samtidigt som Kina är världens ledande industrination med överlägsen produktionskapacitet.
Det amerikanska programmet för modernisering av kärnvapen har redan fördubblat sin budget till två biljoner dollar, motsvarande hela afghanistankriget, men den siffran lär komma att flerfaldigas ytterligare innan seklets mitt. Visst, man sätter folk i arbete och «producerar» i industri, men produkterna kan inte säljas och har ingen annan nytta än militär avskräckning.
USA:s avskräckning är emellertid redan tillräcklig och mer därtill, och det tjänar alltså inget verkligt syfte att söka nå kalla krigets nivåer av stridsspetsar. Ur strategisk synvinkel räcker det med att upprätthålla terrorbalans, vilket man gör med Ryssland. Kina behöver man i detta avseende inte bry sig om förrän dess kapacitet närmar sig eller överskrider den amerikanska, vilket inte lär ske i närtid, om någonsin.
Kinas motiv är att uppnå ett större mått av nukleär paritet, så som det anstår en supermakt. Att man utökar sin arsenal betyder alltså inte att man har för avsikt att begå självmord genom att angripa USA eller någon annan, utan syftar tvärtom till att befästa sin position som regional hegemon och hålla amerikanerna på mattan.
USA har nämligen vid ett flertal tillfällen hotat med kärnvapenattacker mot Kina, nämligen under koreakriget 1950 (inte mindre än trettiofyra atombomber planerades), och under första taiwankrisen 1954, då US-presidenten Eiseinhower hotade med kärnvapen i Fujian snett över Taiwan.
Kina producerde sin första atombomb 1964, och den första vätebomben följde ett par år därefter. Man hade ursprungligen sovjetiskt stöd, men man bröt som bekant med Sovjetunionen 1960, och har sedan dess stått på egna ben. Man ansåg det helt nödvändigt i ljuset av de (verkliga) amerikanska hoten att utveckla ett kärnvapenprogram för avskräckning. Även den tidigare historien med japansk ockupation motiverar en sådan strategi.
Den massiva amerikanska närvaron runt Kina samt den aggressiva amerikanska politiken gentemot Kina ger ytterligare incitament att stärka arsenalen, nämligen i fall konflikten når ett hetare stadium, exempelvis ett krig om Taiwan. Så länge Kinas arsenal är relativt beskedlig, kan USA alltjämt få för sig att nyttja kärnvapen mot Kina från Guam, långt från moderlandet.
Terrorbalans och strategisk stabilitet är alltså även Kinas motiv i detta avseende, och det man utvecklar är sin sekundära förmåga att retaliera, nämligen med angrepp av interkontinentala robotar från underjordiska silon från vitt spridda platser. Sådan avskräckning är uppenbarligen inget «hot» mot USA, men däremot mot fortsatt amerikansk regional hegemoni.
