Donald Trump är som bekant av åsikten att Kina stjäl USA:s pengar och använder dem till flygplan, raketer och robotar. I presidentens optik är det inte heller så att amerikanska investerares girighet har förlagt industrijobb till Kina för att utnyttja lägre löner, utan förstås Kina som stjäl amerikanska industrijobb.
Till yttermera visso är varenda kinesisk student i USA att betrakta som en particell med syfte att stjäla intellektuell egendom och i övrigt spionera för kommunistpartiets räkning, en tankefigur som även är populär i Sverige och EU. På samma sätt ses även företag numera som integrerade med kommunistpartiet, och det anses helt enkelt inte finnas självständiga kinesiska individer eller företag med högst egna ambitioner.
På denna analys har följt såväl handelskrig som diplomatiska kalamiteter. Kinesiska telekomföretag som Huawei och ZTE har förbjudits att bygga amerikanska 5G-nät, och Huaweis finanschef Meng Wanzhou hålls i husarrest i Kanada på amerikansk begäran. Tiktok och Wechat har bannlysts på amerikansk mark, med bud om fler kinesiska techföretag vad det lider. Spänningen i Sydkinesiska havet stiger, samtidigt som USA raggar allierade i en pakt mot Kina.
Trump erkänner nu öppet att målet är att frikoppla den amerikanska ekonomin från den kinesiska, en ambition som har legat i luften en längre tid. Man vill upprätthålla amerikansk hegemoni till varje pris och således hindra Kina från att utmana, en ambition som ytterst kan utmynna i krig.
Men med historien som fond kan man se att varken synsättet eller retoriken är ny. Kineser anlände i mitten av 1800-talet till USA i stora strömmar för att anlitas i de kontinentala järnvägsbyggena, på begäran av industrialister som ville utnyttja lågavlönad arbetskraft. Samtidigt bildades naturligtvis opposition mot de kineser som antogs ta de vitas arbeten, en företeelse vi känner igen från all sådan typ av migration.
Page Act antogs därför av kongressen 1875 i syfte att förbjuda immigration av kinesiska kvinnor, ett fördrag som 1882 följdes av Chinese Exclusion Act, som även förbjöd manlig kinesisk invandring. Lagen skulle gälla i tio år, men upphävdes först 1943 med Magnuson Act. Den senare lagstiftningen medgav viss invandring från Kina, men förbjöd samtidigt kineser att äga egendom och företag, tills dess den avskaffades under medborgarrättsrörelsen 1965 – detta är nittio år av statsrasism.
Den gula faran (Yellow peril) omfattade inte bara kineser, utan asiater överlag. Kineser, koreaner, japaner och indier kunde inte erhålla medborgarskap, fick inte äga fast egendom, samt förbjöds gifta sig med vita amerikaner. De tvangs även medföra bevis om uppehållstillstånd överallt, i annat fall kunde de deporteras eller dömas till straffarbete. Japaner i USA internerades under andra världskriget i koncentrationsläger enbart på grund av sin etniska tillhörighet.
Att Trump, som betecknar latinos som våldtäktsmän och sociala profitörer, bygger en mur mot Mexiko samt skickar nationalgardet mot demonstranter under de pågående raskravallerna, även skulle ha en direkt rasistisk syn på kineser kommer inte som en överraskning, utan är en strömning som finns i hans läger – det är den nya gula faran man vill bekämpa, främst representerad av ett Kina som står i begrepp att utmana och passera USA på ett flertal punkter. Retoriken kring «Wuhan-viruset» är härvidlag talande.
Företaget att frikoppla USA från Kina och den globala ordningen är dock dömt att misslyckas, eftersom ekonomierna är så djupt integrerade. Varje försök att rycka upp denna ordning kommer att kosta mer än det smakar, och att återställa den forna västerländska tillverkningsindustrin kommer att ta flera decennier i anspråk, om det ens är möjligt. Under tiden man försöker backa bandet kommer Kina dessutom bara att utöka avståndet och befästa det paradigmskifte vi bevittnar.
Men Trumps ambition visar samtidigt att USA:s roll som världsledare är över. Man kan inte göra anspråk på att upprätthålla ordning när man själv flagrant bryter mot alla regler som finns, och har som mål att till varje pris upprätthålla amerikansk överlägsenhet. Tanken att USA skulle vara en garant för mänskliga rättigheter är dessutom tämligen absurd givet landets tämligen skrala meriter ända in i modern tid.
Under Trump har USA åter blottat sitt fula tryne, och det vi ser är en nation i förfall. Europa har här en grannlaga uppgift att ta ställning till vilken väg vi vill gå framöver, ty den transatlantiska länken är inte längre en uppbygglig och framkomlig strategi.