Kroppspositivismens högborg i statstelevisionen berättar att gravida kvinnor upplever vikthets från offentligvårdens sida, nämligen efter att en «region» i sociala medier haft kampanj för en «ny metod» att hjälpa gravida kvinnor viktreducera. Huruvida även «gravida män» omfattas av programmet framgick emellertid inte av statsmediets rapport.
Det är allom bekant att kvinnor efter graviditeten oftast behåller en fetare profil, från något kilo upp till fem kilo, men det finns även en övre kvantil om tjugo procent som fläskar på sig mer än så. Det är väl ungefär där som äktenskapet blir strikt platonskt och mer handlar om en ekonomisk union.
Metoden – LEVA – riktar sig emellertid till kvinnor som redan innan graviditeten har utvecklat övervikt eller fetma, enligt kroppsmasseindex 27–35. Detta för att högt index riskerar komplicera graviditeten, och i största allmänhet innebär högre risk för (eller snarare samvarierar med) en lång rad folksjukdomar som diabetes, cancer, alzheimers, högt blodtryck med mera.
Den som redan innan graviditeten har lagt på sig väldeliga, riskerar alltså att yttermera dryga ut berget av fläsk, vilket därmed ytterligare komplicerar den egna metabolismen. Ur hälsosynpunkt är vårdens initiativ därmed motiverat och erkännansvärt, och man bör stå på sig istället för att retirera för fettaktivismens skräniga knektar.
Vårdens primära uppgift torde vara just att förebygga sjukdom genom att angripa fetma, och om det innebär ett visst mått av fettskammande och vikthets, så må så vara. Men det förutsätter samtidigt att man har en fungerande metod att erbjuda.
LEVA-metoden tycks emellertid inte vara särskilt ny (2012), och den har inte heller ett omfattande underlag (n=68, bortfall m=11 eller 16 %). Det är en observationsstudie (det vill säga inte en mer gedigen randomiserad kontrollstudie) som initialt omfattar tolv veckor, med uppföljning efter ett år.
Givet fyra grupper – kost, motion, kost + motion samt kontroll – erhålls fjorton försöksobjekt per grupp, efter bortfall. I medel tappar samtliga grupper vikt under tolv veckor, och den bibehålls eller sjunker ytterligare för samtliga grupper.
I medel minskar kostgruppen mest, nämligen -8.3±4.2 kg efter tolv veckor och -10.2±5.7 kg efter 52 veckor. För kost- och motionsgruppen är motsvarande data (-6.9±3.0, -7.3±6.3); för motionsgruppen (-2.4±3.2, -2.7±5.9); och för kontrollgruppen (-0.8±3.0, -0.9±6.6).
Men osäkerheterna i data är omfattande, så stora att de överlappar helt och hållet. Det finns därför objekt i kontrollgruppen som tappar mer i vikt än något objekt i samtliga andra grupper. Medeltal för blott fjorton personer i en observationsstudie har således tämligen begränsat värde.
Slutsatser man ändå kan dra är emellertid att motion inte är en gynnsam metod för att reducera vikt, vilket vi känner sedan tidigare. Men å andra sidan vet vi även att motion i kombination med kost i regel är mer effektivt än enbart kost, vilket emellertid inte är fallet i denna studie. Ska mammorna därvid dra slutsatsen att det är bättre att inte röra på sig?
Kostinterventionen består i 500 kcal reduktion i energi, omfattande de «Nordiska näringsrekommendationerna» för 2012, en kolhydrattung kost som här förordar lågfettsalternativ i kombination med reduktion av socker. Det rör sig i princip om praktisk «bantning» enligt 1950-talsstuk, med reduktion av portionsstorlek och omfattande intag av energifattiga grönsaker. Det torde röra sig om hungriga mammor, särskilt som de är under en amningsregim.
Motionsingreppet omfattar enbart promenader med barnvagn fyra gånger per vecka à fyrtiofem minuter, tydligen med 60–70 % maximal puls. Det är tveksamt om gång kan ge en sådan grad av ansträngning, men det är kanske möjligt för otränade objekt med omfattande övervikt eller rent av fetma.
Huruvida ett sådant klientel är förmöget att efterleva regimen är emellertid en annan fråga, och här har vi förmodligen orsaken till det paradoxala resultat i observationsstudien. Uppgiven omfattning motsvarar 83 % av regimen, eller 150 minuter gång per vecka – detta är WHO:s minimumnivå för fysisk aktivitet, och kan knappast räknas som «motion» i vedertagen bemärkelse.
Det man kan ta till sig av den begränsade observationsstudien är att det är fullt möjligt att med omläggning av kosten hantera vikt och därmed avsevärt förbättra hälsan, men att man nog inte har funnit en optimal metod. En större studie (n > 1000) är således påkallad, i vilken man även undersöker olika former av dieter och motionsformer.
Särskilt bör man studera vilken effekt ketogen regim har efter (men absolut inte under) graviditeten, givet en sådan kosts betydelse för adekvat tillförsel av näringsämnen för barnet under amning, omfattande vitaminer AEDK och B₁₂ samt fettsyror DHA och EPA som inte erhålls i tillräcklig mängd med de statliga «nordiska näringsrekommendationerna».
Mammor i övrigt har här ingen anledning vänta på den sirapssega forskningen, utan kan redan nu göra slag i saken. Under en regim av keto återfår man tämligen enkelt normal vikt och platt mage, varvid både hälsan och äktenskapet eller relationen i fråga kan bevaras intakta.
