Kristdemokraterna har ansiktet under vattenytan i opinionen, och kippar därför ständigt efter andan. Den ringa graden av tillgängligt syre påverkar ögonskenligen även den politik som lanseras i syfte att kravla sig upp på land, i det att den är i saknad av tecken på väl fungerande kognition.
Partilederskan Busch har tidigare satt det våta fingret i luften och i enlighet med de rådande (mediala) vindarna föreslagit att aborträtten ska grundlagsskyddas, nämligen för att sagda rätt är på reträtt i den demokratiska kräftgångens USA. En sådan reform är emellertid fel av två skäl, dels för att aborträtten inte tillnärmelsevis är hotad i Sverige och Västeuropa, och dels för att det inte är en grundlagsfråga utan ett ämne föremål för deliberativ politik i kammaren.
Härförleden föreslog den sexiga men veliga menederskan vidare en «folkkampanj mot antisemitism», utan att förstå att den sortens religiösa och politiska antisemitism som emanerar från islam (och tidigare kristendom) inte är identisk med den etniska och rasistiska antisemitism som präglade Europa för ett sekel sedan. En sådan kampanj skulle tala för döva förintelsetrötta öron, och inte heller nå dem det berör i någon nämnvärd utsträckning.
Nu drar Busch saken ett snäpp längre genom att i en debattartikel appellera till den sverigedemokratiska «rauspolitik» som för närvarande har vind i seglen, nämligen genom att specifikt föreslå utvisning för hatbrott mot judar. Det är visserligen en passus i artikeln, men det är den som är rubrikskapande.
Det finns inget principiellt att invända gentemot den lovvärda ansatsen att stävja den grova invandrarrelaterade kriminaliteten eller att angripa den allestädes närvarande muslimska antisemitismen, ej heller att utvisa element som inte har här att göra, men däremot får det vara nog och basta med att skilja ut grupper till höger och vänster som vare sig särskilt prekära (judarna) eller särskilt klandervärda (muslimerna).
Rättvisan måste vara helt blind inför sådana attribut, och enbart ta sikte på brottets karaktär snarare än vem som är föremål för brottet i en smal hierarkisk katalog av prekära grupper. Visst kan man gestalta en reform som ger utvisning för så kallade hatbrott, men bara under förutsättning att det då täcker alla slags hatmotiverade dåd, exempelvis mot sexuella minoriteter, politiker med mera. Vänsteranarkistiskt hat mot nazister måste därvidlag bedömas likvärdigt, för att ta ett exempel.
Vidare måste hatbrottets påföljd i övrigt vara likvärdig med dem för andra brott som kan ge utvisning, nämligen så att inte enbart invandrade muslimer utsätts för en riktad juridisk kampanj. Etniskt svenske Andersson kan visserligen inte utvisas, men måste i övrigt erhålla motsvarande påföljd i form av fängelse, om en sådan lagstiftning sjösätts. Inte för att hetslagar är önskvärda, men likhet inför lagen måste upprätthållas i en rättsstat.
Busch omvärver sitt dårpladder med hänvisning till att vårt land befinner sig i en «värderingskris», och att partiet därför tillsammans med andra har i uppgift att definiera vilka värderingar som ska definiera samhället. För Buschs vidkommande är detta självklart den «judisk-kristna etiken», även om den kanske inte är förenlig med grundlagsskyddad abort.
Men den «judisk-kristna etiken» är i själva verket ett nyare påfund, medan den specifikt kristna etiken förstås har varit antisemitisk sedan dess rötter lades i Rom. Hela kittet med pogromer, judegator (ghetton), judestjärnor och så vidare är av strikt kristet ursprung, och sedermera nyttjat av nationalsocialisterna för andra syften och med en mer industriell tillämpning av hatet. Man bör ha detta i åtanke när kristna i sen nutid tar judarnas parti och försöker jämka de båda lärorna.
Sant är förstås att judendom ligger till grund för kristendom, men även islam hör till samma abrahamitiska skola. De tre monoteistiska religionerna är för en utomstående betraktare som undertecknad helt snarlika, och det verkliga giftet står att finna i monoteismen själv, den absurda tanken att det bara existerar en rätt lära, nämligen just den jag omfattar. En sådan tankefigur leder med automatik till konflikt och krig.
Nej, grunden för Västerlandet har inte formats av «judisk-kristen etik», utan av romersk lag (och dess föregångare hela vägen till Hammurabi, innefattande just likhet inför lagen), atensk demokrati och jonisk vetenskap, med omfattande kulturell import från de första civilisationerna i Levanten. Kristendom är i sammanhanget ett tunt lager av fernissa som sedermera har strukits över detta väldiga bygge, men flagorna har som bekant tilltagit med åren.
Förvisso är vi i behov av både renovering av och ett nytt lager färg på det förfallna svenska huset, och postmodern regnbågskulör är då kanske inte den optimala lösningen, men det är inte heller lunsigt kristet pigment från anno dazumal. Vi har lämnat det stadiet bakom oss, och har att ur rationell vetenskap dana såväl moral som värderingar i övrigt. Vårt hus kan inte vila på labil popkristen grund.