Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.
På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.
För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.
Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.
Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.
USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.
Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.
Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.
Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.
USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.
USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.
Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.
Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.
Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.
Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.
De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.
