Andelen barn och unga med neuropsykiatriska diagnoser som autism och ADHD ökar år för år, med mer än en tredubbling på ett decennium. Här kan man föreställa sig ett antal faktorer för sådan ökad incidens, exempelvis att förbättrad vård fångar upp fler patienter i «mörkertalet», att föräldrar har ökad «benägenhet» att rapportera störningar, och att det finns ett pekuniärt motiv för vårdindustrin att portionera ut allt fler bokstavsdiagnoser på det att man kan öka förskrivningen (försäljningen) av kemiska preparat till läkemedelsindustrins fromma samt ytterligare vidga den egna affärsdomänen.
Men samtidigt är det uppenbart att incidensen är högst verklig, och att sådana som Klimat-Greta och andra gen Z-aktivister med kognitiva störningar blir allt fler, med nojor kring «trygga rum» och «mikroaggression» samt ätstörningar med flera inslag. En given fråga är då orsaken härför.
Vi kan direkt utesluta genetiska faktorer, eftersom människan inte evolverar under så korta tidsrymder, särskilt inte i saknad av evolutionärt tryck. Däremot förekommer möjligen epigenetiska faktorer, det vill säga att miljön triggar en latent genetisk disposition för att utveckla neuropsykiatriska problem. Expertisen i fältet vill i vart fall peka på ett ganska starkt genetiskt samband om drygt två tredjedelar.
Det är ändå miljön som är den utlösande faktorn, men vad den skulle bestå i är a priori oklart. Man kan här notera att incidensen av neuropsykiatriska diagnoser varierar högst påtagligt i världen, med en betydligt högre frekvens i USA, Kanada, Australien, Östeuropa och de skandinaviska länderna än övriga Europa eller Östasien.
Föreslagna mekanismer omfattar en allt högre förekomst av mikroplaster i miljön, överdriven skärmkonsumtion med mera, men korrelationen är ytterligt svag givet den observerade globala fördelningen. Sådana faktorer kan möjligen ha inverkan på den yttersta marginalen, men är inte huvudorsaken.
En mer givande hypotes – oaktat skillnader i välstånd, vårdresurser med mera – är då att det rör sig om en metabol åkomma, som av en händelse samvarierar väl med andra patologiska tillstånd som fetma, diabetes, depression, demens med flera. Det är ett uttryck för att alla dessa tillstånd har en gemensam nämnare, som vi finner i kost och övrig livsföring.
Att USA «leder» ligan i samtliga dessa företeelser beror nog inte så mycket på att man är ett rikare land, utan på den amerikanska «standarddieten» omfattande två tredjedelar processmat fullproppad med tillsatt socker och industrioljor, i kombination med usel stadsplanering som premierar bilkörning och motverkar cykling och gång. USA har helt enkelt «kommit längre», men Europa och andra delar av världen följer hack i häl, varvid Sverige är i ett ganska långt framskridet stadium avseende processmat.
Helt säkert tror många nog att vi här har snöat in fullständigt på matolja, men det är svårt att inte se sambandet mellan ökad konsumtion av sådana industrioljor (i kombination med socker) och ökad frekvens av ett helt koppel av sjukdomar, samtidigt som välfärden ökar och medicinen blir mer avancerad. Studerar man biokemin mer ingående, blir det närmast omöjligt att dra någon annan slutsats.
Den gemensamma nämnaren heter här oxidativ stress, ett tillstånd av kraftigt förhöjd metabol störning i organismen, då kemiskt mer reaktiva radikaler reagerar med molekyler i celler. En viss nivå av oxidativ stress är normal och omöjlig att undgå för syredrivna organismer, exempelvis under motion, och kroppen har väl utvecklade funktioner för att hantera sådan stress medelst autofagi och produktion av antioxidanter.
Problemet har således att göra med omfattningen, varvid man kan notera att fria radikaler tenderar att angripa vissa komponenter mer än andra, framförallt ω-6-fettsyror som linolsyra. Vi har tidigare berört strukturen hos fettsyror, varvid dubbelbindningar i kolkedjan gör fettet mjukt och flytande, men också känsligt för oxidering.
Oxideringen kan leda till uppkomst av transfett, nämligen om fel isomerer bildas, men det större problemet är att oxideringen sker i kedjereaktion, varvid nya fria radikaler genereras, som i sin tur reagerar vidare med andra ω-6-fettsyror. Därmed uppstår kronisk inflammation som följd, med plackbildning, celldöd och andra skadliga resultat.
Av relevans för neuropsykiatriska sjukdomar som ADHD och autism är produktionen av 4-HNE under oxidering av ω-6-fettsyror. 4-HNE, eller 4-hydroxy-2-nonenal, är en aldehyd med två inledande (α, β) dubbelbindningar i kolkedjan, en omättad form som har störande inverkan på signalsubstanser.
Rapsolja och andra industrioljor med hög halt av linolsyra har initialt en viss förekomst av 4-HNE, men utöver det dietära tillskottet bildas ytterligare 4-HNE då fria radikaler i kedjereaktion angriper linolsyran i fettvävnad, varvid omfattningen av problemen står i proportion till förekomsten av linolsyra. Normal halt av linolsyra är runt två procent av fettvävnaden, medan amerikaner numera har 20 % förekomst och européer 11 %. Är du fortfarande inte övertygad‽
Här har vi också orsaken till att ω-3- och ω-9-fettsyror inte har motsvarande skadliga inverkan, då ω-6-fettsyror är specifikt känsliga för denna typ av kedjeoxidering. ω-3 (vegetabilisk α-linolensyra eller animalisk DHA, DPA och EPA) är i själva verket antiinflammatorisk, och motverkar därför ω-6, men bara under förutsättning att proportionen ω-6:ω-3 är likvärdig. ω-9 (oljesyra) i olivolja är i detta avseende neutral.
Av detta följer även att problemet kan åtgärdas genom kraftigt minskat intag av ω-6 och ökat av ω-3, särskilt genom större konsumtion av fisk, ägg, fiskolja samt lin- eller chiafrön. Helst bör det ske i kombination med drastiskt minskat intag av fritt socker och raffinerade kolhydrater, eftersom även socker bidrar till plackbildning i artärer och hjärna (AGEs). Klimat-Greta skulle således kunna botas genom omläggning av diet och livsföring, till hela världens fromma.