Västgänget i G7 förlade påpassligt sin årliga sammankomst i tät anslutning till den «fredskonferens» kring Ukraïna som i dagarna hålls i Schweiz. Sleepy Joe Bidens mentala hälsa tycks emellertid inte medge ytterligare strapatser, efter att under gårdagen återigen ha setts stirra åt annat håll under inre själavandring, och han ersätts därför av Kamala.
Tillkommer gör även de flesta statschefer i Europeiska unionen, likväl som de gängse icke folkvalda ledarfigurerna i unionen. Symptomatiskt nog skickar dock de flesta länder utanför detta västliga kotteri lägre representanter på minister- eller diplomatnivå, eftersom man vill upprätthålla en mer neutral hållning – detta är ju ett krig mellan Ryssland och Väst mer än något annat, en träta som inte angår övriga världen, på samma sätt som vi skiter högaktningsfullt i konflikterna i Myanmar och Jemen.
Brics-länderna Indien, Brasilien, Sydafrika och Förenade Arabemiraten hör självklart till denna skara, medan Kina inte deltar alls på grund av att Ryssland inte har bjudits in. Man ser det som tämligen meningslöst att diskutera «fred» utan att de båda kontrahenterna deltar i samtalen.
Även kandidater till Brics i form av Indonesien, Thailand, Türkiet, Bahrain och Komorerna skickar representanter på lägre nivå, så ock Sydkorea, Singapore, Mexiko och Ungern med flera. Man kan därför se konferensen som ytterligare en tillställning där den ena krigförande sidan i form av USA, EU och Ukraïna lägger ut den godhetssignalerande texten, medan det «globala syd» lyssnar med ena örat.
Deltar gör även påvenatet i Rom och Konstantinopels ekumeniska patriarkat, som om dessa entiteter har något alls att göra med saken. Det visar emellertid att det är det kristna och ständigt missionerande Väst som håller i taktpinnen, och världen i övrigt undrar nog varför inte buddistiska och andra organisationer är representerade på samma vis.
Ur denna konferens kan förstås inte komma någon fred, utan man får se det som en ansats att försöka hitta ramar kring vilka världen kan enas innan man påbörjar de egentliga fredssamtalen. Samtidigt har den besvärliga verkligheten att Ryssland kontrollerar de territorier man har annekterat, ett förhållande som inte kommer att förändras med mindre än att Väst sätter in gubbar i Ukraïna – och det lär helt enkelt inte hända.
Vän av ordning invänder då med emfas att vi väl inte kan låta den starkes rätt avgöra saken⁉ Men sådan är alltså realpolitiken, och så har den alltid varit. I detta fall segrar inte USA, utan någon annan, men resultatet är ändå det samma i detta perspektiv. USA:s och i viss mån EU:s geopolitiska ambition att vidga sina domäner till Ukraïna har misslyckats, och Moskva har framgångsrikt undanröjt vad man i Kreml uppfattar som ett hot.
Om detta kan man tycka vad man vill, men det är verkligheten, och det är bara den man kan förhålla sig till. För EU:s del vore en frusen konflikt katastrofal, medan det kunde passa Washington ganska bra att dominera både Ryssland och EU på detta vis. Mest av alla vinner dock Kina, särskilt i det längre loppet, vilket borde oroa de kinafientliga krafterna. Vi som har viss sympati för Kinas strävanden uppskattar inte nödvändigtvis denna utveckling, i vart fall inte i egenskap av européer.
Vägen ut ur detta dilemma är således att anställa en verklig fredskonferens, där båda parter deltar under realistiska villkor. Kiev har förlorat, och måste inse detta. Zelenskyj har ingenting alls att vinna på fortsatt konflikt, men väl mer att förlora.