Den förväntade fångutväxlingen med Iran har slutligen skett, varvid den svenske EU-agenten Johan Floderus har fått smaka på friheten för första gången på två år. Han och sverigeiraniern Saeed Azizi sattes på fri fot av Tehran, i utbyte mot att Stockholm på motsvarande vis frigav den för «folkrättsbrott» dömde Hamid Nouri.
Däremot ingick inte den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali i pjäsbytet, vilket gav upphov till en del kritik. Den senare har suttit fängslad sedan 2016, sedermera dömd till döden 2017 för spioneri. Sverige har för närvarande inga fler kort att spela, varför Djalali därmed lämnas i sticket.
En sak kan vi dock vara säkra på, och det är att anklagelser mot våra gubbar alltid är grundlösa! Sverige har inte spioner, utan sådant är det bara den iranska regimen och andra skurkstater som har. Vi bedriver bara signalspaning. Omvänt är de gubbar vi lagför i namn av «internationell jurisdiktion» alltid skyldiga, och vår juridiska hantering alltid klanderfri. Stats- och kommersmedier i huvudfåran kan gå i god för allt detta, och därmed har saken uppnått högsta sanningsvärde.
På samma sätt förhåller det sig med Väst överhuvudtaget, och skurkstaternas grundlösa lagföring av våra oskyldiga medborgare går då vanligen under benämningen gisslandiplomati, ett politiskt spel som alltså bara förekommer på den andra sidan, medan vi åberopar «internationell» rätt. Som i fallet Julian Assange.
Nå, sarkasm åsido finns det naturligtvis ett mått av sanning i hur Iran agerar, men å andra sidan sker det med viss nödvändighet givet hur utsatt man är från Väst i form av sanktioner och andra påtryckningar. Ingen tvivlar väl egentligen på att Hamid Nouri är skyldig för det han anklagas för, eller att Tehran har kontrat med att norpa en av våra gubbar som hämnd.
Men å andra sidan föreligger inget sådant qui pro quo i fallet Djalali, som alltså inte är knutet till något motsvarande svenskt ärende. Tehran vill överhuvudtaget inte förhandla om saken, varför det knappast kan röra sig om «gisslandiplomati», utan om en genuin anklagelse. Men den är förstås ändå «grundlös», enbart för att det är Iran som står för den.
Även den store poeten Gui Minhai, rattfyllot som körde ihjäl en ung kvinnlig student och sedermera avvek från sitt villkorliga straff samt bedrev illegal smuggling från Hongkong, återfinns i kategorin av «grundlöst» anklagade personer, som om Kina skulle ägna sig åt att lagföra personer på måfå. Även här har svenska stats- och kommersmedier, med benäget bistånd av hans förvirrade dotter, utfört ett gediget propagandaarbete i att söka få Gui att framstå som det allra oskyldigaste av lamm.
Men inte heller i fallet Gui finns någon form av reciprok pjäs, och Sverige har därför inga kort att spela. Gui kommer därför att sitta sina tio år, och därefter beläggas med reseförbud och rapporteringsskyldighet, i grunden för att statuera exempel mot den svenska malligheten och arrogansen. Man kunde från svensk sida inte ha skött fallet sämre.
Arrogansen och den övermaga attityden återkommer också i den diplomatiska pingpongpolitiken med Iran, nämligen den märkliga synen att Sverige skulle ha behörighet att döma andra länders medborgare i svensk domstol för brott begångna utomlands. Det är återigen ett fall av svenskt storhetsvansinne, där man utser sig själv till något slags förvaltare av internationell rätt.
Men Iran kunde lika gärna göra det samma, på sina grunder och i sin tolkning, och därmed har inte åstadkommits annat än att vart och ett land bedriver juridik mot andra nationer, naturligtvis helt i strid med folkrätten och FN-stadgan. «Internationell jurisdiktion» är alltså ett oerhört farligt begrepp, i det att man därmed inkräktar på andra staters suveränitet.
Enbart stormakter tar sig rätten att agera under sådana premisser, och när småstater som Sverige vill spela samma spel går det lätt fel. Sverige har bränt sig rejält på fingrarna, och bränt barn gör bäst i att fortsättningsvis sky elden. I annat fall väntar betydligt svårare diplomatiska nötter att knäcka, särskilt om man skulle få för sig att bråka med starkare makter än Iran.
