Ont krut förgås inte så lätt, vilket illustreras av att statsmannen Henry Kissinger just har passerat hundra års levnad. Han är förknippad med en rad omvälvande händelser, som den amerikanska inblandningen i den chilenska statskuppen 1973 samt i bombliberalismen över Kambodja 1970–1973 under Vietnamkriget.
Men framförallt kom han att spela en avgörande roll i att etablera formella förbindelser med Kina under pingpongdiplomatin 1971, då Kissinger under hemliga former överlade med premiärminister Zhou Enlai och därmed banade väg för Nixons senare besök 1972. Det är alltså på Kissinger Expressens ledarredaktion borde skylla allt dåligt som har hänt!
Egentligen var det Mao som var den drivande parten, i det att Kina satt i ett skruvstäd under amerikanska sanktioner och var i stort behov av att få åtkomst till världsmarknaden, dels för att exportera egna produkter, men även för att kunna producera konstgödsel till ett jordbruk som nätt och jämnt kunde försörja befolkningen.
Men även USA var i behov av Kina för att kunna göra en någorlunda snygg exit från Vietnam samt för att kapsla in Sovjetunionen. Zhongnanhai och Kreml hade vid tiden varit bittra fiender under nära ett decennium, och med ett närmande till Beijing skulle USA kunna nyttja Kina som en bricka i det geopolitiska spelet under kalla kriget.
Intressant nog försöker Washington numera ringa in eller i vart fall begränsa Kina på motsvarande sätt, med allierade kors och tvärs över «Indo-pacifien», även om det i grunden är en helt annan situation. Bland annat är de båda länderna så ömsesidigt beroende av varandra att en repris av det sovjetiska imperiets sönderfall inte är att vänta – det skulle i så fall vara den amerikanska statens nedgång.
Den realpolitiska ådran stammar delvis från den judiska barndomen i Hitlers Tyskland, en uppväxt som fostrade Kissinger i att godta ödet och gilla läget, och att verka efter den verklighet som är förhandenvarande snarare än efter ett önskat ideal eller höga principer. Det är en nyttig egenskap för den som har att fatta svåra beslut i utrikespolitiska spörsmål.
I Kina är Kissinger alljämt aktad, medan man i Väst är mer kluven till hans gärningar. Och så har det för övrigt alltid varit, ända sedan han 1973 tillsammans med Lê Đức Thọ erhöll Nobels fredspris för att ha dragit sig ur ett tjugo år långt krig (känns det igen?). Hans insats som utrikesminister begränsade sig inte till att avsluta kriget, utan även att dirigera spelet under den mest intensiva fasen.
Det är Kissinger som lät övertala Vita huset att dra sig tillbaka från Taiwan, där man sedan förlusten under Koreakriget hade en militärbas i syfte att motverka fastlandets eventuella aggressioner. Svängningen i FN om att erkänna Folkrepubliken snarare än Republiken på Taiwan som hela Kinas företrädare bidrog förstås till den hållningen, även om man har behållit en tvetydig attityd i frågan in i nutiden.
I motsats till de flesta andra står Kissinger även på den realpolitiska sidan i fråga om incidenten vid Himmelsfrid 1989, då han tog Deng Xiaopings parti för att slå ned upproret med våld. I annat fall hade Kina riskerat att halka in i sönderfall, och därmed hade de efterföljande fyrtio årens ekonomiska tillväxt i stort uteblivit, likväl som landets allt större politiska betydelse. Kina hade då gått Rysslands öde till mötes, med en svag ekonomisk utveckling. Kissinger förstod den sortens logik.
Han har även varit framsynt i att bedöma utvecklingen i Ukraïna långt innan kriget blev verklighet, och han tar därvid positionen att Krim är ryskt och att Kiev inte kan gå med i Nato. För sådant blir man numera förklarad persona non grata, men detta är en man från verkligheten snarare än en ideolog som torgför idealistisk bombastisk retorik från någon tidnings ledarsida – en äkta liberal republikan.