Minns du nyheten om att invandringen ger ett tillskott om en halv miljard till Sandviken? Så hette det 2014, men bara några år senare drogs man med enorma underskott i budgeten. Och i dag har man som på så många andra håll i landet att hantera konsekvenserna av «kompetenstillströmningen» i form av skjutningar och annan gängkriminalitet.
Men tanken att migration från tredje världen är en vinstaffär lever kvar i många samhällsskikt. Det är och har varit en bärande samhällsmyt under innevarande århundrade, odlad framförallt i elitskikten och propagerad nedåt i hierarkin, även om en kursändring har inletts.
Men samhällsmyterna – och de besläktade samhällslögnerna – är samtidigt legio. Ta till exempel föreställningen om det narkotikafria samhället, som har odlats i närmare ett halvsekel på amerikansk förlaga, utan att det för den skull har realiserats, utan istället tvärtom förvärrat problemet, inte minst genom att ge en födkrok till just gängkriminella.
Även sexköpslagen och bevekelsegrunderna för den hör till samma slags mytbildning, som är så ingrodd att man inte kan retirera från denna cementerade position utan att alldeles tappa ansiktet. Det vore nämligen liktydigt med att hävda att man har haft fel i femtio år.
Förr eller senare tvingas man emellertid av verkligheten till reträtt, som när Socialdemokraterna lät publicera en vitbok över misslyckandet i integrationspolitiken. Man erkänner egna felsteg för att kunna lämna saken bakom sig och ta nya tag, samtidigt som man i den kontinuerliga debatten väljer att ljuga om sitt tidigare engagemang och istället säger sig ha varit en föregångare i att strama åt migrationen och bearbeta gängvåldet – man skyller på Reinfeldt…
Jag känner detta folk – vant, att af sig värderas. Det tål ej att dess land af svagheten regeras. Kompromisslösheten gör sig därför gällande, och med den följer ett långvarigt utnötningskrig i de politiska skyttegravarna. Det är inte fakta och verklighet som är avgörande, utan viljan att segra, den rättshaveristiska ådran.
En ny sådan samhällsmyt odlas för närvarande kring kriget i Ukraïna, föreställningen att vi står med Kiev «så länge det behövs», nämligen för att vi annars står näst på tur i Putins världsturné. Slaget om Ukraïna gäller därför, i denna retorik, demokratins fortsatta existens, en tanke som upprätthålls inte bara av det politiska skiktet utan även av stats- och kommersmedier i huvudfåran. Härav följer ytterligare en mytbildning, nämligen den om behovet av medlemskap i Nato.
Men på samma sätt som i migrationsfrågan låser man därmed fast sig i ett hallucinogent narrativ som inte har något med verkligheten att göra, och har därmed ingen bekväm reträttväg. Denna europeiska samhällsmyt blir därför ett huvudbry när eliten slutligen förstår att kriget inte kan vinnas, och att man måste lirka sig ur situationen utan att rodna. Det ska bli spännande att se hur man slutligen väljer att lägga fram strategin.
Mer intressant är kanske varför allmogen gång efter annan låter sig duperas sålunda av mediekonglomerat och politiska krafter, varför man sväljer «fake news» och myter utan att revidera förhållandet till dessa källor, och varför man inte kräver en mer objektiv, konsekvensneutral och faktisk förmedling. Man kan inte tolka det som annat än att propaganda fortfarande fungerar bra gentemot den stora massan.