Kina-hatet har kommit av sig något i medierna på senare tid, i ljuset av den amerikanska skurkstatens ansats att lägga beslag på europeiskt territorium i form av Grönland samt Rysslands fortsatta krigföring i Ukraïna. Man gör kanske den elementära observationen att Kina inte har sina krigsbåtar vare sig här eller någon annanstans i närheten av oss, och därmed alltså inte utgör det «hot» man har yrat om.
Sådana mediehus som statstelevisionen har till och med placerat en riktig journalist i landet, samtidigt som mer objektiva nyheter publiceras, som att landet numera är den preeminenta vetenskapliga nationen i världen. Beijing framstår allt mer som världens stabilisator i en orolig tid, och landets ledare Xi Jinping som den statsman som upprätthåller både den «regelbaserade världsordningen» och frihandeln.
Det är samtidigt oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet, för att parafrasera en gammel sosseledare. Kina har i dagarna publicerat räkenskaperna för föregående års byteshandel, med resultat att bytesbalansen uppgick till 1.2 biljoner dollar. Ingen annan nation har någonsin kommit i närheten av sådana siffror.
Kina accelererar samtidigt som man utsätts för USA:s handelskrig, och man har sedan lång tid tillbaka planerat för just denna utveckling. Dels routar man om handeln på Amerika genom att nyttja transithamnar i tredje land med lägre tullsatser, för att där paketera om godset mot ett visst courtage, och dels satsar man mer på andra marknader.
Samtidigt fortsätter både det amerikanska och det europeiska handelsunderskottet gentemot Kina att växa, trots protektionism i form av strafftullar och dyrare paketavgifter. Europa och särskilt Tyskland har heroinistens beroende av Kina, men det är att märka att langaren i Beijing är lika beroende av oss – det är vad man kallar vinn-vinn.
För att jämna ut spelplanen måste relationerna och samarbetena fördjupas, bland annat genom att damma av och ratificera investeringsavtalet CAI, på det att europeiska producenter kan få bättre åtkomst till Kinas jättemarknad. Europa måste i gengäld skrota strafftullarna och låta grön kinesisk teknik stå för den fortsatta omställningen, medan europeiskt näringsliv förnyar sig under bättre villkor kring energi och statliga stöd – en europeisk industripolitik.
Jag har väl länge ylat här i mitt garage om att vi måste närma oss Kina, och den senaste tidens utveckling stärker bara den tesen. Man ska aldrig lägga alla ägg i samma korg, utan måste ha flera aktörer att bolla med för bästa resultat. Nu när den amerikanska korgen är trasig och alla ägg har ramlat ut och krossats mot marken, är det hög tid att diversifiera politiken och ekonomin genom att stärka förbindelserna med Beijing.
