Landet förklarade sig självständigt redan 1990, men betraktas alltjämt av omvärlden som en del av Moldavien. Man har emellertid effektiv kontroll över sitt territorium, med egen konstitution, flagga, valuta och så vidare, under ett parlamentariskt presidentsystem.
Men i likhet med Katalonien, Abchazien och andra utbrytaregioner i Europa, erhåller man inget stöd för sin frihetssträvan. Västledare vill ogärna se ytterligare balkanisering av Europa, samtidigt som man aktivt strävar efter att stycka upp förmenta fiender världen över, exempelvis Kina – man infiltrerar och lägger sig i Hongkong, Xinjiang och Tibet, samtidigt som man har dubbla måttstockar kring utbrytarprovinsen Taiwan.
Samma frihetstörst gör sig inte riktigt gällande kring Transnistrien, för att landet lutar mot Ryssland och således vill tillhöra en traditionellt östlig sfär snarare än det Väst som Moldavien strävar efter att ingå i. Det är i grunden samma slags konflikt som i Sydossetien, Abchazien och Nagorno-Karabach eller tidigare Donetsk.
Vad transnistrierna själva anser är härvidlag sekundärt, eftersom det finns större geopolitiska ambitioner i bakgrunden. Exempelvis EU har nyligen uttalat vilja att inkorporera Georgien och Moldavien i unionen, just för att suga åt sig forna sovjetspillror och kontrollera utbrytarrepublikerna därstädes samt i syfte att hålla Ryssland i schack.
De där krusidullerna och piruetterna man brukar göra kring folkrätt, demokrati och så vidare är mest retorik i syfte att försköna den egna expansionen och ge någon sorts rational för sitt agerande, och man talar som alltid med dubbla tungor. Tydligen är Israel ett land som har en ovillkorlig rätt att existera, men man kan inte på en och samma gång erkänna Palestina?
Nå, en fundamental skillnad är här att Transnistrien har de facto-kontroll över sitt territorium, och man har även en mindre rysk fredsbevarande styrka på plats. Inte ens Ryssland har erkänt republiken, men ger naturligtvis inofficiellt stöd.
Men ett officiellt erkännande kan komma i dagarna, sedan delar av Transistriens proryska regering har begärt skydd av Moskva från moldavisk infiltration. Därmed kan ett pärlband av andra stater följa i Rysslands spår, varvid självständighetsfrågan kan bli föremål för mer formell deliberation i FN-skrapan.
Transistrien kan även komma att ingå i ryska federationen, vilket då ger Moskva en östlig front mot Ukraïna och ett gott incitament att täppa till korridoren mellan Krim och Transnistrien, nämligen genom att inta Odessa och skära av Kievs kontakt med Svarta havet. Huvudvärken blir allt svårare i Bryssels tandemkvarter för EU och Nato.
Utvecklingen bekräftar egentligen bara den här ofta anförda tanken att det vore en god idé att söka ett fredsfördrag under status quo, istället för att se hela Ukraïna sväljas av Ryssland, ty det blir det logiska resultatet om konflikten tillåts pågå ad infinitum, nämligen för att stödet till Kiev successivt kommer att minska och att man därmed saknar motståndskraft. Och ett självständigt Transnistrien är kanske ändå ett bättre alternativ än att Rysslands gränser förflyttas längre västerut?
