Unionen har sitt historiska ursprung i Kol- och stålgemenskapen mellan sex västeuropeiska länder, i syfte att förhindra nytt krig i Europa, nämligen genom att ingå i ett ömsesidigt beroende kring den materiel som är grundläggande för militära konflikter. Ur den kärnan har EU sedermera vuxit fram och organiskt kommit att omfatta tjugosju medlemsländer enligt på förhand givna kriterier.
De högt satta villkoren kring rättsstat, marknadsekonomi, demokrati, mänskliga rättigheter med mera enligt köpenhamnskriterierna har tjänat som garant för unionens stabilitet, eftersom en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Man har aldrig skyndat att ta in nya medlemsländer, utan har istället med medlemskap som lockbete gett incitament till länder att anpassa sig.
Under de förutsättningarna har Nordmakedonien stått i kö som kandidatland sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Serbien sedan 2012 och Albanien sedan 2014, jämte Türkiet sedan 1999, men där den senare ansökan är fryst efter landets utveckling i fel riktning. Förhandlingar pågår löpande med de förra länderna, som successivt och kontinuerligt justerar sina institutioner för att uppfylla kriteriena.
Sedan kriget i Ukraïna inleddes har Bryssel emellertid anammat en annan filosofi, och tycks numera se mer geopolitiskt på medlemskap i unionen, varvid man skyndsamt vill expandera sina domäner i syfte att mota Ryssland i grind. Således antogs både Ukraïna och Moldavien som kandidatländer 2022 (tillsammans med Bosnien) och man har nu beslutat att inleda förhandlingar med båda. Därtill har Georgien – ett kaukasiskt land i Sydvästasien – getts kandidatstatus.
Samtliga tre länder är forna delar av det ryska imperiet likväl som Sovjetunionen, och länderna är splittrade i vilken sfär man vill tillhöra, med interna konflikter och oklara territoriala anspråk. För Rysslands vidkommande gäller saken främst säkerhet i samma avseende som utvecklingen i Ukraïna, och man kommer inte att tillåta länderna i fråga att sväljas av Nato.
Moskva har traditionellt inte haft något att invända mot Ukraïna eller något annat land som EU-medlem, men i ljuset av att unionen nu agerar i samklang med Nato och öppet antyder geopolitiska ambitioner, lär saken komma i ett helt annat läge. Kreml kommer att tolka det som en fientlig handling i syfte att småningom inlemma de tre staterna inte bara i unionen utan även i försvarsalliansen.
Därför är EU:s skiftning mot geopolitik kontraproduktiv, eftersom det närmast garanterar att framförallt Georgien blir en naturlig rysk måltavla, med Moldavien som möjlig option beroende på det slutliga utfallet i Ukraïna. EU och Nato har inte lärt läxan av Moskvas veto kring Ukraïna som Nato-medlem, utan tycks vilja fortsätta framhärda i sin expansionism.
Detta är emellertid inte EU:s väsen och funktion, och färgrevolution i länder präglade av splittring är inte vår grej, utan jänkarnas specialitet. Förutom att man destabiliserar länderna i fråga och utsätter dem för potentiell rysk aggression, äventyrar man unionens framtid och fortbestånd genom att agera utanför de givna ramarna i syfte att plocka in korrupta hybridregimer som står synnerligen långt från erforderliga kriterier.
Det är här inte bara Ukraïna som är en konfliktzon, utan även övriga nya kandidater. Moldavien har ingen kontroll över det självstyrande Transnistrien, som står Moskva nära. Georgien har förlorat greppet över Sydossetien och Abchazien, som erkänns som självständiga stater av Ryssland och en rad andra länder. Även Kosovo saknar fullt internationellt erkännande. Dessa stater har inte i EU att göra under nuvarande omständigheter.
Noga räknat har EU en geopolitisk roll att spela, som en given tredje pol mellan USA och Kina, med Ryssland som en regional stormakt i grannskapet. Men den rollen omfattar inte aggressiv expansionism eller konflikt, utan måste ha som fundament en stark och stabil union med enskilda länder i ekonomisk och annan harmoni samt under stark värdegemenskap. Ukraïna, Moldavien och Georgien hör inte till den skaran.
