Tidö-regimen vill naturligtvis gjuta olja på vågorna, särskilt i syfte att ro i land medlemskapet i den förlegade försvarsorganisationen Nato, efter att uppretade islamister i Mellanöstern i veckan anställt protester mot Sverige. Men M-ministärens uttalande väcker samtidigt frågetecken, eftersom innehållet är väsensfrämmande för svensk och europeisk tradition.
Med anledning av koranbränningen tidigare i veckan, och att den föranlett kritik från Islamiska konferensorganisationen, meddelar Utrikesdepartementet således att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige». Man uttalar vidare: «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»
Är det således Billströms och moderatregimens mening att den irakiske flyktingen Salwan Momika brände en koran som «uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans», eller hade dissidenten i fråga möjligen tämligen goda skäl att manifestera mot en hatskrift och en fascistoid ideologi som för såväl honom som många andra i den islamiska världen har inneburit svåra plågor?
Är det då också Billströms och moderatregimens avsikt att skicka tillbaka dissidenten i fråga till Irak, för att där ställas inför «rättvisa»? Det är nämligen den praktiska innebörden av att Momikas handling inte har «någon plats i Sverige eller i Europa».
Det är tänkvärt, att när för en gångs skull en verklig avfälling infinner sig i Sverige – till skillnad från sociala turister och asylshoppare som prövar alla knep i boken, från att låtsas byta religion till motsvarande för sexuell läggning – denne utsätts för officiell missaktning för sin berättigade kritik av islam.
Regimen ska i själva verket inte uttala sig överhuvudtaget om enskildas förehavanden och yttranden, eftersom det är innebörden av det samhällskontrakt som föreligger, den filosofiska traktat som stipulerar yttrandefriheten som grund för demokratin. På samma sätt ska en sekulär regim inte uttrycka stöd till någon särskild religion, enkannerligen inte det väsensfrämmande islam.
Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.
Amerikanska konstitutionens första tillägg fångar kort och koncist demokratins fundament.
Av debaclet kan man dra ett par slutsatser. Den ena är att den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin, den andra att ett regimskifte inte har inneburit någon som helst praktisk skillnad i den förda politiken. Det är fortfarande vänsterns muslimkramande palestinasjalar som styr, och man omhuldar alltjämt minoriteters inbillade rättigheter på bekostnad av elementära friheter.
Det man egentligen säger är att klassisk europeisk liberalism inte har någon plats i islams Europa, och att vi numera måste respektera religioner snarare än att hålla hädelse, blasfemi och annan religionskritik som självklara attribut för demokratin. Det man säger är att vi måste underkasta oss islam, alltså i stort sett en repris av tusentalets kristnande uppifrån och ned, men nu med systerreligionen i huvudrollen. Att vi måste ge upp våra sanna värden, vår hävdvunna kultur och våra förvärvade friheter, enkom för att blidka islam.
Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker under överinseende av nationalistledaren Åkessons parti, vars väljare torde vara särskilt förbistrade över att Tidö-laget lägger sig platt för islam snarare än att försvara hävdvunna europeiska frihetliga traditioner, vilket man förstås kan göra utan att förfalla till «intolerans» eller «rasism». Det är ingen vågad gissning att det kommer att få konsekvenser i opinionen.
