Bland den queerfeministiska wokevänstern har bruket att meddela sina «pronomen» blivit allt vanligare, och emellanåt även vunnit insteg i mer normala miljöer. Med denna språkliga aktivism vill man berätta för andra hur man vill bli omtalad i tredje person, givet att det vanligen är i den könsbestämda pronomen föreligger – i vart fall i indoeuropeiska språk.
I japanskan nyttjas betydligt fler personliga pronomen, varav vissa är starkt könsbundna, även i första person. Jag betecknas vanligen med 私 (watashi), men yngre kvinnor tenderar att använda den mjukare formen あたし (atashi), medan yngre män istället nyttjar 僕 (boku) eller 俺 (ore).
I thai finns mer standardiserade könsbestämda former i första person, nämligen ผม (m), ดิฉัน (f) samt ฉัน (n/f). Å andra sidan förekommer i tredje person enbart en gemensam form เขา (m/f) för män respektive kvinnor, jämte den neutrala formen มัน (n).
I kinesiskan förekommer inga könsbestämda former alls, i vart fall inte i tal. Skriftliga former föreligger som ett resultat av västlig import, men uttalet är identiskt. I tredje person finns således 他 (m) 她 (f) och 它 (n), men även 牠 (animatum) för djur och 祂 (deitum) för gudar.
I andra person nyttjas strikt talat enbart 你 eller det artigare 您, men nymodigheter här är 妳 (f) för kvinnor samt 祢 (deitum) för gudar, de senare varianterna främst nyttjade på Taiwan i nytolkningar av äldre tecken (nämligen 嬭 samt 禰). Som i japanskan förekommer en rad andra pronomen, främst av historisk karaktär, men de är inte könsbundna.
Även indoeuropeiska språk har en viss variation i bruket. I spanskan förekommer således könsbundna former nosotros (m/f) och nosotras (f) i första person plural, medan fornnordiskan uppvisade könsbundna former även för tredje person plural: þeir, þá (m), þær (f) samt þau (n) i nominativ och ackusativ. I dativ och genitiv sammanföll formerna i þeim och þeirra för samtliga genus – arvet i svenskan är förstås de, dem och deras.
Av den senare utvecklingen kan man notera att svenskan tenderar att avgrammatikaliseras med allt mindre morfologisk variation, och att genus bara har kvarlevor i just pronomen. Det är en vanlig missuppfattning att de är strikt kopplade till kön, utan det är i själva verket en helt godtycklig kategorisering. I andra språk förekommer betydligt fler än två eller tre substantivklasser, exempelvis i swahili, utan att för den skull ha någon beteckning motsvarande maskulinum eller femininum.
Av det skälet är en horrör som *hen en språklig anomali, dels för att en sådan form går i motsatt riktning mot mer grammatikalisering, och dels för att bruket påbjuds uppifrån och ned av en självutnämnd elit. Vidare finns redan könsneutrala former den, man och en i svenskan, jämte han (när det inte är könsbundet), varför något behov av ytterligare en sådan form inte föreligger.
Missbruket med *hen lär stamma från finskans hän, men notera att det språket enbart har könsneutrala former. När formen används i mediala sammanhang, kan man notera att pronomenet typiskt används i oböjd form oavsett kasus, vilket indikerar en outvecklad uppfattning om ordets användning. På samma sätt som vi har han och honom respektive hon och henne, måste vi alltså ha *hen och *henom / *henna i subjekts- respektive objektsform.
En mer allvarlig reform av språket hade tagit fasta på en förenkling snarare än en komplikation, nämligen genom att avveckla hon och henne och enbart nyttja han (jämte den, man och en). Det hade varit konsonant med tidigare utveckling av svenskan, och hade inte heller bjudit lika hårt motstånd.
Radfemvänstern misstar sig emellertid på fler sätt, varav ett mer basalt gäller brukarrätten till pronomen. Strikt talat äger man enbart rätt att bestämma över det egna bruket av pronomen, nämligen i första person, där det dock bara finns ett val. Man har förstås här frihet att hitta på vilka som helst nyord (jej, ik, ek?), och andra behöver inte förhålla sig till det.
I det hövliga samtalet kan man även ha synpunkter på hur man tilltalas i andra person, exempelvis om man upplever nymodernt niande som en förolämpning. Detta omfattar givetvis även förklenande attribut riktade mot den egna personen.
Däremot äger man inte alls rätten bestämma hur man omtalas i tredje person, utan det är exklusivt andras domän. Det är ekvivalent med att man inte kan bestämma vilka adjektiv en annan person använder om en, och det är mitt suveräna beslut att nyttja vilka former jag vill för att beteckna och beskriva en person i tredje person.
Du kan alltså inte hindra mig från att i samtal med annan person beteckna dig som ful, korkad och efterbliven, och inte heller hur jag betecknar dig med pronomen han, hon eller den där. Du äger ditt eget språk och din egen beskrivning av dig själv och andra, men inte mitt eller min. Pronomen i tredje person avseende dig själv är alltså inte dina, utan andras.