Såvitt man kan förstå ska det under gårdagen ha varit «nationaldag», men firandet tycks samtidigt ha uteblivit, inte minst på grund av den så kallade «klimatkrisen» omfattande tiogradigt regn och rusk. En annan faktor är förstås att Sverige inte längre är en nation i egentlig bemärkelse. Sedan kapitulationsdokumenten skrevs under om att ge främmande makt fri åtkomst inom landet är Sweden i praktiken en amerikansk vasallstat.
Även långt dessförinnan har Sweden förstås krupit i stoftet för den amerikanska skurknationen. Direkt efter kriget spelade man under täcket med jänkarna, utan att för den skull meddela allmänheten om detta. Men samtidigt hade man en någorlunda självständig utrikespolitik, och vågade därför kritisera USA:s invasionskrig i Vietnam, Laos och Kambodja, med följd att relationerna frös till is under en tid.
Olof Palmes efterträdare på posten, Maggan Andersson, ställde sig istället på knä – eller snarare på alla fyra – för att bedyra sin beundran för «president Biden» och vår följsamhet under «den regelbaserade världsordningen», det vill säga USA:s frihet att göra vad fan man vill världen över utan kritik. Den irrationella rädslan för ryssen fick vänstern att hoppa i säng med folkmordshögern och ansluta till den förlegade militärpakten Nato, och på den vägen sålde man ut landet fullständigt utan minsta demokratiska debatt eller sedvanlig behandling i byråkratin.
Men sosseregimen hade redan tidigare tagit steg i den riktningen, bland annat genom att på Washingtons order spärra ut Huawei från svensk telekommarknad under luddiga svepskäl om «nationell säkerhet». Den nyvaknade fientligheten mot Kina tog sig också bisarra uttryck i form av att banna kulturella institutioner som konfuciusinstitut samt behandla kinesiska studenter som potentiella particeller och spioner. Ett «Kinacentrum» etablerades under en kongressfinansierad agent för att leda det doktrinära arbetet.
Vad som synes vara en plötslig förändring har således varit i görningen under en längre tid, utan att det har delibererats i den demokratiska debatten. Inte minst har försvarsmakten successivt anpassats till Nato under en lång rad år, bland annat genom att införa imperiets engelska som «koncernspråk».
Vän av ordning minns säkert hur samma sosseregim blev alldeles till sig i byxan av att amerikanska Facebook visade intresse av att etablera serverhallar i Sweden, och man utlovade således gratis el under förhoppningen att mängder av nya arbetstillfällen skulle genereras. Jobben uteblev dock helt och hållet, men Meta tackade hjärtligt svenskarna för subventionen av elen.
Nu är det dags igen, då den borgerliga fascistregimen skvätter brunt i brallan minst lika mycket när Microsoft på samma sätt lovar guld och gröna skogar i utbyte mot att få erhålla den billiga arktiska nedkylningen av sina AI-kluster. Man får visserligen inte elen helt gratis denna gång, men företag är generellt kraftigt subventionerade, varför det återigen blir folket som får ta springnotan under fullkomligt absurda priser och skattesatser.
Generativa AI-modeller slukar nämligen kolossalt med energi, och det är således en ny variant på temat sedan allmänheten genererade blockkedjor för bitcoin för några år sedan. Bara det att det nu är teknikföretagen som står för ruljangsen, och med tusenfalt större behov.
Trettio miljarder ska således investeras, och man säger sig vilja «utbilda» inte mindre än en kvarts miljon svenskar i att hantera AI. Vad som menas därmed är oklart, men «utbildningen» består månne i att lära skolelever nyttja ChatGPT och Dall-E snarare än något mer djuplodande och uppbyggligt som att programmera ML-modeller.
Nå, det kanske ändå finns vissa fördelar med att ha större utländska bolag representerade i landet, eftersom det kan ge vissa ringar på vattnet. Problemet är dock alltjämt att Sverige inte har den energiinfrastruktur som krävs, och varje ny påfrestning ställer därför till med problem för en redan hårt pressad allmänhet.
Fortsatt förhöjt elpris späder alltså på inflation i alla led, och leder till vidare urholkning av välfärd och reallöner. Sweden har samtidigt bland Europas mest skuldsatta befolkning, och hög ränta i kombination med bostadsbubbla är därvidlag en piñata som bara väntar på att smällas i tusen bitar.
Tidölaget har här något slags plan på längre sikt om att etablera ny kärnkraft, men den förhandenvarande energipolitiken är i övrigt lika hjärndöd som under den tidigare sosseregimen. Man ger inte rätt slags direktiv till den statliga eloligarken, utan tillåter fortsatt investering i kablar till utlandet istället för att fixa överföringsproblemen, samtidigt som man får fri lejd i att ytterligare höja konstlade «elnätsavgifter». Eviga fördyringar i spiral som alltså ger värdeminskning, kronras, inflation och småningom kanske kollaps på argentinskt manér.
Utländska bolag som vill ha åtkomst till svensk el, svenska mineraler och andra tillgångar ska förstås vara hjärtligt välkomna, men de ska redan från dag ett betala fullt pris och skatt för detta, därtill med visst påslag för att skydda inhemsk industri från otillbörlig konkurrens. Att ge utländska företag subventioner och särskilt förmånliga villkor är däremot att sälja ut nationen, och Sweden tycks dessvärre ha viss fallenhet för detta.
